Loggbok 12 juni Ostia till Otranto

För en knapp månad sedan lämnade vi äntligen Ostia. Såhär har det låtit i nyhetsbreven.

Vi ska väl inte klaga. Men lite ändå. Vi har det svårt med värmen. Temperaturer över 30 grader gör oss dästa och oföretagsamma. Lösningen är att gå upp i svinottan, innan solen börjar bränna, och göra allt som kräver minsta fysisk aktivitet. Under resten av dagen badar, sover och läser vi mest. På kvällen är det dags igen för eventuella nyttor. Vi lagar nästan all mat utomhus, sent på kvällen. Att stå nere vid spisen i den kvarvarande inombåtsvärmen är tortyr. Gasolgrillen på akterpulpiten har gjort mycket nytta.

Här i Kroatien ankrar vi mest. Det finns gott om fina vikar med klart vatten. Ofta kan vi ankra gratis direkt intill en marina - det skiljer 100 meter och 400:-. Vi måste säga att Kroatien är ett utmärkt sommarseglingsland. Enda nackdelen är att det är så många som tycker det; ibland är det trångt om saligheten.

17 maj. Måndag. Capri, Italien. 22 grader varmt, sol.

Äntligen, äntligen har vi lämnat Ostia och seglat söderut i mild bris. Värmen kom till slut, liksom det rätta vindläget för avfärd. I fredags, den 14 maj, seglade vi de 65 sjömilen till Ponza, en ö norr om Neapel. Vi ankrade utanför staden Ponza, vars pastellfärgade hus släntrade nedför bergssidan och där alla verkade göra sig redo för turistsäsongen. Lyllos den  fiskare vars fru var innehavare till en T-tröjeaffär. Inte färre än fem båtar från vår marina i Ostia låg ankrade i viken, tillsammans med italienska helgfirare i vräkiga motorbåtar. Ännu är det lågsäsong och vi fick njuta av en vårfräsch ö.

Lördag blev vilodag, och titta-på-ö-dag. Igår, söndag drog vi vidare mot ön Ischias sydsida. Vinden var nordöstlig men havet svallade in från syd så de södra vikarna kändes inte helt bekväma. Vi drog vidare till närliggande ön Procida där vi  - efter lite nosande runt några vikar - ankrade utanför hamnen i Chiaoiella, till fiskargubbarnas förtrytelse. Det var en hel del nätflöten runt oss i morse.

Nu ligger vi på Capris sydsida, under dramatiska klippor. De tjusiga villorna som hänger över oss måtte varit svåra att bygga. Tokiga italienare har lagt till i viken och badat hela eftermiddagen. Det är 16,5 grader i vattnet.

21 maj. Fredag. Till havs mellan Cetraro och Tropea, Italien. 23 grader varmt, sol.

Idag hurrar vi för Lars (Anns bror) som fyller 40! Hipp hipp!!

Det blev lite gungigt på Capri där vi låg senast vi skrev, så i tisdags morse seglade vi mot fastlandet, till sömniga fiskebyn Acciaroli. Det var gratis att ligga i hamnen. Vi stannade två nätter, bunkrade lite i de små matbutikerna och åt en utomordentlig lunch på hotellet - en av de bästa måltiderna hittills. Ett av kockens trick var att han hade citron i allt, till och med till jordgubbarna. Förvånande gott.

Det var också kul att träffa några nya seglare som kom söderifrån. Ett par engelska herrar tipsade om att Cetraro var det enda otrevliga ställe de varit på. Tyvärr är det inte så lätt att undvika Cetraro - det finns inte många hamnar i sydvästra Italien - så trots varningen lade vi till där i går kväll. Kan konstatera att det är intressant att komma till ett ställe som man har låga förväntningar om. Och visst, vid första anblick är det en osannolik plats; en jättemarina placerad på en i stort sett obebyggd kuststräcka. Så här års, och förmodligen annar också, ligger man gratis. Närmaste stad låg ca en halvtimmes promenad bort. Det fanns några små butiker lite närmare och ett par barer längs hamngatan. Men vi hade inga sådana behov, mat fanns ombord. Otrevliga människor skulle det vara här också, enligt hörsägen. Flickan som kom vandrande på kajen för att prata med långväga seglare var dock hur vänlig som helst. Hon närde en dröm om att åka till Finland och vi hade ett långt samtal. Liksom med de roliga tjejerna som jobbade på baren där vi väntade en stund innan vi fick audiens hos de ytterst vänliga myndighetspersonerna på Guarda Costiera. Lika vänlig var mannen på moppen som kom åkande och gav oss ett kort till sin restaurang. - Och är det något annat ni behöver? Jag kan hjälpa till med allt! Klockan sju visar vi vädret på TV!

Vi ser fram emot fler otrevliga ställen...

