Loggbok : 26 juli - 22 augusti 2005
I den fina hamnen på Thassos stannade vi en hel vecka. Det blev mycket tvättat, vi hade ju gratis el och vatten. Dessutom var sjövattnet så pass rent i hamnen att vi kunde köra vattenmakaren. Den behöver gå minst var tredje dag för att inte börja gro igen. Thassos stad var dock snabbt avklarad, det var den sortens ställe där det gick att köpa gårdagens Expressen om man hade lyckats tränga sig förbi alla badbollsaffärer. Historiskt sett är staden intressant, det finns en mängd fornminnen: tempel, teater, antik marknadsplats, men det mesta var övervuxet och undermåligt skyltat. Vi hyrde bil tillsammans med Stanley och Margareta och tog en runda runt ön, där vi kunde konstatera att ingen av de andra hamnarna dög i de vindar som väntades. Alla var öppna mot sjön och ganska trånga. Men vi låg ju bra i Thassos stad. Mats tog några minnesvärda promenader till bensinstationen någon kilometer bort, bl a för att beställa diesel till Olivia. Det är ganska vanligt här att de kör ner med minitankbilar till hamnarna, praktiskt att kunna tanka där man ligger förtöjd.
Vi hittade en trevlig restaurang där de bjöd på extra vin redan första kvällen och när vi kom tillbaka en andra gång behandlades vi som stammisar, med handslag och varmt välkomnande. Fick recept på goda ostfyllda paprikor men har inte kommit oss för att prova det ännu. Annars lagar vi faktiskt mycket grekiskt nu, med lamm, fetaost osv. Och mycket svenskt - här har de ju dill!
Vi tog färjan till fastlandsstaden Kavala, för att se om det skulle gå att segla dit. Det såg nämligen inte så lovande ut i pilotboken. För en gångs skull hade författaren rätt, det fanns knappast några platser för gästande båtar i jättehamnen, som dessutom var helt öppen mot syd. Väldigt synd, eftersom Kavala var en osedvanligt trevlig storstad. Vi hade turen att komma dit på en lördag då det var marknad i stan, och grönsaksmarknaden var enorm, den bästa vi sett. Vi släpade hem massor av frukt och grönsaker på färjan, efter att först ha besökt gamla stan uppe på höjden. Dit gick ett litet tåg, det som vi brukar kalla nörd-tåget, men till skillnad från andra ställen var detta inte till för turisterna i första hand, utan för de boende i gamla stan, och det var gratis. Vi förstod snabbt att inga vanliga bussar skulle kunna ta sig upp för de smala branta gränderna. Och att många ville bo däruppe, söta små hus och en förförande utsikt över staden och havet. Hit kan vi tänka oss att återkomma.
Vi hade förköpt oss på aprikoser, väldigt mogna var de också, och för att de inte skulle förstöras passerade vi dem, blandade med lite florsocker (ca 2 dl socker till 1 liter aprikosmos) och använde röran i drinkar eller blandad med lök och tabasco till grillat kött. Gott. Vi grillar mest fläskkött, det är mycket fint här. Nötköttet är oftast segt och lammet ofta märkligt styckat men passar bra i grytor. Fisk är inte att tänka på, tio gånger dyrare än i Chioggia och det ser inte så muntert ut i fiskaffärerna med flugor och värmeskadade fiskar.
Vi är värmeskadade själva också. På eftermiddagarna är det omöjligt att ens röra sig, än mindre göra någon nytta. Oftast blir det ganska behagligt nere i salongen om vindsäcken fylls, nästan som luftkonditionering, och i sittbrunnen spänner vi upp solskydd på kanterna unter soltaket för att få en dräglig tillvaro. Där sitter vi och läser och nu är det kris för de svenska böckerna har tagit slut! Eftersom vi kämpar med andra språk hela dagarna är det en vila att läsa på svenska. Mats har börjat om med Fågelströms Stad-serie, förhoppningsvis räcker den ett tag. Ann läser manus som förlag eller hugade författare skickar elektroniskt för bedömning och bearbetning och har tack-&-lov en jämn ström av inkommande verk. Tyvärr har vi inte träffat många svenskar att byta böcker med i sommar.
Slutligen lämnade vi Thassos och seglade vidare till ön Limnos där vi började med att ankra i stadshamnen i Myrina. Det var ett fint och ganska sömnigt ställe, med en ovanligt stor koncentration av segelbåtar. Vi började visst närma oss stråket, här fanns såväl heltidsseglare som en och annan deltidare. Vi stannade kvar i några dagar. Så snart vi ankrat fick vi en mycket glad nyhet, Mats dotter Åse ringde och meddelade att femte barnet, Milla, just kommit till världen. Nu har vi hemlängtan! Grattis till hela familjen!
