Loggbok : 4-17 juni 2005
Lördagen den 4 juni lämnade vi Piraeus efter att ha besökt Aten och bunkrat ordentligt. Atenbesöket var trevligt. Vi tog tunnelbanan, det gick tåg var fjärde minut från Piraeus, billigt, smidigt och snabbt. Väl inne i smeten beskådade vi Agoran, den antika marknadsplatsen. Ett tempel var väl bibehållet men annars fick vi gissa oss till vad de andra stenhögarna skulle föreställa, det var inte så väl skyltat. Vi är väl bortskämda från besöken i Ostia Antica. Ett besök på Akropolis var naturligtvis ett måste - och visst är det spektakulärt! Men väldigt trångt, mycket folk. I närheten av Atens romerska forum hittade vi en trevlig taverna, som trots att den hade värsta turistfälleläget serverade mycket god och prisvärd mat, och hade skojig personal. Vi rekommenderar ett besök på "The 5 Brothers" (de har skylt på såväl grekiska som engelska).
Sista dagen på Zea Marina i Piraeus skulle vi bunkra mat och diesel. Marinan gav oss telefonnumret till ett företag som kommer med tankbil och vi ringde dem tidigt på morgonen. Jodå, de skulle komma under förmiddagen och lovade att ringa lite senare för att tala om när. Ingen idé att gå upp och handla ännu alltså, så vi fixade med grejer i båten, men när de varken dykt upp eller hört av sig vid lunchtid ringde vi igen. "De kommer att vara hos er inom en timme" var beskedet. För att göra en lång historia kort dök de upp vid halv fem och hade inte fullt de 150 liter som vi bett om. Humor har de i alla fall, företaget heter Trust Oil. Det blev en litet stressig kvällsmatbunkring till slut.
Vi seglade en kort sträcka till Varkitza där vi ankrade utan att gå iland. Låg kvar nästa dag också och kämpade med att få liv i navigationsdatorn som vägrade starta. Den gick igång efter en hel dags hårt arbete men det känns nervöst. Den datorn har verkligen varit ett sorgebarn med många problem och vid det här laget är nästan alla komponenter utbytta. Det är en stationär dator som rekommenderats för att den ska fungera i tuffa miljöer (Stridsbåt 90 osv). Nu hoppas vi bara att den överlever sommaren, sedan är det bye bye Propac. Det var förstås mycket funderande denna dag - hur gör vi om den inte går igång? Beställa nytt moderkort och vänta en vecka i Atenområdet på att det ska dyka upp? Eller segla vidare och försöka få leverans till någon annan större ort på vägen? Vårt förtroende för fraktföretag är som ni vet mycket lågt och vi var ganska deppiga tills Mats kom på en idé till och lyckades få igång eländet. Det finns dagar när det är för mycket skruva...
Rundandet av uddar ger oss alltid en speciell känsla och Cap Sounion var inget undantag. Det var en klar dag och det gamla templet på uddens topp var en mäktig syn. Nu var vi äntligen på väg norrut, in i sundet mellan fastlandet och den stora men för oss okända ön Evia. Vi lade till för kvällen i en lugn och vacker vik på lilla ön Xero. Dagen efter pumpade vi upp jollen och hade tänkt stanna för att göra små strandutflykter, men vinden vände så vi var tvungna att segla vidare till en mer skyddad vik. Den mest skyddade på hela Evia är nog Voufalo, med en trång infart och land runtom. Den lilla byn var sömnig och söt, vi blev hälsade välkomna av två ankor som annars rumsterade på huvudgatan En taverna var öppen och vi hade en trevlig kväll med tyska husbilsmusikanterna Karl och Moni, och när vi sjungit oss hesa med dem pratade vi länge med ett ungt grekiskt par om deras framtidsdrömmar och liv här på Evia. Ankorna eskorterade oss ut ur viken nästa morgon.