..men just nu längtar vi mest efter att få en fisk. Varje dag till sjöss släpar vi en lina efter båten. Det har inte nappat något vidare, trots nya fina drag från Ostia. Så nu hoppas vi på att det nya fina draget från Cetraro ska hjälpa. (Börjar bli ett högt kilopris på eventuellt napp). Vi motorseglar för närvarande i svag motvind på väg mot Tropea (som tyvärr sägs ska vara ett trevligt ställe...)

29 maj. Lördag. Otranto Italien. 20 grader varmt, sol.

Tre hav har vi hunnit med denna vecka, då vi seglat från Tyrrenska havet via Joniska till Adriatiska. I morse rundade vi Italiens klack. Dessutom är det klackarna i taket för Vivi, Anns mamma, som fyller år idag - grattis!!

Tropea VAR ett trevligt ställe. Dvs fullt av turister, men visst kunde vi förstå varför. Staden låg högt över havet på en klippa, med spegelklart vatten nedanför. Vi låg kvar i den nybyggda marinan ett par nätter. Nybyggt och inte helt klart = billigt. Efter att ha köpt en säck av den vida berömda Tropea-löken seglade vi igenom Messina-sundet till Sicilien. Årets första delfiner tog farväl av oss i Tyrrenska havet, precis innan vi äntrade sundet där vi kunde se de mest märkliga svärdfiskarbåtar. Själva båtarna är kanske 15 meter långa, masten 20 meter och bogsprötet 30 meter! Uppe i masten i en korg sitter rorsman och kör båten, tillsammans med ett par spanare, och längst framme på bogsprötet sitter harpuneraren. De går visst bara ut i lugnt väder, vilket harpuneraren lär uppskatta.

Vår första anhalt på Sicilien blev Riposto. Den enda hamn vi varit i som på bara ett par år lyckats bygga en marina utan att det nämns i pilotboken - annars talas det om flera nybyggen som aldrig verkar bli klara och där kan man ofta ligga gratis. Riposto var klart, och dyrt. Märkligt oturistisk stad med långa bostadsgator och helt ren från uteserveringar.  Inte lär det komma många fler turister med de marinapriserna och det ska de kanske vara glada för. Mysigt på sitt sätt och mycket genuint med lokal fiskmarknad.. Vi tog tåget till Syrakusa som var en fin stad med övervintringspotential om det inte varit för den uruselt svalliga hamnen.

När vindarna blev förmånliga seglade vi vidare mot Italiens fotsula och efter en 25-timmarsfärd anlöpte vi Le Castella, en liten idyllisk hamn i en sömnig fiskeby. Nåja, på andra sidan byn var det strand med megadecibelsdisko men det hörde vi tackålov inget av i hamnen. Vi låg kvar ett dygn precis, drog vidare igår kväll i ett rakt sträck under hålfoten och rundade som sagt klacken i morse. Det blev en lagom händelserik  segling med många fartyg i sikte och två fripassagerare ombord; en liten fågel och en liten bläckfisk! Nu ligger vi på nåder, av Guardia Costiera, gratis längs kommersiella kajen i den överfulla hamnen i Otranto. Klockan sju i morgon bitti ska det komma ett fartyg som vi får flytta oss för. Ska bli spännande att se om de är punktligare på denna sida Italien.

11 juni. Fredag. Otranto Italien. 30 grader varmt, sol.

Två veckor har vi legat här i Otranto. Det uttalas ÅH-tranto, med betoning på första stavelsen. Ett alldeles utmärkt ställe att bli inblåst på. Inte så mycket för att staden är pittoresk (det är den) och att marinan är billig (det är den) som för att människorna är vänliga, öppna, nyfikna och helt ... underbara.

Hamnkapten Andrea är en häftig ung man. Sällan har vi sett en så hårt arbetande ormeggiatore, och han är alltid på gott humör. Och otroligt servicemässig. Hoppar ombord på anländade båtar och förtöjer dem innan de hinner blinka, hjälper till att bära ombord matvaror när man storhandlat, förhandlar gärna om priset, kommer med sitt hemgjorda vin som present helt spontant. Vi tillverkade vinetiketter till honom med hjälp av datorn, som ett litet tack. Då fick vi mer vin!

Häromdagen hyrde vi bil tillsammans med seglarvännerna på Cie; Stanley och Margareta,  som ockå tagit sig hit. Körde runt hela klacken. Här har vi äntligen hittat det Italien som motsvarar förväntningarna. Människorna! Det är, inser vi mer och mer, möten med människor som ger oss den största tillfredsställelsen på den här resan. Vi blir lyckliga när några gör mer än det förväntade, t.ex låter oss följa en bil för att hitta en viss adress, öppnar en stängd affär för oss, ger oss blommor och vill bli brevvänner - bara för att vi letade efter en skärbräda.

Här i Otranto har vi blivit kompisar med några lokala seglare (som också tillverkar eget vin), biluthyraren, en restaurangägare och mannen bakom köttdisken i mataffären. Kul att känna igen och bli igenkänd, att få glada hälsningar och leenden.

Men om allt går väl seglar vi härifrån i morgon bitti. Vinden har vänt och ett nytt land, Kroatien, väntar.