Ann tog en bussresa runt ön (med ett gäng danskar!) och fick bl a se ovanligt väl skyltade arkeologiska utgrävningar, ett sjösvampmuseum, en keramikverkstad och en restaurang där det serverades bläckfisk med ouzo-sås. Under natten blåste det upp och det började sjöa rätt in i hamnen. Ankarkättingen sträcktes ut och vi kom närmare och närmare land. Ankaret satt, vi är så nöjda med vårt Spade, men det blev alltmer obehagligt så vid fyratiden på morgonen gav vi oss ut till sjöss och lyckades undviska åskvädret. Vi gick en kort sträcka till Moudrosbukten på samma ö och där växte vi nästan fast. Det är en mycket skyddad jättevik, Medelhavets största naturhamn. Här samlades de allierades krigskepp under första världskriget inför attacken mot Gallipoli i Turkiet. Det var också här de fick ta hand om många av de skadade efteråt. Det fanns flera stora krigskyrkogårdar runt staden Moudros och ett och annat minnesmärke, annars verkade staden och de kringliggande byarna leva ett oansenligt liv. Vi växlade ankringsplats några gånger pga vindarna och upplevde såväl pyttebyn Koutsalis som öns näst största stad Moudros, vilket inte innebär att den är så stor alls. En dag fick vi lappsjuka och delade taxi med engelsmännen John och Alex till huvudstaden Myrina för att internäta och bunkra vin. Vi hade en vansinnigt trevlig restauranglunch tillsammans, kul med lite nya glada typer!
Tyvärr fick vi ett otäckt besked när vi kommit till Moudrosbukten. Vännen Stanley hade hamnat på sjukhus i Myrina och sedan flugits till Aten för blödning i en artär i hjärnan. Det blev några nervösa dagar och vi gläds med Margareta och Stanley att han är helt återställd nu och i dagarna har seglat båten till vinterhamn i Turkiet!
Vi fortsatte till ön Lesbos så småningom. Första anhalten blev Sigri på västkusten och dit kom också John och Alex så vi hade några trevliga dagar tillsammans. Nästa ankringsplats blev utanför minibyn Apotheka i Kolposbukten på samma ö. Där låg vi skyddade för alla vindar och hade gärna lämnat båten för att utforska ön om det hade varit möjligt. Men det var det inte. Inga bussar, taxi kostade skjortan. Dessutom fanns det ingen mataffär. Den lilla tavernan vid hamnen serverade mat men tonåringen som serverade - och hävdade att han pratade engelska - förstod tydligen inte ett jota av vad vi bett om och när vi undrade om inte våra grillade sardiner skulle dyka upp snart kom han glatt med notan. Vi anser bestämt att Manuel i "Pang i bygget" (Fawlty Towers) borde varit grek. Så när maten började tryta fick vi dra vidare och det var bara att välja mellan pest eller kolera.
Första alternativet, Plomari, var vi egentligen väldigt sugna på. Dit reste vi för femton år sedan på vår allra första greklandsresa, och hade en fantastisk vecka. Men nu hade vi hört från flera oberoende seglare att hamnen var fruktansvärd. Ett par hade fått båda förtöjningslinorna avslitna, ett annat hade varit tvugna att stanna i fem dagar för att det rullade så mycket i hamnen att de kunde komma ut. De kunde inte ens komma ombord på sin båt utan fick sova på betongbryggan!
Nästa alternativ var huvudstaden Mytilini. Det var enligt hörsägen en bullrig, stinkande, skitig och allmänt otrevlig storstad men med bra skydd mot de flesta väder och vindar. Eftersom vi tänker mer på båtens säkerhet än vår egen bekvämlighet fick det bli den hamnen. Så här ligger vi nu sedan nästan en vecka tillbaka. Och vi har haft fullt upp. Vi tog bussen till Plomari, vi måste ju i allafall göra ett återbesök. Det var sig inte helt likt, en hel del nya hotell i utkanten och några av de gamla gubbhyllebarerna hade förvandlats till piffiga caféer med bulliga soffor på uteserveringen. Men stämningen kände vi igen och vi fick genast kontakt med en barägare som tipsade om fiskedrag, matställen och berättade sitt livs historia. Vi hittade ingen av våra gamla bekanta, utom möjligen fiskaren som Mats var ute och handräckte åt en natt i maj 1990. Om det nu var han, för nu pratade han engelska.
I Moudros hade vi träffat de seglande grekerna Olga och Dimitris och deras lille son som inte hade något namn, utan fortfarande femton månader kallades bebisen. Men han skulle snart döpas, berättade de. Och då skulle han få namnet Alexandros sa mamman. Nej, Orestes, hävdade pappan. De bjöd in oss till dopet så vi skulle få höra för egna öron vad det blev till slut.
Dopet var igår, här i Mytilini. En fascinerande ceremoni som säkert gett den lille gossen men för livet. Han är både blyg och rädd för vatten och här var det alla möjliga främmande människor som skulle bära runt honom, klä av honom naken, smörja honom med oljor och doppa honom tre gånger i en koppargryta med vatten. Han var alldeles ifrån sig stackaren, men det var roligt för oss. Inte minst att se hur alla dopgästerna vankade omkring i kyrkan, gick fram och klappade på pojken. Det var rökelse och gregoriansk sång, ortodox präst i långkappa. Mycket stämningsfullt. Efteråt var det lunch på taverna vid havet med så mycket mat att vi fortfarande, 24 timmar senare, är proppmätta. Om ett par timmar kommer Dimitris och hämtar oss för middag på deras olivgård utanför stan så vi hoppas vi får upp aptiten till dess!
Vad pojken fick heta? Orestes! Alexandros! Mamma och pappa kallar honom olika :|)