Reseberättelse från ett oförglömligt olivplockaräventyr i Puglia 12-17/11

 

Vår minimala hyrbil, fullpackad till bristningsgränsen av fyra längeseglare med bagage för några nätters bortaboende, susade genom det platta och tråkiga kustlandskapet i Veneto. Vi var på väg till Puglia i allra sydligaste Italien, för att hälsa på goda vänner, engelsmännen Doug och Sue, som köpt en gård med ett 60-tal olivträd. De hade efterlyst okvalificerad arbetskraft som kunde tänka sig att arbeta under vidriga förhållanden utan lön. Vi nappade direkt!

 

Vi skulle plocka oliver i regn och gyttja, det fanns inget varmvatten i huset - som dessutom var fullt av byggjobbare -, våra vänner hade ingen aning om vad de höll på med och motstridiga instruktioner skulle ideligen hagla från det 78-åriga grannparet.

 

Vi hade förberett oss till tänderna; packat regnkläder och stövlar, slitna gamla kläder och ett mycket gott humör. Ett humör som började svikta redan efter lunch, då vi ideligen körde vilse i vår strävan att nå bättre vägar. Regnet öste ned och när vi till slut hittade motorvägen var den lika hårt trafikerad av långtradare som kustvägen.

 

De av oss som inte körde försökte njuta av landskapet, men det såg fortfarande inte ut som i de italienska turistbroschyrerna. Så plötsligt, i höjd med Rimini,  kom vi fram till en kulle och när vi åkt igenom en kort tunnel öppnade sig ett härligt böljande landskap. Italienska vinterdagar är dock inte särskilt långa, det blir mörkt redan före 17.00,  så vi sökte nattkvarter på Albergho Arena i bergsstaden Macerata söder om Ancona. Vi hade tagit oss knappt halvvägs.

 

Ann kan varmt rekommendera ett besök i Macerata, en vacker stad. Mats tyckte att det fanns litet för många tjusiga butiker där.

 

Efter en lång varm dusch i förberedande syfte och en riklig men äckligt söt italiensk frukost (torrt gammalt bröd, plastförpackade pajer, prisad i Lonely Planet...) körde vi vidare. Efter fyra timmar på motorväg och ytterligare fyra på trassliga småvägar kom vi till Locorotondo där Doug mötte och guidade oss den sista vindlande biten till HUSET.

 

Våra engelska vänner och tidigare längeseglare har köpt ett typiskt apuliskt hus, en lamia. Det har väggar som sluttar och blir bredare i basen, ett stort platt yttertak medan innertaken i varje rum är välvda. Precis utanför tomten såg vi exempel på den andra typiska hustypen i regionen, trulli, Små hus med ett eller flera konformade tak. Sagohus som finns litet varstans i Alberobello med omnejd och som blivit mycket eftertraktade som sommarstugor och uthyresobjekt av utländska köpare.

 

"Vårt" hus hade en urgammal del - la cantina som bl a använts för att förvara vin och olja  -,  en tillbyggd bostadsdel från 40-talet och ytterligare en påbyggnad från 80-talet. I den senare vevan fick hela huset en puts á la gräddtårta vilken de nya ägarna tänker ta bort för att exponera stenfasaden.

 

Vi fick ett varmt mottagande med god middag och det lokala vinet innan det var sovdags. Trots en durrande kupévärmare och en säng som kallades "berget" pga den sluttande madrassen med höjdpunkt mitt i sängen, fick vi tillräckligt med sömn för att med full entusiasm ta oss an söndagens uppgift - olivplockningen.

 

Doug och Sue hade på inrådan av sina grannar införskaffat det mesta som behövs för olivplockning:

Vi började med ett av de största träden. Och det mest svåråtkomliga eftersom en fjärdedel av  kronan sträckte sig över den stenbelagda terassen, en över gasolbehållare och trädgårdsmur, en över lerig tomt och den sista över en trappa som ledde ned mot en lägre tomtnivå. Ett bra nybörjarträd där alla fel kan göras.

 

Oliver kan maskinplockas. Har vi hört. Vi handplockade och det är både enkelt och trevligt så länge grenarna sitter lågt. Man tar tag en bit upp på grenen och drar försiktigt med handen och oliverna rasslar ledigt och trivsamt ned på nätet. Vi valde att plocka utan handskar, oliverna är lena och grenarna inte alls stickiga. När de nedre grenarna är tomma får man ta till rakor och stegar. Den som står på stege passar dessutom på att beskära trädet.

