2002-09-29 Söndag

Drygt en vecka efter senaste loggboksberättelsen befinner vi oss fortfarande i nordvästra Spanien och ett stort leende växer på våra läppar. Efter en lätt tvekan i Ribadeo, en svunnen skönhet med deprimerade invånare, har vi återfunnit den vänlighet som först mötte oss i Santander/Pedreña.

Måste förstås berätta om bröllopsdagsmiddagen i Ribadeo. Vi valde den dyra välrenommerade restaurangen vid hamnen, med krypavstånd hem till Olivia och Avatara. Det händer ibland att vi klär oss fina men denna dag var inte sådan och väl inne på restaurangen kände vi oss en aning malplacerade eftersom det visade sig vara ett riktigt fiint ställe. Tur då att strömmen gick vid ett antal tillfällen så att ingen kunde se oss. De hade massor av personal klädda i  svarta västar,  uppradade vid väggen med händerna på ryggen - något som ägaren förmodligen snappat upp från något tjusigt ställe i Madrid eller så. En yngling med potential att medverka i populärt nyårsprogram skulle servera vinet. Han började med att skära av blyet för långt ned på flaskhalsen och kämpade länge med att få av det, sedan bröt han nästan av korken och avslutade med att spilla kopiösa mängder utanför när han skulle vrida till flaskan så där snitsigt som riktiga vin-nissar gör när glaset är lämpligen fyllt. Efter strömavbrott nummer två kom en servitris med ett fåtal ljus som hon ställde upp på det mörklagda borden, men så fort strömmen kom tillbaka tog hon bort dem. Efter det tredje bad vi att få ett ljus, fastän lamporna lyste och då blev hon jättesur. Vi noterade att de övriga gästerna inte låtsades om att det var strömavbrott var sjunde minut, och åt på i mörkret med sina nollställda Ribadeo-miner. Vi såg nästan inga glada människor i denna stad. Maten var mycket god och vi lärde oss några nya ord. "Chuleta de ternera" har vi ätit förr, det är en enorm T-bensstek. Den tog Sverker. Ann valde en "chuleton" för att få prova något nytt och det visade sig vara ett ton kött - en dubbeltjock T-bensstek... Mats åt "solemillo" som visade sig vara oxfilé-tornedåer - 2 stycken! Mätta blev vi, inte minst som vi smällde i oss fiskcarpaccio till förrätt. Det blev dyraste restaurangbesöket hittills, ungefär hälften av vad en god middag kostar på svensk krog. Sverker åkte på någon slags magpärs på natten men vi tror det var tapasen som de bjöd på till ölen på en av barerna vi besökte tidigare på dagen. Kroketterna var nog inte att leka med.

Vi stannade kvar en dag till och promenerade längs kusten där gjort stigar med fantastisk stensättning. Det såg mycket nytt ut och vi förvånade oss igen att de satsar på nytt utan att ta hand om det gamla. På kvällen åt vi i sittbrunnen medan mängder av sura fluktare hängde över kajkanten.

I måndags (23/9) lossade vi förtöjningarna en bra bit före gryningen med målet att ta oss så långt det gick, förbi den nordligaste och den västligaste spanska udden. Vi hade lagt rutter både till La Coruña och till Muros-floden, den senare söder om Kap Finisterre. Sjön var ganska grov och vi insåg att vi inte skulle kunna vila under nattsegling så vi valde att gå in i La Coruña på kvällskvisten. Då hade vi bara kommit förbi den västligaste udden och kände oss en smula besvikna. Vi hade också hört en massa skit om staden och var inte sugna på att stanna. Vi gick inte ens iland på kvällen utan åt bruna bönor och fläsk i båten och tittade på en video. Nästa morgon fick vi en illavarslande väderleksrapport så det var bara att ligga kvar. Döm om vår förvåning när vi kom in i staden och såg hur vacker den var. Med ett behagligt tempo. Renoveringar pågick av många av de vackra gamla husen, andra var redan pietetsfullt underhållna. Antalet torg, parker och kyrkor överflyglades bara av antalet barer och restauranger - med oemotståndliga priser! Inget kunde dock stoppa Mats som såg McDonaldsskylten och förmodligen fick lite hemlängtan. Där åt vi lunch. Han brukar dricka mjölk till sin hamburgare men fick en mycket frågande blick från kassören så det fick bli öl istället. Jajjemänsan, riktig öl ingår i en meny, så här finns ingen plats för hemlängtan. Internetcafé hittade vi också, där man kunde ta med diskett och lägga in bilder. 1 e-ooro timmen, helt ok. Vi vandrade runt i timmar, vilade lite i båten (har helt anammat siestan) och vandrade sedan flera timmar till på kvällskvisten, med Sverker. Då var flera av kyrkorna öppna och vi stod med gapande munnar och betraktade dessa sköna rum för själen. Ann kan se sig själv som gammal tant i La Coruña, sittandes på en kyrkbänk. Men eftersom vi känner oss mer hemma på barerna fick det bli ett besök på en sådan också. Ett glas god sherry bland fotbollshejande herrar i varierande ålder. Alla barer har TV och alla visar fotboll.

