Loggbok: Från Bodrum till Aten 5 juni-16 juli 2007

Vi lämnade som sagt Bodrum den 5 juni och gick till Lakki på Leros där vi ankrade i stadsviken. Strax efter att vi bytt till grekisk gästflagg kom grekiska kustbevakningen på snabbvisit och nästan välte oss men de ville inget mer än att cirkla runt Olivia ett varv.

Gissa om det var skönt att ligga ute i det fria efter drygt 7 månader i marina! Vi blev ju kvar en månad extra i Bodrum pga datorstrul och det var inte kul. Bodrum i sommarstass är lite för flådigt och högljutt för oss.

I Lakki träffade vi Fredrik på Calypso och umgicks ett par dagar. Kul att få prata svenska. Och det har faktiskt blivit rätt mycket av den varan sedan avfärd. I nästa hamn, Pythagorion på Samos, vimlade det av svenska turister, dagsgamla svenska kvällstidningar fanns till försäljning och vi pratade en stund med en svensk reseledare för att försöka byta till oss svenska böcker. Här har vi varit förut och i höstas åt vi en utmärkt middag på en kinesrestaurang (!) men tyvärr hade den inte öppnat ännu. Vi frågade tjejen på internetcafét om hon kunde rekommendera något annat ställe att äta på och det visade sig naturligtvis att hennes familj hade restaurang, där pappa fiskade upp maten, mamma lagade till den och maken serverade. Hennes man Vasilis avslöjade för oss att han gifte sig med Afrodite delvis på grund av hennes mors matlagning. Själv drev hon stans enda internetbutik och höll på att installera trådlöst nät som även skulle fungera i hamnen några veckor senare. Som vanligt i Medelhavsländerna är det de unga tjejerna som är entreprenörer.

Efter en ankring i skeppsredarnas stiliga by Mandraki, där vi inte ens gick iland denna gång, kom vi fram till Mytlini på Lesbos. Här blev vi ju bjudna på barndop förra året och vi ringde upp våra vänner Olga och Dimitri som kom ner till båten på kvällen tillsammans med bebisen som nu slutligen fått ett enda tilltalsnamn, Orestes. Senast vi sågs var föräldrarna oeniga och mamman kallade honom Alexandros. Pappa vann. Orestes var blyg men lite internationell tittutlek gjorde susen. Vuxna är inte lika bra på att kommunicera utan språk men som tur var kom deras väninna Margerita, som vuxit upp i Boston i en grekisk familj, med och tolkade. Olga och Dimitri pratar visserligen lite engelska men vågar inte riktigt ta ut svängarna så hon gjorde underverk. Sedan har de andra sätt att kommunicera på som vi inte riktigt klarar av att matcha - den grekiska generositeten! De överöste oss med gåvor: fem liter utmärkt pepparsmakande jungfruolja (egen skörd förstås), ett kilo egenhändigt tillverkad ost, nyplockad oregano och timjan. Vi kontrade med lite datorhjälp, men det känns futtigt. Och det känns sorgligt att segla därifrån, vetandes att vi inte kommer att återkomma inom rimlig framtid. Nu drar vi oss västerut och på sikt ut från Medelhavet. Aldrig hade vi trott att vi skulle få så många vänner på den här resan.

I Mytilini träffade vi också Bill och Linda, våra ständiga följeslagare. Ann och Linda tog bussen en bit utanför stan till en Lidl och bunkrade upp med gott (och billigt!) vin inför nya äventyr i Turkiet. Nästa dag seglade vi vidare den korta sträckan till turkiska Ayvalik tvärs över sundet. Här låg Stanley och nyanlända Margareta (om ni följt våra resebrev vet ni att vi träffade dem redan i Kristianopel på väg ner mot Medelhavet för fyra år sedan) och riggade Cie för sommarens segling. Vi ville prata med passpolisen om hur länge vi skulle kunna stanna kvar i Turkiet. Alla våra stämplar vid resor till Kos under vintern var förvirrande - vilken gällde för de godkända 90 dagarna? Det blev en händelserik eftermiddag med två besök hos passpolisen och tre vardera hos tullen och hamnmyndigheten som slutade med att alla de uniformerade gubbarna fick kalla in en liten jeansklädd kvinna som pratade engelska och förstod hur allt hängde ihop. Say no more... Nu skulle vi i alla fall få stanna två månader till. (Att vi varit en sväng i Grekland är inget man pratar högt om. Så går det till.)

