Loggbok: 22 augusti - 12 oktober 2005
Det är något alldeles speciellt att bli hembjudna till nya vänner bland lokalbefolkningen, tycker vi. I Mytilini blev vi ju bjudna på barndop (se förra loggboken) och senast vi skrev skulle vi åka på middag hos samma personer, Dimitri och Olga. Dimitris lillebror hämtade oss vid båten och vi åkte i hans bil uppför ett av bergen som höjer sig över Mytilini. Det började skymma och vi kunde bara ana i mörkret att grindarna öppnades vid en enorm olivlund som uppfarten till villan slingrade sig igenom. Vilken tomt, vilken kåk, vilket läge! De hade bjudit in fler vänner, varav en, Margerita, var uppvuxen i en grekisk familj i Boston och gladeligen hjälpte till med tolkning när det behövdes. Mycket trevligt. De ville att vi skulle stanna längre i stan men vi behövde köra vattenmakaren (den behöver gå minst varannan dag i hyfsat rent vatten och det var det verkligen inte i hamnen) och var lite trötta i öronen av all trafik som dånade förbi båten så vi gav oss av nästa morgon, till något som nog kan betecknas som en idyll.
I Mandraki på ön Oinissous har en stor del av Greklands alla svinrika skeppsredare vuxit upp eller gått i skola. Det märks på bebyggelsen som är minst sagt pampig och palatsliknande, på att det knappast finns några turister (ett enda litet hotell) och på att större delen av platserna vid stadskajen är bokade av herrarnas leksaker, motorbåtar på 50 fot eller mer. Vi ankrade mitt i hamnen och njöt av tystnaden, jämfört med stadsbullret i Mytilini var det mycket stillsamt. Vid en promenad i byn, för att leta mataffär, blev vi injudna till en pensionerad sjökapten på fikon och juice. Han berättade om ön och sina resor (och piratattacker han råkat ut för!) på världshaven och vi blev kvar så länge att vi fick grilla i mörkret sedan. Dagarna blir allt kortare. Och någon affär hann vi inte med, men vi stannade till och bunkrade lite i Chios stad nästa morgon, innan vi tog ett längre ben ner till sydändan av Samos.
Efter en natt utanför Maratakambos gick vi den korta biten till Pythagorion där vi lade oss på svaj utanför stadshamnen. Där låg en svensk båt, den första vi sett på länge. Vi bytte lite böcker med besättningen, som bara var nere någon vecka och skulle åka hem nästa dag. Våra engelska vänner John och Alex kom också dit och vi hade bland annat en trevlig kväll tillsammans på kinarestaurang, supergott med smakbrytning efter fyra månaders grekdiet.
En dag när vi satt i Olivias sittbrunn tillsammans med John och Alex kom en full norrman utsimmande och krävde att bli ombordbjuden på en Ouzo. Vi tyckte inte det var så lämpligt. Han simmade till slut iväg, skrikande om hur dåligt han blev behandlad. "Vi är ju ändå grannar!" Vi kanske borde börja testa detta, gå och knacka på hos folk och se om de vill bjuda oss på sprit ... Tydligen tror många att det är fritt fram på båtar. Det är inte helt ovanligt att vi ser folk kliva ombord på båtar (även vår) för att fotografera varandra osv. Undrar vad det beror på?
När det började blåsa upp gick vi in i den nybyggda marinan utanför stan. Som vanligt med EU-projekten i Grekland var den bara halvfärdig: ingen el, inget vatten, ingen belysning, inga vakter. Men en liten kontorsbarack hade de fått upp, där det ibland fanns personal som ville ha betalt (mycket dessutom) - med hänvisning till att det var en privat marina, något konsortium som tagit över. Till saken hör att de själva måste skjuta in pengar i EU-projekten, de får upp till 75% i bidrag och det är förstås alltid de sista 25 % som fallerar ...
Vi lämnade Pythagorion så snart vädret tillät och tillbringade en natt på svaj i en gullig vik på lilla ön Agathonissi, där vi åt de godaste friterade zucchinisarna hittills (men geten var litet tvålig). Det hade säkert varit mysigt att stanna en natt till och promenera runt på ön men isåfall hade vi blivit inblåsta där en vecka så vi valde att gå vidare nästa morgon, utan något egentligt mål.
Vi kikade in i flera vikar på nästa ö, Leros, och beslutade oss för att gå in i marinan i Lakki. Den var riktigt trevlig, fullt utrustad, servicemässig och personlig personal och billigare än hybrismarinan i Pythagorion. Vi stannade två veckor! Dels på grund av att det blåste ordentligt men också för att vi träffade trevliga människor och väntade gäster. En morgon stod en man på bryggan och presenterade sig som Kalle. En svensk som bor på Leros sedan fem år tillbaka. Nästa dag fick vi en guidad tur med Kalle och hans fru Birgitta runt hela ön, med mycket kuriosa om ön, människorna och den inte alltid så smärtfria vardagen här. Bland annat hade de lärt sig den hårda vägen att det är bättre att hyra hus än att försöka köpa ett - och i samband med detta också att det grekiska rättsväsendet ibland fungerar! Tack Kalle och Birgitta för en trevlig dag och ett bra bokbyte!
Lakki ser inte alls ut som vanliga grekiska städer, arkitekturen är italiensk funkis, med runda former och breda boulevarder. Ön var länge ockuperad av italienarna, mellan världskrigen. Vi blev nyfikna på en av de pampigare byggnaderna som såg nyrenoverad ut och kikade in. Det visade sig vara småskolan, rektorn själv bjöd in oss på rundvandring i lokalerna, som förutom vanliga klassrum ståtade med kapell och teater.