Nästa stopp, Eretria, verkade vara ett typiskt charterturistställe med många barer och pitagyrosstånd. Vi ankrade i viken, där färjor drog upp en del svall, och handlade mat på en utmärkt supermarket på lagom gångavstånd från kajen. Nästa dag var en torsdag och sista chansen att komma förbi Khalkis innan helgen. Där finns en svängbro som är stängd på fredagar, och kostar 75% extra på helgen så vi tog oss dit på torsdagsmorgonen. Detta är smalaste delen av Eviasundet, med starka strömmar och tidvatten, så vid brofästet var det rena forsen. Bron öppnar bara vid slackvatten - och bara nattetid! Vi ankrade utanför järnvägsstationen och tog jollen genom "forsen" till Port Police på Evia-sidan, men blev hänvisade att uppsöka Port Authorities på fastlandssidan. Där var det lång kö och det sedvanliga pappershanterandet men vi fick reda på att broöppningspappershanterandesansvarig skulle finnas på plats först kl 15 och då skulle vi återkomma och få instruktioner. Och betala. Efter mycket räknande kom de fram till att det skulle kosta 18 euro för Olivia. Vi skulle börja lyssna på VHFen kl 22.00 och vänta på anrop. Strax före 23 gick vi igenom, efter stora lastfartyg som väntat på redden hela dagen. Det är naturligtvis slackvatten ungefär var sjätte timme men de öppnar inte på dagtid för att inte störa biltrafiken. Vi har senare fått höra att engelske kungen en gång anlände hit med sin båt och krävde att få passera. Brovakterna försökte protestera med hänvisning till den farliga strömmen, men sådant stoppar naturligtvis inte en kung. Han fick som han ville, bron öppnades - och båten skadades illa!
Eftersom det var mörkt lade vi till efter bron, utanpå tyska båten Noa Nima med Heiner, Pirkko och hunden Gordi ombord. Hunden hade de tagit hand om i Kalamata tre veckor tidigare och han verkade hantera omställningen från gatstrykare till skeppshund galant, även om han fick något nostalgiskt i blicken (och stämman) när andra strykarhundar visade sig. Vi tillbringade ett par dagar i deras sällskap i Kolpos Atlantis, en vik med skydd från flera vindriktningar. Vi gjorde ett försök att gå därifrån till Limni men ändrade oss pga motvind och hackig sjö så det blev en dag till i Atlantis.
Och sedan kom vi hit till Loutra Edipsos. Ett ställe som, för oss, motsvarar alla de godaste minnen vi har av tidigare Greklandsresor och överträffar de förväntningar vi hade på att återkomma hit. Byn är litet speciell. Glamouren från femtiotalet, när de rika och berömda kom hit för att bada brunn, är lätt avskavd men den har sin charm. Att vi har fallit pladask för stället beror framförallt på det härliga bemötande vi fått av lokalbefolkningen och har nog en hel del med tajming att göra. Vi var enda besökande båten här under söndagen och då var det många som tog kontakt med oss. Det är ju ett folknöje att vandra på piren och utlänningar är inte så vanliga i denna stad så vår ankomst uppmärksammades. Först togs våra linor om hand av sjömannen Staffi och hans moldaviska fru Anna som strax var ombord för att beskåda Olivia. Han bjöd senare på ett glas retsina i närmaste bar och kom ombord igen på kvällen med unge vännen Georgios, som inte talade ett ord engelska men verkade ha många andra talanger: getfarmare, byggjobbare, brödbutiksinnehavare, fiskebåtsägare och innehavare av 9 bilar - inte illa pinkat av en 26-åring.
Till Olivia kom också caféägaren Leonidas. Hans eget café var inte öppet ännu men han tipsade vart vi skulle gå för att få goda smårätter, till Ozeri Koytas. Vi följde rådet och rekommenderar gärna vidare. Panayotis, Magda och Yanni serverar delikat calamari, gavros (stekta eller inlagda småfiskar) och mycket annat. Vi har varit där varje dag och fått långa pratstunder, främst med Panayotis, som kallar sig Peter efter åren i Australien. Han emigrerade som 16-åring för att kunna försörja sig, tog allehanda jobb, mötte en bra grekisk flicka där - vackra Magda - och fick två barn. De flyttade hem till Grekland när sonen Yanni var 10 år. Sonen är den som minns engelskan bäst men efter några kvällar med oss har Panayotis verkligen kommit upp i varv. Han bjuder på mycket av allt vi äter och dricker hos honom.
