Loggbok 30 december - 13 februari. Italien.
Nu är det så länge sedan vi skrev i loggboken att vi knappt kommer ihåg allt som hänt. Det är vår i luften och nyårsafton känns avlägsen, men det har varit en så kul tid att vi måste försöka berätta om godbitarna iallafall.
Nyårsfirandet i Italien liknar det svenska, med fester och fyrverkerier. Till traditionen hör dock att kvinnorna bär röda underkläder, vilka fanns till försäljning från gatustånd överallt veckorna innan.
Själva hade vi hade en liten fest hos Bill & Linda med massor av god mat, mest skaldjur, och anslöt till marinafesten strax före midnatt. Vi tog med oss traditionen från förra året i Spanien - de 12 vindruvorna som ska ätas vid tolvslaget. Ska bli kul att se om det behövs fler attribut på de nya ställen vi kommer till framöver!
All julmat som vi gjorde räckte flera veckor och avslutades med att alla resterna hamnade i en pytt-i-panna, som vi naturligtvis bjöd amerikanerna på. De gav tillbaka med pekanpaj till efterrätt. Den dagen kände vi oss osunt mätta, men som tur är rör vi på oss mycket. De dagar vi är kvar i Ostia blir det alltid minst en cykeltur till marknaden eller en promenad i hamnen eller till biblioteket. Under en dagsutflykt till Rom (ja, det brukar bli heldagar) promenerar vi vanligtvis en mil eller så.
En dag i början på januari föreslog Linda att vi skulle ta en utflykt utanför Rom. Visst, vi hade nästan förträngt att man kunde göra så eftersom Rom har så mycket att erbjuda i sig. Hennes guidebok tipsade om Tivoli, dit man kunde ta sig med lokaltrafiken. Det var en svinkall morgon med is på däck och frost på bryggan. Pendeltågets plastsäten är inte så sköna sådana dagar, man får sitta på vantarna. Vi tror faktiskt att italienarna fryser mer än vad vi svenskar gör på vintern. Vårt klimat är visserligen kallare men våra kommunala färdmedel och publika byggnader är ju uppvärmda, för att inte tala om våra hus. I båten har vi det riktigt varmt och skönt, men så fort vi lämnar den måste vi klä oss ordentligt!
De finns flera sevärdheter i Tivoli, en liten stad som ligger ca 3 mil öster om Rom. Staden har med sina trädgårdsanläggningar gett namn till begreppet "tivoli" - nöjespark. Här festade redan de gamla romarna. Många rika romare byggde tempel och luxuösa sommarbostäder i omgivningarna på 100-talet. En ny storhetstid blev det på 1500-talet då de berömda trädgårdarna och fontänerna vid Villa d'Este byggdes. Nu är det ett populärt utflyktsmål för Rom-turister.
Efter en lång tur med buss, pendeltåg, tunnelbana och buss igen, stannade vi några kilometer utanför Tivoli och besökte kejsar Hadrianus sommarpalats Villa Adriana, en nästan tvåtusenårig jätteegendom som var ganska välbevarad. Hadrianus är nog den kejsare vi känner oss mest bekanta med nu. Han föddes i Italica, den romerska staden nära Sevilla som vi besökte förra året. Eftersom han reste mycket kommer vi nog att stöta på honom igen i nya länder. Här i Rom lät han bl a bygga Pantheon, gudatemplet som de kristna tack-å-lov tyckte var snyggt nog att göra kyrka av. Annars var de ju duktiga på att förstöra sådana byggnader.
Villa Adriana framstår som ett riktigt partyställe. Här fanns grekisk teater (H. var mycket imponerad av grekerna), bibliotek, utomhusmatsalar, trädgårdsanläggningar med dammar, kanaler, bäckar och fontäner, badanläggningar och bostäder för hov, gäster och soldater. Alla utsmyckningar med mosaiker, målningar, reliefer och statyer lär ha haft stor betydelse som inspirationskälla för 1500-talets italienska arkitekter. Dagens romare klottrar på desamma.
Villa Adriana är värt ett långt besök. Något annat hann vi inte se av Tivoli denna dag, men vi fick en sen lunch på en mycket trevlig restaurang i den lilla byn utanför villan. "Vi har stängt, men vill ni äta kan vi laga mat!" Kockan själv kom ut och tog upp beställningar. Bäst hittills, gott OCH billigt. Mats hade GPS:en med sig så vi har koordinaterna om någon är intresserad. Den här byn gav oss också en påminnelse om det lantliga livet i Italien, det som vi sett lite av på Elba och Sardinien men saknar helt i Ostia. Här fanns de boccia-spelande gubbarna!
*
Inför trettondagen såldes häxor i alla de former från nya stånd på gatorna. Här i Italien kommer häxan Befana med godis till snälla barn. De som varit stygga får kolbitar. Vi skickade en häxstrumpa full med godis till barnbarnen. Häxan skrattade rått och ögonen blinkade i rött när man tryckte på hennes lilla kolsäck. Barnen hävdar att hon är väldigt lik morfar. Det är nog dags att vi lägger in lite aktuella bilder här så vi kan rätta till detta missförstånd.
*
På söndagar stängs den klassiska Via Appia för biltrafik. Det innebär att det är nästan tomt på bilar (bara de värsta lagbrytarna är där) och det är ett perfekt utflyktsmål.