Vännerna Pär och Anita mönstrade på efter en färjetur från Rhodos, dit de flugit med väskorna fulla av knäckebröd, avluftare och annat efterlängat på vår önskelista. Tänk att man kan längta efter diskborstar! Som vanligt var det himla roligt att ha er ombord! Vi seglade till sydändan av Leros och stannade ett par dagar i Xerokampos där vi bl a besökte en taverna som Kalle och Birgitta introducerat. Där blev det lite bad också, resten av tiden låg vi i marinor. Först i Kos, där vi gick vilse och hamnade på den ena gamla stenhögen (läs arkeologisk utgrävning) efter den andra. Och sedan i Bodrum. Jajjemän, vi kom till Asien till slut. Väl ute ur EU vidtar helt andra procedurer med inklarering. Vi fick gå till fyra olika instanser - hälsovårdsmyndigheten, passpolisen, tullen och hamnmyndigheten. Efter oräkneliga stämpelslag var vi lediga att röra oss fritt i landet. Alltid lika kul med ett nytt land, och Turkiet känns spännande. Förhandlingar med EU har ju inletts och det ska bli intressant att se hur det går med det. Hur ska t ex ett land som inte har fasta priser på någonting kunna inrätta sig i regelverket. Vi håller för fullt på att lära oss att pruta och det går över förväntan, t o m i telefonbutiken. Mats har en oväntad fallenhet för detta sätt att göra affärer! Efter över 20 år tillsammans fortsätter vi att lära oss nya saker om varandra. Vi firade förresten 20-åriga bröllpsdagen i Bodrum, på en restaurang som gav oss turkpris. Det blev dyrt ändå, men gott. Vi har inte ätit annan fisk än gavros och bläckfisk på hela sommaren, det var för dyrt i Grekland. Något billigare här, vi åt perfekt grillad havsaborre och en massa meze och servitören Reshat underhöll oss hela kvällen
Sedan hade det plötsligt gått 10 dagar och Pär och Anita skulle åka hem. Vad fort det gick, det är väl så när man har kul! Tack för gott sällskap!
Vi undersökte möjlighetena att stanna över vintern i Bodrum eftersom vi blev förtjusta i staden och marinan. Vi fick ett mycket bra pris från första november men det kändes litet sent så marinachefen Mehmet lovade att undersöka saken och återkomma per telefon. Vi seglade vidare söderut så länge för att titta på marinorna i Marmaris där vi också preliminärbokat plats. Vi stannade först till i Datca där man kan ligga på svaj utanför byn och där träffade vi på gamla bekanta, amerikanerna Bill och Bunny som övervintrade i Ostia för ett par år sedan. Ett roligt återseende med mycket skvaller om gamla båtgrannar. De har tillbringat flera vintrar i Turkiet och berättade en massa matnyttigt om hur allt går till. Vi följde med till en typisk husmanskostrestaurang. Maten va påfallande smaklös tyckte vi, den kändes nästan engelsk med sina urkokta grönsaker. Vi hade nog väntat oss något kryddigare. Men det var gott med te till.
I Marmaris började vi med att ligga på svaj utanför stan. Det var det mest massiva turistplejs vi någonsin sett. Och hört - på nätterna skapades en dånande ljudmatta från alla discon. Groteskt. Vi tog en titt på Netsel marina inne i stan, de har plats för oss i vinter men kostar 600 euro mer och har inte internet.
Vi fick en häftig hagelskur över oss som slet cuttersegelkapellet i strimlor. Så det var bara att gå in i en marina och få ström till symaskinen. Vi gick till Yat marin en bit utanför stan. De hade också vinterplats för oss och det lät billigt till en början, men räknar man på elkostnaderna blir det dyrare än i Bodrum. Och långt att åka till stan. men det lär vara ett bra ställe att göra jobb på båten. Där samlas de flesta långseglarna i området över vintern. Vi lyssnade på radionätet en morgon och fick frossbrytningar á la Ostia. Dessutom fungerade inte internetlanet som vi vill, de hade blockerat en massa portar så vi inte kunde uppdatera hemsidan t ex. När sedan Mehmet ringde och sa att vi var välkomna till Bodrum redan i oktober, till vinterpris, var beslutet enkelt att ta.
Men först fick vi gäster igen! Torbjörn och Anita kom med färjan från Rhodos, dit de flugit med väskorna fulla av pepparkakor och tobak. Riktig lyxtillvaro ombord för tillfället, som ni förstår! Men framför allt var det kul att träffas och prata minnen från nerseglingen till Sevilla som vi gjorde tillsammans för tre år sedan, och ömsesidigt berätta allt som hänt sedan dess. Tack för tre dagar med mycket snack och skratt! Vi seglade runt och ankrade i några vikar och när vi släppt av dem vid nästa färjeläge tog vi oss tillbaka till Bodrum igen. Nu ska vi börja göra oss hemmastadda här.
Det verkar inte bli så många övervintrande båtar här som vi först trodde. 30-40 sa marinan, men det blir nog snarare 3-4. Svår avvägning, vi vet bara att vi inte pallar med FÖR många men det vore ju kul med några nya ansikten. En annan nackdel är att det verkar vara knepigt att få jobb gjorda. Det skulle vara så billigt och bra här i Turkiet, men de firmor vi frågat hittills om rostfritt arbete är t o m dyrare än hemma. Värst var firman här i marinan. Det blir nog både salt och socker i vinter. En positiv upptäckt är att det går att köpa fin färsk fisk här till bra pris. När vi kom med första fiskpåsen i hand förbi Reshats restaurang erbjöd han sig direkt att laga den till oss, utan extra kostnad. Vi behövde inte ens rensa fisken. Ännu en trevlig middag!