Det finns många anrika hotell i staden. Lyxhotellet Thermae Sylla från 1897 är nyrenoverat och har priser som passar riktigt feta plånböcker, men då kan man också få bada i mjölk som Cleopatra eller smetas in i illaluktande lera. Några av de andra klassiska kurortshotellen har kanske sett sina bästa dagar men Herakli ska snart genomgå renovering för 30 miljoner euro berättade den festlige ägaren Dimitri. Han är rik som ett troll men ser ut som en liten slusk, småfet, orakad och ständigt ätande. En mycket sympatisk man. Han hade i första hand intresse för vår båt. "En sådan vill jag ha. Finns det någon större?". Han kommer ombord några gånger varje dag, bärandes färsk småfisk, gavros, med tillhörande recept, traktens bästa olivolja, traktens bästa tsiporo (det lokala eldvattnet), tips om var man hittar bästa yogurten, bästa osten osv. Han är en riktig gourmet och dessutom en handlingens man. Häromdagen påbörjades ett projekt att dra ut vatten på kajen, fram till en fiskebåt men inte ända ut där fritidsbåtarna kan lägga till. Dimitris stegade raskt upp till borgmästaren och informerade om det praktiska i att fortsätta hela vägen ut. Sagt och gjort, det ska visst bli klart nästa vecka. Vi tackade å kommande seglares vägnar med en burk inläggningssill med tillbehör så han kan fullfölja receptet på akvavitsill, hoppas det faller denne matexpert på läppen!
Varje dag, framåt kvällskvisten, kommer en morfar ner på kajen med tvååriga tvillingbarnbarn. Andra kvällen kom han tillbaka och tog kort på oss. Tredje förmiddagen kom han och hämtade oss upp till sin familjs hotell, Egli, ett av de gamla anrika, byggt på 20-talet. Hit kom Onassis varje år under 50- och 60-talen och lade till med sin båt, berättade morfar Mimis och hans svägerska Antonia. De är båda i 85-årsåldern, mycket pigga och har tusentals fascinerande historier att förtälja. Vi satt under lövverket i hotellets strandträdgård och drack juice medan håret reste sig allt mer på våra armar när de berättade om hur hotellet varit ockuperat tre gånger. Först av italienarna och sedan tyskarna under andra världskriget, och sedan av kommunisterna under inbördeskriget. Och Mimis berättade om sin (och familjens) flykt från Ryssland 1932 och om sitt gerillakrigande tillsammans med engelsmännen under andra världskriget, hur han undslapp arkebusering, och hur han senare blev köpman i Kamerun. Han borde skriva en bok om sitt liv! Antonia föddes i Plaka i Aten och gifte sig med Plato vars far var stenrik efter att ha drivit en större mängd biografer i USA. Han kom hem till Grekland och byggde hotellet. Hela familjen förgrenar sig ut i ett kosmopolitiskt nätverk som Mimis mer än gärna fortsätter att berätta om under de bilturer han tar oss med på. I förrgår åkte vi till hans favoritstrand med tillhörande taverna (Taverna to Kioski - rekommenderas!), där han efter badet (nej, Mats badade inte!) bjöd på en fantastisk lunch. I går tog han oss till en semesteranläggning som en annan svåger, Ulysses, byggde på 50-talet och sedermera sålde till Club Med. Mimis har fortfarande nyckel. Han visade stolt upp hotellet, alla bungalows, den fina stranden, nattklubben, cirkusen och alla organiserade aktiviteter. Vi åkte vidare, stannade till i söta fiskebyn Ay. Giorgios (söt fiskeby) där hans kompis tavernaägaren bjöd på förfriskningar, och efter en liten åktur i bergen hamnade vi återigen på Taverna to Kioski vid stranden där Mimis bjöd på ännu en braklunch. Vi ville betala men det var inte att tänka på.
Vi hade tänkt segla vidare för flera dagar sedan, men Mimis är så trevlig och vill så gärna ha sällskap att han övertalat oss att stanna lite längre. Idag ska vi åka till Limni, som lär vara öns vackraste by. Vi kommer att insistera på att bjuda på lunchen denna gång!
Vi trivs verkligen här, som ni märker. Det är mycket få segelbåtar i området men häromkvällen kom det faktiskt en båt med svensk 10-mannabesättning, Anders & Helena + crew. Tack för en trevlig kväll! Och tack för sällskapet Benke & Marie. Hoppas ungarna fick partaja på Skiathos!