Loggbok : 18 juni - 4 juli 2005 

Tiden flyter fram i en takt som vi knappt funderar över, det är redan två månader sedan vi lämnade Chioggia men vi tycker att vi bara har börjat sommarens resa. Vi har gjort knappt 1200 sjömil, stannat länge på flera ställen. Senast ni hörde ifrån oss var vi i  Loutra Edipsos i vår nyfunne 85-årige vän Mimis goda händer. (se förra loggboken om ni missat honom). Han fortsatte köra omkring oss i sin bil - bara körstilen var en upplevelse; mitt på vägen och tut i varje antydan till kurva - och sista kvällen blev det en tur norrut till byn Agios och en härlig grillmiddag. Som vanligt fick vi inte betala och vi medgav att det kändes märkligt. Jomen, svarade Mimis, så är det här i Grekland. Den som bjuder in någon betalar och här är ni mina gäster. Vi tillbringade resten av kvällen på hans familjs hotell, med Mimis och svägerskan Antonia och fick höra ännu fler fantastiska historier om 50-talets superkändisar som kom på besök. "Greta Garbo satt där", sa Antonia och pekade mot grannbordet på terrassen. "Man fick inte titta på henne, hon var ju lite sån, men jag tog mig allt en tjuvtitt ibland."

Magda på favoritouzerian Koxylia föreslog att vi skulle stanna kvar för evigt. Vi kunde ju åka hem till Switzerland en vecka på vintern bara! Men för oss var det dags för avresa, vi hade stannat en vecka. Vi gick i gryningen och vinkade farväl till hamnens fiskebåt som hade den typiska egyptiska besättningen vi ofta ser här. Vänliga fridfulla män med stora leenden och nötta bönemattor som de kämpar för att vrida mot  Mecka när båten lämnar hamnen i bönetimmen varje kväll. Fiskebåtarna ägs av greker som kontrakterar egyptierna för ett år i taget. 20 euro om dagen får de, berättade en fiskare som längtade hem till fru och barn i Kairo.

Vår nästa natthamn blev Amaliapolis i Volos-bukten. Vi ankrade utanför extremt pampiga villor, ett populärt sommartillhåll för rika Atenare. Därifrån gick vi mycket tidigt nästa morgon, då kraftig sjö började komma in i viken. Vi var på väg till storstaden Volos för att fixa grejer till båten men vi ville inte gå dit på en helg och betala onödiga hamnpengar så vi rundade Amaliahalvön och ankrade i förbjudna viken "Fearless cove". Pilotboken angav att detta är militärt skjutområde, vilket vi hade lite svårt att förstå med tanke på att det ligger ett skeppsvarv i viken. Som namnet antyder kommer varken vindar eller sjö in där så vi låg tryggt den natten.

Mimis ringde oss varje dag. "I miss you!".  Vi bestämde oss för att göra en gammal man glad och segla tillbaka med förslaget att VI ville bjuda HONOM på lunch på favorittavernan To Kioski i Edipsosviken (nu jäklar skulle VI betala!). Han blev jätteglad över förslaget men när vi var på väg fick vi reda på att han var väldigt sjuk.. "Kanske imorgon?"  Ni vet hur det är när man bestämt sig för något - vi skulle ju bara stanna en dag och sedan åka vidare norrut, så det kändes lite knasigt. Men visst! Vi stoppade i Ayios Georgious på vägen, ett ställe vi redan varit på med Mimis bil och blivit förtjusta i. Där kunde vi ligga långsides vid kaj, som enda gästande båt, bland fiskebåtar med egyptisk besättning. Där stannade vi ett par nätter och väntade på Mimis tillfrisknande. En behaglig lågmäld liten by med några tavernor och hotell som mestadels har grekiska gäster. När vi lade till kom en ung man, Adonis (ja han heter faktiskt så! Vi har även träffat en Afrodite!), och pratade med oss. Han väntade på en grupp grekiska turister. "Om ni behöver något eller vill fråga om något så har jag en taverna därborta på udden", sa han vänligt. Ett trevligt sätt att marknadsföra sitt etablissemang tyckte vi och gick senare dit för att insupa en eftermiddags-ouzo. "Vill ni inte prova vår hemgjorda tsiporo istället?" Det är en populär dekokt i dessa trakter, ungefär som en italiensk grappa, ibland smaksatt med lite anis. De vi fått lära oss är att de som gör den själva är mycket stolta över drycken så vi tackade snabbt ja. Ett par tallrikar nystekta små sardiner kom med på köpet och Adonis, hans söta fru (nygifta, kunde inte sluta ta på varandra!) och hans pappa satt i olika omgångar med vid bordet och pratade. Det är alltid trevligt.  De berättade bland annat att de tillverkar eget rödvin, något att prova nästa gång tänkte vi. Inte heller här fick vi betala, Adonis bjöd.