 

Vi var sju personer som plockade och det tog oss tre timmar att skörda det första trädet. Vi samlade ihop näten och lyfte över oliverna i hinkarna. Det blev en 35-kiloshink. Mycket amatörmässigt. Ett proffs plockar 10 kg i timmen.

 

Under de två dagar vi plockade (i regnskurar och klafsande i lera med mycket god vidhäftningsförmåga) fick vi ihop 6 hinkar, att lägga till de 2,5 som Doug & Sue redan plockat. Det räckte precis till en pressning i lokala olivoljefabriken. Men först måste oliverna rensas.

 

Ereminia och Paolo, de 78-åriga grannarna av gammal god, hårt arbetande apulisk lantbrukarstam, är helt ovärderliga för Doug och Sue. De får visserligen tåla att bli betraktade som fullkomliga storstadsidioter - vad kan Londonbor veta om någonting av vikt här i livet? De som till och med plockar oliver i regnväder! Klart de måste ha hjälp!

 

Vilka människor! Ereminia är kort, klotrund och tandlös, med hennafärgade hårtestar som sticker fram ur en sober huvudsjal. Hon är ganska högröstad även när hon talar med oss hörande och när hon talar med närmast stendöve Paolo blir hennes röstläge oöverträffat ljudligt (ca 130db enligt Mats). Hon var förstås mycket nyfiken på oss främlingar, den internationella skvadron som inkallats, och frågade ut oss om om våra förhållanden. Vi blev godkända eftersom vi kunde visa upp bilder på barnbarnen. Sue oroar sig över att hennes liv i synd med Doug ska uppdagas och låtsas missförstå alla frågor om var de gift sig! Allt samtal sker på italienska om inte Ereminia glömmer bort sig och övergår till den lokala dialekten som ingen av oss förstår.

Ereminia tillverkar förstås sin egen pasta, flera kilo om dagen. Den lokala sorten orecchietti (små öron) är nämligen det enda Paolo äter, 7 dagar i veckan. Med olivolja som enda tillbehör.

 

Paolo är inte mer än en tvärhand hög, en liten prydlig herre, klädd i kavaj och keps (oavsett syssla), med kluriga ögon och en räv bakom varje öra. Han har haft stroke och kan bara använda ena handen, vilket inte hindrar honom från att klättra upp i olivträden med sågen i högsta hugg. Doug rör inte sina träd utan att rådfråga Paolo. (Men Sue är vild med sekatören så snart Doug är utom synhåll!)

 

Efter att ha bjudit oss på hemmagjord limoncello (citronlikör) och mandelkakor i arla morgonstund lånade Ereminia oss sin egenhändigt tillverkade olivsil, en gammal byrålåda med galler i botten. Vi hällde en mängd oliver i den och skakade över en skottkärra för att få bort lera, blad och kvistar. En del blad, men bara fina gröna, ska vara kvar. De ger smak till oljan. Vi var mycket noggranna. Folk pratar ju om dessa nya engelsmän som tror att de ska klara av att leva här så det gällde att visa upp en fin skörd.

 

Sedan packade vi om oliverna i säckar under Paolos överseende (dvs flera ompackningar!). Barnbarnet, Paolo Piccolo, körde dem sedan i rallytakt på klassisk "Ape" - mopedbil med flak bak -  till  oljepresseriet. Vi körde efter med nyinköpt bidoni, tjusig rostfri 50-literstank med tappkran.

 

Det var spännande och intressant att få följa hela processen - från plockning till färdig olja. På presseriet hände följande:

Vid det här laget var vi ganska ledbrutna, både av olivplockningen och för att vi måste göra morgonvasken kraftigt lutade över en bidé - det enda stället i huset som hade rinnande (iskallt) vatten. Men vi fick ändå lön för mödan, en flaska olja att ta med hem och en stående inbjudan att återkomma.

 

I vår hoppas vi kunna stanna till i närheten med båten för att beundra framsteg med hus och trädgård.

 

NIKE TENNIS CLASSIC ULTRA LEATHER,Nike Zoom KD 9,NIKE KOBE 12,ADIDAS NMD R1,Adidas Stan Smith,ADIDAS YEEZY 750 BOOST
NIKE HYPERVENOM PHELON TF,NIKE INTERNATIONALIST WOMEN CHAUSSURES,NIKE KYRIE 3,NIKELAB AIR ZOOM LWP,NIKE LEBRON 13 NIEDRIG,NIKE LEBRON 14