Loggbok : 5- 25 juli 2005 

Vi försökte verkligen lämna Skiathos. Mitt i vår fjärde ankringsnatt började det sjöa ordentligt i Koukonariesviken och vi drog upp ankaret och gav oss iväg norrut, med rutt mot Halkidiki. Men efter någon timme vände vi, sjön var grov och vi hade jollen på släp. Förra årets jollevältarövning i boran i Kroatien ville vi inte upprepa. Den här gången försökte vi ta oss närmare Skiathos stad och hittade en likaledes värdelös ankringsvik sydväst om hamnen. Sov ut några timmar tills det var morgon och sedan passade Mats båten medan Ann handlade inne i stan. En livfull och ganska trevlig turiststad. Biltrafiken var avstängd på de flesta innerstadsgatorna och tidningskioskerna sålde Expressen. I den var det ett stort korsord som vi roade oss med under nästa dags segling. Vartannat ord var. Man har så roligt som man gör sig.

Vi seglade förbi Skopelos, som inte verkade ha några bra ankringsvikar, och Alonissos, där det såg jättefint ut med ankring längs ostkusten, och hamnade slutligen på ön Pelagos. På dess norra ände finns en vik, Planitis,  som vi raskt döpte om till Must Go Bay. Den är helt skyddad för alla vindriktningar och har bra ankringsdjup i hela viken. Ingen bebyggelse, inga badjäveldragarterrorister, bara bräkande getter och knarrande cikador. Vi gjorde en jolleutflykt till några stora grottor utanför viken men glädjen förtogs litet när uppvikningsanordningen på vår Johnson-snurra föll i bitar. Mycket plast- och aluminiumsmäck på den skapelsen.

Mot aftonen kom det in några små fiskebåtar i viken, som är naturreservat. Herrarna ombord var typiska greker. De flesta har en ettårings attityd till grejer de inte längre vill ha, och släpper dem där de står. Från fiskebåtarna slängdes plastpåsar rätt ner i sjön. Hela grekiska kusten kantas av plastskräp. I inlandet kan man också se en mer förslagen femårings-attityd: göm skräpet! Det innebär att vid kanten av varje rastplats med ett litet stup, ligger gamla kylskåp och liknande. Nu lär de köra TV-reklam om att hålla landet rent, för turisternas skull. För själva bryr de sig inte?

Ett av våra seglingsmål, redan innan vi stack iväg från Sverige, var Nea Marmara i Halkidiki. Där var vi på chartersemester för tretton år sedan och hade väldigt trevligt. Och även om det naturligtvis är omöjligt att upprepa den veckan så ville vi gärna se om våra vänner fanns kvar. Enligt pilotboken skulle det finnas en liten marina nu, med el och vatten på pontonerna och en avgift att betala. Till vår fröjd skulle det också finnas "laid moorings" dvs en fast förtöjningslina att lägga i aktern om man går in med nosen först (vilket vi fortfarande föredrar).  Men som vanligt har det hunnit ändra sig. Hamnen var nästan full med båtar som låg förtöjda med ankare. Det fanns en plats som vi skulle kunna backa in på, inte kul, så vi var på väg mot svindyra och supertråkiga marinan Porto Carras i närheten när vi tog mod till oss och bestämde oss för att göra en första "Medelhavstilläggning". Mats backade in som om han aldrig gjort annat, mycket snyggt. Ankaret tog och en liten stund senare var vi förtöjda med aktern mot bryggan, då mannen i motorbåten bredvid ifrågasatte om vi korsat hans ankare. Vi intygade att så inte var fallet och han ägnade närmaste timmen muttrande för sig själv om alla andra fel och överträdelser vi möjligen kunde ha begått, markerade tydligt SIN vattenslang, och skällde på sin lilla fru. Vilken gammal stöt, tänkte vi och gav honom tillmälet "The old fart" vilket passade honom i dubbel bemärkelse, fanfarer varje morgon. Dessutom var han halvdöv så ljudnivån på hustruskället var magnifik. Och hon var naturligtvis tvungen att skrika tillbaka. Men efter ett tag förstod vi att de inte alltid bråkade, det var mycket skratt också. Och vår vana trogna blev vi riktigt goda vänner innan veckan i hamn var över. Christos var 88-årig pensionerad sjökapten med en räv bakom örat och Matina, lika gammal, pratade utmärkt engelska och pinnade iväg till kyrkan om morgnarna i sina finaste kläder. De var anmärkningsvärt pigga, ägnade halva dagarna åt matlagning och resten åt att snickra på båten.