Dagen efter hade vi ett fantastiskt flyt, medvind upp till Dardanellerna och medström till Canakkale en bit in i sundet. Det var den 15 juni, värt att fira eftersom det var exakt 4 år sedan vi lämnade hemmabryggan på Ljusterö. Tiden går fort! Vi fortsatte dagen efter upp genom Dardanellerna till Marmarasjön under högst ovanliga vindförhållanden. Här SKA det blåsta nordost, dvs motvind för oss. Och nu hade vi medvind och medström, otroligt! Mindre kul var det att möta en turkisk fiskebåt, som dels valde att mötas på "fel" sida, dels ville tränga ut oss i fartygsleden, och dessutom kastade en av besättningsmännen något mot vår båt. Så hotfullt beteende har vi aldrig stött på förut. Samma kväll kom ett gäng turkiska slynglar i en liten snabb motorbåt och körde i full fart en meter från Olivia på ankarplatsen vid Marmaraön, bara för att jävlas (eller visa hur otroooligt modiga och duktiga de var). Då  längtade vi tillbaka till Grekland en stund...

I Istanbul låg vi i marina, med el, vatten och trådlöst internet. Det känns lite lyxigt efter att mestadels ha ankrat i några veckor. Vi passade på att tvätta kläder, skölja av allt salt från båten, dammsuga, koka tevatten i elkokaren mm mm.  De första dagarna låg vi i Fenerbace Marina, som ligger på Asiatiska sidan i Istanbul. Den är stor och de placerade oss så långt ut som det bara gick, det tog drygt en kvart bara att gå till marinakontoret, men å andra sidan var vi relativt långt från barmusik och trafikbuller. I en storstad som Istanbul låter det förstås hela tiden. Här träffade vi Marianne, som bor i närheten och hjälpte Ann att arrangera skrivarkurserna i Istanbul i våras, och hennes man Klas som jobbar på IKEA i Istanbul. Marianne översätter Barbara Nadels Istanbuldeckare till svenska. Vi hade mycket trevlig samvaro under vår tid i Istanbul! Här tog vi taxi och färja in till centrala Istanbul och besökte bl a skolan där Ann hade skrivarkurserna. Nu var det varmare och bullrigare i byn.

Det bor någonstans mellan 12 och 20 miljoner människor i Istanbul och de har dessutom många besökare. Lite skämtsamt hade vi sagt till svenske Christer, som vi träffade som hastigast i Bodrum, att "vi ses i Istanbul". Och det gjorde vi. Han hade inte ens seglat dit, utan flugit med amerikanska väninnan Melissa och råkade komma förbi på Galatabron där vi satt och tog en öl. Hur sannolikt är det? Det blev en tokkul, tokblöt och tokdyr men helt oförglömlig kväll.

Efter några dagar flyttade vi Olivia till Ataköymarinan på den europeiska sidan där vi firade midsommar med långseglaren Lasse Hässler och övrig besättning på Jennifer. Sill, snaps och grillning, inget saknades utom möjligen den ljusa natten. På midsommardagen hängde vi med Marianne, Klas och ett gäng andra istanbulboende svenskar på en hyrd båt upp för Bosporen på ännu ett midsommarfirande med gravlax, sill, köttbullar etc etc (mat för 50 personer och vi var 9!) med sånghäften och allt. Det var riktigt kul att bara följa med på en båttur! Bosporen är vackert, med alla de gamla trähusen. Vi kom upp till kanten av Svarta Havet, träffade fler svenskar som ankrat i viken där vi lade till och då kunde vi lägga ihop några pusselbitar och bestämma oss för att inte fortsätta upp i Svarta Havet med Olivia. Säkert missar vi något, men vindarna, hamnarna, byråkratin och det skitiga vattnet fick oss att dra söderut igen.

I Marmarasjön hade vi flera gånger sällskap av delfiner. Alltid lika kul. Vi seglade ett långt sträck över hela sjön från Istanbul till Gelibolu och sedan ut till änden av Dardanellerna utan att gå i land. Nästa sträcka var en heldagssegling till grekiska Thassos, bye bye Turkey.

Thassos hamn var nästan lika tom som förra sommaren och nu fungerade inte elen längre. Efter en halvtimme anlände vår skeppsdoktor Dag Ek med familj, Berit och Filippa med sin båt Marion Hood. Vi hade haft telefonkontakt och hoppats på korsande kurser, kul att det blev av! Vi hade glada minnen från förra sommaren på Thassos och en restaurang vi besökt några gånger så vi drog med gänget dit. "I remember you!" skrek kyparen när vi kom in.