Vi var alla tre överens om att La Coruña fått ett oförskyllt dåligt rykte. En av de finaste städer vi varit i, faktiskt. Lite Venedig, lite Bryssel, lite San Francisco och mycket egen spansk identitet. Stolt, vacker, vänlig. Vi gick vidare, förbi restaurangkvarter efter restaurangkvarter tills vi kom lite "off". Där låg det ännu fler restauranger och en var ett litet hål i väggen, proppfull med gäster som åt och såg nöjda ut. Där väntade vi gärna en stund på ett bord. Det var det värt. Vi fick in ett antal smårätter; grillade sardiner, bläckfisk à la gallega, musslor och kronan på verket - grillade navajas. De kallas razorfish eller razorclam på engelska och är avlånga skaldjur som smakade fantastiskt gott. När vi tackade kockan så mycket och lämnade dricks till den stressade servitören blev han jätteglad och tog oss i hand. (Kvällen efteråt kom Sverker och meddelade att han skulle gå på promenad. Vi skulle äta i båten men bad honom hälsa, vilket gjorde honom en smula generad men kanske också mer målmedveten - i alla fall fick han ett kungligt mottagande och gratis vin för att han återkom till restaurangen!)

Marinan var inget vidare, det svallade som sjutton och vi slog hela tiden i båten bredvid, men vi låg ändå kvar tre nätter för att hinna uppleva mer av staden. En dag vandrade vi till det berömda Herkules-tornet, en fyr som romarna byggde på 1000-talet. Vägen dit var roligast, vi fastnade i alla möjliga affärer, inklusive en fantastisk saluhall där man bl a kunde köpa navajas. Det tog oss nästan fyra timmar att komma till tornet men på hemvägen tog vi spårvagnen. Det tog knappt 10 minuter.

Sverker träffade en vänlig man som kunde engelska, så han fick hjälp att beställa upptagning av båten som måste byta drev. Denne man gav oss också den historiska förklaringen till Ribadeos förfall, som vi grunnat så på. Hela kusten här uppe levde i stor rikedom av torskfisket, men när det upphörde hade de rikaste inte längre råd att underhålla sina hus och övergav dem för att hitta nya inkomstmöjligheter i Madrid. På det sättet blev Ribadeo en avfolkningsbygd med stor arbetslöshet och det har varit omöjligt att hitta köpare till kåkarna. Vi ser i och för sig motsatsen i andra byar här i trakten men det kan kanske bero på ihärdiga kommunalpolitiker som vet att utnyttja EU-bidragen.

Sada, där vi ligger nu, är en turistort inte långt från La Coruña. Här återsamlades de fyra svenska båtarna. Byn är lugn och fridfull och en bra utgångspunkt för utflykter så vi stannar ett tag. I lördags promenerade vi upp i de gamla sjömanskvarteren som var riktigt fina även om de lyckats blanda ursprungsbebyggelsen men en del moderna kåkar med märkligt stuk. Nere vid torget var det marknad där vi köpte tomater och pyttesmå paprikor och tittade på folklivet.

Pyttepaprikorna stekte Ann sakta i olivolja medan Mats grillade  ett par chuletas på gasolgrillen på akterpulpiten. De andra kom med sina köttbitar och så blev det grillfest på Olivia.

Lilla staden Betanzos, som ligger en kort lokalbussresa härifrån, bjöd på en fin överraskning. Här blandades Pedreñas vänlighet med en skönhet som översteg La Coruñas. Vi var sex svenskar i shorts som vandrade runt bland alla söndagsfina spanjorer vilket gjorde att vi drog oss för att gå in och titta i alla gamla kyrkor, men vi fick ändå ett härligt intryck av staden. Folklivet var minst sagt intensivt, men med ett behagligt tempo. Först gick ALLA i kyrkan, sedan gick ALLA till barerna och drack vin och åt tapas sedan tömdes stan för då var det siesta. Eftersom vi var så pass många passade vi på att ta in en av varje tapas, och delade på en uppsjö av smaskens som vi inte har en aning om vad det var! Runt om oss minglade stora grupper av människor och en hel del ville stolt prova sin engelska på oss.

Till efterrätt blev det färska fikon, som ett par tanter plockade till oss direkt från ett träd nere vid floden. Det såg för kul ut när en av dem klättrade upp i trädet med sitt paraply.

Vi har inte bråttom härifrån. Enligt våra pilotböcker är vädret betydligt säkrare här i oktober än i september, men tyvärr har vi behövt skaffa en tilläggsförsäkring som motsäger detta. SXK har ett avtal med Alandia för som innebär man ska vara innanför Gibraltar senast den 30/9, vilket ska bygga på erfarenhet från SXK:s medelhavsseglare. Vi undrar vad den erfarenheten bygger på. De flesta inom SXK som vi talat med brukar f. ö. välja kanalvägen till Medelhavet. Eftersom försäkringsbolaget Alandia enbart säljer tillägg på tre månader för Atlantsegling efter 30/9 har vi verkligen inte bråttom nu.