På kvällen åt vi på en taverna som ägs av en kompis till Mimis. Där träffade vi en svensk familj - Bea, Pelle och dotter med kompis - som har byn som sitt speciella sommarställe bortom allfarvägarna. Vi förstår att ni trivs! Tack för sällskapet! Vi umgicks även nästa kväll, i båten och på samma taverna och nästa dag var Mimis pigg och kry så vi gav oss av till To Kioski. Den viken och den restaurangen är nog det närmaste vi kommit paradisbilderna från Västindien och Thailand på denna resa. En liten uteservering under halmtak, en omklädningshytt på stranden, klarblått vatten. Mycket god mat. Mimis bröt dock mot sin egen regel om inbjudan. Tror ni inte gubbfan var där när vi kom - han hade redan beställt och betalat, såg himla nöjd ut...  :-) Kul var det iallafall att återse honom. Vi hoppas kunna besöka honom i Aten i vinter, han är en enastående historieberättare och har verkligen varit med om mycket - det mesta har han tagit bilder på och det vore kul att se dem. Efter sentimentalt avsked seglade vi upp till Ayios Georgious igen och firade midsommarafton där med sill och nubbe. Och ett glas rödvin hos Adonis som vi under inga omständigheter fick betala för, för vi hade ju så trevligt tillsammans. När man kommer grekerna (ja, somliga i alla fall) inpå livet finns inga gränser för gästfriheten. Vi försöker återgälda med att bjuda på oss själva och vara nyfikna om deras liv, det verkar vara uppskattat.

Under den här perioden var det bankstrejk i Grekland, i två veckor. Vi hade tagit ut kontanter ur bankomaten i sista minuten som vi lyckades hushålla väl med (inte så svårt eftersom vi så ofta blev bjudna på mat och annat.) men de räckte inte till att tanka diesel. "Vi har alla samma problem nu", sa dieselmannen som kom med tankbil till hamnen, och erbjöd att skicka faktura. Fantastiska människor! Vi nappade dock inte på erbjudandet, såg framför oss en obegriplig sak med grekiska bokstäver och snårig administration, men snällt var det.

Vi fortsatte att nöta på samma vatten, tillbaka till Fearless Cove där det blev grillkväll i sittbrunnen. Där är ju lugnt och fint, t o m vackert om man råkar titta åt rätt håll, mot olivlundar med getter, men gräsligt åt andra håll med stora industrier och skruttigt båtvarv. Vattnet är mycket förorenat, inte badbart.

Sedan äntligen något nytt. Vi gick som vanligt i svinottan, klockan 06 när det ljusnat och man har ett par drägliga timmar innan solen (solhelvetet enl kapten) slår till med full kraft, gick sakta för att kunna köra vattenmakaren och kom till Volos mitt på förmiddagen. Efter att ha tagit en boj och lagt till mot stadskajen fick vi klart för oss att det var en privat plats och gick istället ut till en ponton där den enda övriga gästande båten fanns. Där låg man gratis, men det fanns ett aber, berättade tyskarna Klaus och Elke. På kvällen träffas stadens ungdomar på bryggan och för liv. Det oroade oss litet, men vi såg egentligen inga andra alternativ. Det fanns lediga platser på stadskajen men där skulle förstås hela stan gå förbi på kvällen och musiken från barerna skulle säkert dåna. Längre in, mot en bullrig motorväg, fanns en nybyggd marina, superflott men halvfärdig, bara en förtöjningsring per ponton t.ex, (Fler EU-pengar som hamnat fel? )Så vi låg kvar. Första kvällen blev vi sittande hos tyskarna på katamaranen Bohey och delade seglingserfarenheter. En gång fick vi kliva ner på bryggan och förklara för ungdomarna att det inte är OK att gå ombord på andras båtar. När vi gick hem till Olivia hade de flesta tonåringarna gått, det var ju inte så farligt.  Nästa kväll blev värre, då var vi tvungna att sitta i båten och passa så att de inte klev ombord. Tredje kvällen började bra med ett gulligt litet gäng fjortonåringar som det gick att prata med, och de höll fingrarna borta, men vi uppskattade inte den atonala sången och gitarrspelet som höll på till klockan fem på morgonen. Fjärde dagen gick vi till stadskajen igen och kunde utan problem ligga på den privata platsen som varit tom hela tiden. Gratis. Men svallet från färjorna var obekvämt och vi skulle inte vilja ligga där i en sydlig rökare.

