2002-10-09 Onsdag.

Marelden, det fosforiscerande plankton som beskrivits i så många lyriska ordalag av så många seglare, lyste i Olivias kölvatten när vi lämnade Sada. "Som att ha ett tomtebloss i rumpan", sa Mats.

Mörkret är påtagligt så här långt västerut. Spanien har samma tidszon som Sverige, i hela landet, och här på 9:e längdgraden går solen inte upp förrän halv nio ungefär. (Idag 08:41). Det är ljust bara i tolv timmar så under långa seglingsdagar avgår vi i mörkret för att kunna komma fram till en ny hamn medan det fortfarande är ljust. Från Sada gick vi klockan fem på morgonen i lördags. Stjärnklar himmel och en måne som egentligen inte skulle synas alls denna dag men som busade lite och lyste på snedden med en minimal skära i underkanten.

Det var skönt att lämna hamnen. Marinan i Sada var stor och ganska opersonlig och staden var uppbyggd kring turismen med stränder och restauranger. Nu var det förstås lågsäsong och människorna var trevliga. Vi trivdes bra. Ofta blev vi tilltalade på gatan av lokalboende som undrade var vi kom ifrån och om vi blev väl omhändertagna här. De som kunde några ord engelska ville gärna prata. Om inte, gick det bra ändå, språkförvecklingarna kunde ge överraskande resultat. Som när Torbjörn slängde tomglas en morgon, men behöll den tömda plastpåsen i handen när han gick vidare bort till fiskehamnen för att titta på lossningen av en nyss inkommen sardintrålare. En herre sa något på spanska och när Torbjörn inte kunde svara ryckte han helt sonika påsen ur handen på honom och slängde ner den till trålaren. Upp kom den, fylld med fisk! Betalt ville de inte ha så det blev en billig middag för sex personer. I rensat skick var det dryga fem kilo sardiner så vi orkade inte ens äta upp alla. Mats grillade dem på gasolgrillen och besättningarna på Sagittarius, Avatara och Olivia smaskade i sig.

Vi på Olivia tog ofta gryningspromenader till fiskehamnen (men aldrig med påse i hand). Så tidigt på morgnarna är luften nästan höstlik, klar och krispig. Men mitt på dagen steker solen, det har varit dryga 25 grader i skuggan hela veckan. Det var svettigt för de andra båtarna när de äntligen fick sina paket för att laga båtarna. Både Avatara och Sagittarius åkte upp på land med den "travellift" som marinan hade, för att byta drev respektive roderlager. Mats fick chansen att bidra med sitt verktygsförråd och höll sig också sysselsatt i värmen medan Ann fick sätta sig på internetcafé och ladda om alla sidor på hemsidan som försvunnit efter kraschen hos vår leverantör.

Vi håller oss förresten sysselsatta för det mesta. Av de 115 dagar vi nu varit ute på den här seglingen har vi legat och läst på salongskojen i högst en dag. Några "typiska" dagar fins inte, alla är olika även om de till sjöss har lite mer av vardagsrutin. Lägga rutt, kolla att alla instrument är igång, starta motorn, lossa förtöjningar,  ta in och stuva undan alla fendrar och tampar, få en kopp te till. Sedan hissar vi oftast storen, finns det ingen vind så hjälper den iallafall till att häva rullningen. Mats står då framme vid masten och hakar på fallet medan Ann hissar seglet - med stortån! Båda händerna behövs för att ta hand om överskottet av fallet som sitter på elvinschen (och annars lossnar) och då får man ta till andra tentakler för att trycka på knappen...Mera te, kanske läser vi, tittar efter delfiner eller beundrar vackra kuststräckor, turas om att vila lite. En lätt lunch, mackor eller rester från dagen innan. Framåt eftermiddagen en drink och om vi inte har bråttom så saktar vi ner och fiskar lite. I god tid innan vi kommer in i hamn knyter vi upp fendrarna igen och lägger förtöljningslinorna på sina knapar så vi kan hjälpas åt med navigeringen in i hamn. Härliga dagar. Variationen står vädret för.
Dagarna på land finns i några olika kategorier; utflyktsdagar, fixardagar och de som bara går. På utflyktsdagarna går vi antingen runt och tittar i en ny hamnstad eller tar lokalbussen till något sevärt i inlandet. De är många och roliga men ibland behöver vi vila huvudet från allt vackert. Då är fixardagarna bra. Det är alltid något som behöver lagas eller förbättras. Och dagarna som bara går, tja, man behöver ju handla lite bröd och sedan finns det många sittbrunnar att sitta och prata skit i. Gemensamt för alla dessa dagar är att vi går mycket och att om det finns en båtaffär så går vi in i den, även om vi besökt den förr.

