2002-06-23
Tänk att vi äntligen kom iväg! Vi hade satt ett datum som vi jobbat hårt för att nå. De sista veckorna innan avfärd var intensiva och ganska struliga så måldatumet överskreds något. Men vi lossade i alla fall förtöjningarna i god tid före midsommar och det är vi nöjda med.
Den sista maj lämnade vi Fisksätra för att gå upp till Ljusterö och fixa det sista. Plocka grejor ur huset till båten och från båten till boden. "Trötta bens backe" från bryggan till huset fick minsann göra skäl för namnet sådär en tio gånger om dagen...
Till sist hade nästan alla leveranser dykt upp. De sista hänvisade vi till Mats mor i Västervik. Lördag den 15/6 kl 13.15 stod vi på bryggan och öppnade champagnen. Våra härliga grannar på Hammarbacken hade också tagit med skumpa och tillsammans avnjöt vi denna till ett stilla avseglingsregn. Till slut måste vi lossa tamparna och den vinkande skaran på bryggan försvann i fjärran. Eller så var det vi som gjorde det. Men det känns inte som ett försvinnande för det här är vårt liv nu, ombord på Olivia.
Första natten ankrade vi i en vik i närheten av Grinda, bara några få sjömil hemifrån. Äntligen sänker sig lugnet.
Nästa etapp, i måndags, blev ännu kortare. En timmes färd till Brännholmen där vi träffade Mats dotter Åse med maken Anders och barnen Hampus, Karl och Tom, som kom dit med egna båten Mariana. Det var trösterikt att kunna umgås även efter att vår långsegling börjat och vi hoppas att tillfällena blir fler, även om vi kommer att vara längre bort.
Tisdag den 18/6 gjorde Olivia sin längsta etapp hittills på långseglingen, 105 sjömil . Vi startade strax efter 06 på morgonen och ankrade 21.35 i en vacker skyddad vik på Kårö, utanför Loftahammar. Det måste ha stått något om den viken i holländska seglartidningar eller så, för där var fullt av holländare som låg på svaj. De få svenska båtarna hade förtöjt i land men vi antog den kontinentala stilen.
Tidigt nästa morgon tog vi det korta skuttet till Västervik där Mats mamma Gunilla mötte upp tillsammans med Ivar. Strax kom också "hamnnissen", som sade sig vara långseglare själv men vars sätt att ta sig ut på havet tydligen var att pungslå andra seglare. Trots att vi låg på den gamla, av fågelskit indränkta, T-bryggan, utan el och vatten (vi hade inga sådana behov), skulle vi betala samma 180 kronor som de som låg på bättre bestyckade kajer i närheten av toa, dusch, bastu och pool. Varning!
Efter trevligt umgänge, rejäl bunkring och en god middag (Tack, Gunilla!) och ytterligare några timmars sömn gav vi oss av igen. Vidare till Kristianopel i Blekinge, där hamnkapten Sven-Erik väntade med midsommarsillen. En utmärkt midsommar! Vi stannar här ett tag för att fixa med båten och Sven-Erik håller oss välgödda till kropp och själ med stekt ål och goda historier.