Att ligga på denna brygga kändes lite som att sätta upp sitt tält i ett sommarstugeområde. Hela bryggan hade annekterats av Thessaloniki-bor som seglat dit tidigt på våren och låg kvar hela sommaren. På helgen befolkades alla båtar och det var mycket spring emellan dem. Oss ignorerade de totalt, ingen hälsade men det kastades ett och annat misstänksamt öga. El och vatten fanns, men ingen som tog betalt.

Nea Marmara var sig ganska likt i övrigt, förutom att vi hade besökt byn i lågsäsong och nu var där smockfullt av folk och bilar. Vi hittade våra gamla favoritrestauranger. Den ena blev vi igenkända på, men ägaren hade hemfallit till att servera dålig och dyr mat så den besökte vi bara första dagen. Den andra serverade precis samma goda musselrätt som vi försökt kopiera under åren. Men bäst i stan var köttbutiken uppe på höjden där vi bl a köpte den godaste fläskkarré vi ätit. En annan höjdpunkt var att vi kunde hyra motorcykel och utforska halvön Sinthonia, Halkidikis mittenfinger. Men efter en vecka var det dags att dra vidare. (Varför det? frågade Christos). Vi ville till naturen och sökte upp Porto Koufo längre söderut på halvön, en djup och skyddad vik. Djup på alla sätt, det var svårankrat och fanns en och annan boj att trassla in sig i, men när ankaret väl fått fäste blev vi kvar i fyra dagar. Här dök våra gamla seglarkompisar Stanley och Margareta upp. Vi har hållit kontakten under hela sommaren, sedan vi lämnade Preveza där Stanley höll på att förbereda båten Cie för årets segling, och nu kom de ikapp. Sedan dess har vi haft sällskap i natthamnarna..

Nästa anhalt blev Panayia på nordöstra Sinthonia. Där tog Ann och Margareta taxi till stormarknaden Lidl 4 km bort. 10 euro tur och retur, den summan tjänades snabbt in redan på den prisnedsatta Chiantin. Med fullastade båtar seglade vi en kort sträcka till Dimitrisön med några av de finaste ankarvikar vi sett i Grekland. Som vanligt var där nästan inga båtar. Sedan vi kom till Grekland i mitten av maj har vi bara träffat en handfull utländska seglare med egna båtar, och något fler charterbåtar, men jämfört med Kroatien är här totalt öde. Vi hade några fina dagar med mycket bad, inklusive "poolparty" med drinkar på Olivias badplattform.

På vägen mellan Akti och Sinthonia hittade vi en kanot som låg och drev i havet. Vi försökte med alla medel och under två timmars tid kontakta sjöräddningen, kustbevakningen, turistpolisen eller vem som helst som var intresserad av en anmälan. Det var en härva av felaktiga telefonnummer, hänvisningar och totalt ointresse. Vi kommer att akta oss väldigt noga för att ramla överbord i detta land. Förhoppningsvis hade det inte suttit någon i kanoten, vi gissar att den slitit sig från en förtöjning. Den är mycket vacker och faktiskt hopfällbar, så nu har vi blivit med kanot - åtminstone tills vi råkar stöta på den rättmätige ägaren. Esther ska hon heta, kanoten, efter en förebild som också rörde sig snyggt i vattnet. Vi packade ihop henne innan det var dags för en heldagsfärd runt Akti-halvön

Tjugo kloster och ett otal mindre byggnader kantar den bergiga landtungan. Byggnaderna är makalösa och det är deras invånare också, bokstavligen. Här bor bara munkar, inga kvinnor tillåts besöka ön. Tydligen har regeln som förbjöd djur av kvinnligt kön luckrats upp på senare år, det lär ska finnas hönor och get-tackor. Dessutom var det vansinnigt gott om myggor i Ormos Plati, munkarnas sista utpost, där vi ankrade för natten. Och det lär visst vara honorna som sticks.

Vi har sorg ombord, vår trogne badanka Ankarn, som fungerat som ankarflöte i flera år, blev häromdagen intrasslad i sjögräs och dekapiterad av ankarkättingen. Vi skippade dock planen att begrava honom på Mount Athos heliga mark, de har säkert rysliga fängelsehålor i di där klostren.

Efter ytterligare en motorsegling, vad annars i detta sorgligt vindlösa hav, har vi kommit till ön Thassos, där vi passar på att tvätta, internäta och annat som det är bra att ha gratis vatten och el till. Det enda trista är att det inte går att bada i hamnen, i denna gruvliga värme vill vi helst ligga i vattnet jämt.