En utflyktsdag hade vi i fredags. Tog lokalbussen, med byte i La Coruña, till "måste-stället" Santiago de Compostela, en stad som katoliker pilgrimsvandrar till. Här finns en massa heligt, Jesus ben osv. Vi var intresserade av den magnifika arkitekturen,    bl a katedralen som imponerade med sin storlek och allt guld. Undrar hur många som strök med när den byggdes? Runt omkring fanns mängder av kloster, kyrkor och vackra gamla universitetsbyggnader men vi stördes av allt turistbjäfset. I varje hörn ett stånd med fusksilverprylar - madonnor, kors och sånt. Tiggarna, som vi nu stötte på för första gången sedan vi kom till Spanien, drog nytta av folks dåliga samvete vid ingångarna till kyrkorna och var extremt stöddiga och gåpåiga. På det hela taget blev det ganska otrivsamt. Men då tänkte vi så här, att det är ju bra att det finns några sådana här "måste-ställen" som det står om i alla guideböcker så att alla åker dit och turistbjäfsarna vet var de ska hålla sig. Det måste ju betyda att det finns massor av byar som är lika trevliga som Betanzos (se förra loggboksberättelsen), som vi inte har läst en rad om och som fått behålla sin charm.

En riktig milstolpe blev det i lördags, sedan vi hade lämnat Sada. Äntligen passerade vi Spaniens västligaste udde, den beryktade Cabo Finisterre, samt Costa del Morte - dödens kust. Här har många skepp förlist. För oss var havet spegelblankt. Ann satt på bogsprötet och tittade på delfiner som drog nytta av Olivias bogvåg - och såg sig själv i vattnet! Vi hade lite vind (vore ju kul att kunna rapportera något annat någon gång...) och drog ner på motorvarvet när vi kom över ett grundflak för att prova fiskelyckan. Fick en stor makrill. På kvällen blev det fisksoppa. Vi kom fram till Portosin i Ria Muros vid halvåtta-tiden på kvällen och blev anvisade plats i hamnen av vänlig hamnkapten. Men tyvärr höll de på att bygga om i hamnen så en bergborrmaskin 'förgyllde' lördagskvällen, ett j-a oväsen. Vi åkte vidare tidigt nästa morgon och kom på sena eftermiddagen fram till Baiona, en fin liten kuststad som verkar präglas av segling. Nu var det VM-seglingar och massor av båtar i hamnen, plus en massa långseglare på väg söderut. Hela sex svenska båtar, några norska, en hel del engelsmän och även någon amerikan och kanadensare samsas med portugiser och spanjorer i hamnen. Ja, besättningarna sitter på yachtklubbens bar förstås, dricker billig öl och berättar skrönor. Just nu känns det jättekul med seglarstämningen så man kan få lite distans till allt det genuina spanska på land. Vi blir sådana ibland, vi långseglare. Lite oväntat, men det är överraskningarna som förhöjer tillvaron.

Efter ett par dagar i Baiona har vi sett det mesta. Riddarborgen. Gamla stan. Replikan av "Pinta", en av båtarna som seglade med Columbus. Seglarbaren några gånger till. Vågen (en sådan som man väger sig på, vi har inte stått på någon sedan vi lämnade Hammarbacken) vid hamnkontoret, som visade att det inte går någon nöd på oss. Så vi var beredda att segla vidare mot Portugal i går morse, men nu har det minsann blivit höstväder med regn och kraftig blåst. Hurra, ett par "stanna-inne"-dagar!