Det blåste upp rejält och vi insåg att vi skulle bli liggande i Thassos ett bra tag. Ingen fara, här finns det mesta och hamnen är skyddad, men det är som vanligt lite frustrerande att inte kunna bestämma själv. Vi har väl berättat att vår nya chef är vädret? Turligt nog kunde vi dra in oss till en plats närmare land där det faktiskt fanns el! Att använda tvättmaskinen ombord var det inte tal om, salta vågor sköljde över vågbrytaren och dränkte Olivia med ojämna mellanrum så det var inte torkläge, men vi kunde köra frys och datorer och hade ett drägligt liv ombord. Utlåningen av DVDer mellan båtarna tog fart. Kul umgänge med engelsmän och våra kära svenska vänner. Sextonåriga Filippa plockade upp en stackars trutunge som flöt omkring i hamnen, genomblöt och med sår i huvet. Han fick bo i en låda under natten, med värmande handdukar och mycket kärlek. Tråkigt nog klarade han sig inte och det blev en sorglig men vacker begravning .

När vinden äntligen lugnade ner sig efter en vecka tog vi en dygnssegling till Loutra Edipsos på norra Evia. Vi tänkte först gå in till Agios Georgios lite längre norrut men det var fullt av fiskebåtar, så tyvärr fick vi inte träffa våra vänner från förra sommaren där. I Loutra var det också många fiskebåtar och vi kunde bara lägga oss på östra pirnocken, inte idealiskt i förhärskande vind men fick duga. Efter att ha viftat bort några fiskespön kom vi till kaj och förtöjde inför förundrade och nyfikna blickar av byns främsta klientel - åldringarna som kommer för att bada kur. De varma mineralkällorna med tillhörande doktorspreskription lär ska göra underverk för reumatism mm.

Här har vi vänner. Vår bästis härifrån, Mimis, tog ju mycket väl hand om oss förra sommaren när vi var här och vi besökte honom i Aten när vi var på väg hem till Sverige i vintras. Sedan har vi förgäves försökt få tag på honom under vintern och blivit riktigt oroliga när vi inte fått kontakt. Han är 86 år gammal och vi undrade om han blivit sjuk. Men faktiskt svarade han på telefon när vi kom tillbaka till Grekland i våras och har sedan regelbundet ringt och undrat när vi kommer. Vi hade inte varit vid kaj mer än 20 minuter innan han dök upp! Mats såg honom på andra sidan kajen, vi ropade och han tvärvände för att komma till oss så de treåriga tvillingbarnbarnen som hängde i varsin näve åkte karusell och fick springa som idisar för att hinna ikapp morfar. Han pratar gärna om sina allehanda krämpor men en mer "fit" 86-åring får man leta efter. Här stannade vi nästan en vecka och hade mysigt med Mimis som älskar att berätta sina historier från förr. Hit kom också bekanta längeseglarna Ed och Kathy på Thistle som var med på en middag med Mimis och konstaterade "han har haft fem liv". Vi kan bara hålla med - flykten från Ryssland, tiden på American College i Aten där han blev Greklands snabbaste 100- och 200-meterlöpare, arbetet som tolk i bergen där engelsmännen kämpade med partisanerna mot tyskarna under andra världskrigets ockupation, tandläkarutbildningen i Kalifornien, de arton åren som handelsman i Kamerun, Afrika och jetsetlivet i Loutra Edispsos dit Churchill, Onassis och Greta Garbo kom på besök till familjens hotell, älskarinnan i Paris, uppbyggnaden av Club Med utanför Edipsos... Hela familjen har en kontinental aura över sig. Vi talade böcker en kväll med nevön Alkis (nykterist faktiskt!) som i en bisats nämnde att en annan onkel känner John le Carré mycket väl osv osv. Vid det här laget har vi lärt oss att inte kämpa emot, som gäst hos en grek blir man bjuden på allt. Pinsamt men bara att acceptera.

Våra andra vänner i Edipsos träffade vi också. Panayotis och Magda på favoritouzerian, Leonidas och Dimitris som kom på sina motorcyklar. Och ännu ett kul besök hos hamnpolisen med alla stämplarna.  Men så blev det gynnsamma vindar och dags att dra vidare. Direkt till Khalkis där vi fick vänta på broöppning till klockan halv tolv på kvällen. Sedan vidare till skyddade viken Voufalo där vi ankrade utan att gå i land och slutligen till nuvarande hamn, Mikrolimano i Pireus utanför Aten.

 I Thassos fick en grekisk seglare, en örondoktor från Aten,  låna vår oljepump och blev så glad över det att han erbjöd oss sin plats på båtklubben här i Mikrolimano om vi hade vägarna förbi. När vi kom in i fredagskväll var det taggarna ut men vi ropade den gode doktorns namn och det var lösenordet. Varmt välkomnande. Nu ligger vi här som enda gästande båt och har fått både klubbflagga och en ny (och avgjort mer representativ än den lilla urblåsta och urblekta vi hade) grekisk gästflagga som välkomstpresenter. Under en promenad runt hamnen för att kolla in restaurang för kvällen har vi bjudits på ouzo på  vart och vartannat potentiellt ställe så det blir en hård dust ikväll.