Det är synd att den stora hamnen i Volos är så dåligt förberedd för segelbåtar, för det är en trevlig stad, hade kanske kunnat vara ett bra övervintringsställe. Längs stadskajen är trafiken avstängd  och det är många lugna lummiga gågator längre upp i stan. OK mat-shopping.. Vi hittade också en bra affär som sålde vattenfilter, så vi kunde byta i vattenmakaren. Faktiskt hittade vi en till sådan affär sista dagen och när vi stod och tittade i skyltfönstret kom innehavaren ut och släpade in oss, en yvig man som ville bjuda hem oss och allt. Vi förklarade att vi var på väg därifrån men behövde få tag på en köttaffär först, varpå han ringde upp sin kompis slaktaren som kom och visade vägen till sin butik. Där köpte vi fantastisk fina lammkotletter och enorma biffar från deras egna djur. Vi fick två kryddade köttfärsbiffar på köpet av hans stolta fru "jag har gjort dem själv!" - de var goda till lunch.

Höjdpunkten under våra fyra dagar i Volos var en utflykt till Mount Pilio, halvön på högra sidan av Volosbukten. Vi hade hoppats hyra motorcykel (och inviga våra nya hjälmar!) men det fanns bara små moppar att tillgå så vi hyrde bil istället. Det blev en hisnande färd upp på berget, i hårnålskurvor som hängde över stup, i det grönaste Grekland vi sett. En djungel av lövträd, vattenfall och bäckar, varje kurva bjöd på ny blomsterprakt, ny svindlande utsikt. Och de små byarna som klängde på berget hade hus i en grekisk "alpstil" som vi aldrig sett förut. Vi tog lunch i en liten by bortom allfarvägen, Kalamaki, på en restaurang med  terrass över ett stup, där vi fick den normala förvirrade grekiska servicen (man ska aldrig förvänta sig att maten kommer i logisk ordning) men gott, hemlagat, supercharmigt och billigt. När vi var på väg därifrån, (vi hade faktiskt kommit ut på torget och stod och beundrade den största platan vi någonsin sett, 14 meter i omkrets!) kom kockan ut med en tallrik syltade körsbär till oss. Och en sked. Vi satt tillsammans alla tre och pratade, hon på grekiska och vi på svenska med några hjälpande ord italienska och den minimala grekiska vi lärt oss. Det gick bra. Säga vad man vill om greker, men de flesta vi träffar är så himla trevliga och personliga. Någon annan gång kommer vi att utgjuta oss om den grekiska oföretagsamheten, kanske i ett brev till vår EU-kommissionär...

Nu har vi som sagt kommit till Skiathos. Efter fyra dagar har vi fortfarande inte vågat lämna båten för att ta bussen till stan, vindarna är för hårda och oroliga. Igår kom en charterflottilj in i hamnen, flera av båtarna hade skörade storsegel och chockade besättningar. Vi stannar så länge vi måste. Det blev ju lite tid att skriva loggbok i alla fall! Och vi har kunnat grilla under en kvarts stiltje varje kväll. Eller försökt skapa stiltje själva genom att spänna ett paraply mot grillen. This umbrella is no more... Lammkotletterna var verkligen goda, och som en extra bonus hängde testiklarna med. Mats tycker att Ann har fått en något grövre röst sedan dess.