Via Appia började byggas 314 f. Kr och var den första av alla de där vägarna som leder till Rom. På sträckan närmast Rom är den ursprungliga stenläggningen bevarad. Polygonformade basaltblock, kan vi upplysa om. Nästan lite tidsmaskinskänsla att gå där. En via var 14 fot bred, två hästkärror kunde mötas, och denna väg sträckte sig hela 539 km, från Brindisi till Rom.
Längs vägen finns flera av Roms katakomber, ett senare påfund. Det var de kristna och judarna som byggde gravar under jord åt sina döda. Romarna kremerade.
Vi besökte den största, San Callisto. Fyra våningar under jord, 20 kilometer gångar, en halv miljon gravar. Guide var obligatoriskt, och det var vi tacksamma för när vi såg vilken labyrint det var därnere. Fascinerande besök - och skönt att komma upp till solen igen efteråt.
Vi åt en utmärkt lunch på L'Archeologico, fin restaurang på Via Appia. Den såg ut som en turistfälla men frekventerades mest av italienska familjer och personalen var toppentrevlig. De släppte oss till och med lösa i sin dammiga vinkällare.
*
I mitten av januari fick vi kärt besök från Sverige. Pär och Anita tillbringade fem dagar med oss här på Olivia. Vi knallade runt i Rom ett par dagar och gjorde även besök till Ostia Antica och Via Appia vilket vi tyckte var intressanta repriser. Ostia Antica har vi varit i en gång men då hann vi knappt se hälften så den här gången tog vi lite mer tid på oss. Detta var ju antika Roms hamnstad, där ca 80000 människor bodde under storhetstiden (ca 300 f. Kr. till 400 e.kr). Vi är mäkta imponerade over stadsplaneringskonsten som uppvisas här - det fanns akvedukter, centralvärme, fria bad för alla (även slavarna), publika latriner, femvåniga hyreskaserner, saluhallar, tempel, teater, arkitekthögskola, skeppsbyggarhögskola, brandstation, idrottsanläggningar, magasinsbyggnader... Och tillräckligt mycket finns kvar av ruinerna för att man ska kunna föreställa sig hur det en gång såg ut. Otroligt välordnat och genomtänkt. Tyvärr måste vi erkänna att vi inte kände till den här staden innan vi kom hit. Pompeij hade vi såklart hört talas om (dit kommer vi lite längre ner i texten) men Ostia Antica är nästan lika häftigt på sitt sätt. Eftersom staden successivt övergavs finns det inga lösa prylar bevarade - där är Pompeij unikt - men Ostia är speciellt eftersom det var en sådan betydande stad på sin tid. Vi rekommenderar varmt ett besök hit för blivande Rom-resenärer.
Mats valde att stanna över jord vid återbesöket till katakomberna. En större grupp nunnor i sjuttioplus-åldern samlades för gruppfoto och när de förstod att Mats inte försökte stjäla kameran utan ville hjälpa till att fota fick han ta kort med alla nunnornas kameror. "Say cheese" sa Mats. "Whiskey!" sa nunnorna flirtigt och frustade av fnitter! Nu fick de något att bikta sig om.
Det var såklart väldigt kul att få prata svenska med fler än oss själva. Det tar i allmänhet ett par dagar innan vi kan "prata rent" men nu passade vi på att diskutera så mycket vi bara hann. Ämnena var outtömliga. Det blev tyst och tomt ombord när Pär och Anita reste hem. Tack för en jättetrevlig tid!
*
Helgen efter hyrde vi bil tillsammans med Bill och Linda. Vi hade konsulterat våra guideböcker och autorouteprogram och hade massor av idéer. Vi hade råkat se några minuter av ett TV-program som visade en mycket speciell bergsby med modern utomhuskonst. Det visade sig efter mycket letande att byn, Cervara, låg bara 6 mil från Rom, så första målet var givet, Hit kan vi också rekommendera besök!
Alla gatskyltar i byn är målade av moderna konstnärer och varje sommar kommer en skulptör från Florens och hackar fram figurer i bergssidan. Så roligt att få se ett ställe där gammalt och nytt kan mötas. Vi hittade en trattoria som hade en så diskret skylt att vi trodde vi kom in i ett vardagsrum när vi öppnade dörren. Där satt familjen Ferrari och tittade på TV i värmen från öppna spisen, men de vinkade vänligt in oss. Spisen dubblade som grill för menyns kötträtter, vilket vi passade på att äta efter den obligatoriska pastan. Grillmästaren frågade om vi var konstnärer. Det brukar nämligen bara vara sådana som hittar till Cervara.
Efter en riktigt god lunch bad vi om notan. Han räknade ihop den på ett papper som han sedan knycklade ihop och slängde i elden. "50 euro!" Helt OK för en trerätters för fyra personer med vin och kaffe. Vi fotade upp en rulle film och åkte vidare mot ett hotell som vi hittat i Lindas guidebok - "charmigt konverterad villa i medeltida by" - i Anagni. Villan var charmig men av den medeltida byn såg vi icke ett skvatt utan fann oss omringade av hårt trafikerade motorleder. Tur att vi hunnit sett minst fyra medeltida byar under bilfärden och inte orkade med fler intryck den dagen. Dessutom fanns det badkar på rummet!
Nästa morgon skrapade vi isen av bilrutorna och tog autostradan till Pompeij. Denna soliga men kylslagna dag var vi nästa ensamma i den gamla staden och tog god tid på oss att titta, men man skulle nog kunna vandra runt där i en vecka. Fascinerande att se att så mycket fanns kvar av husen, konstverken och allt det andra som täcktes av aska år 79 e.kr. Vesuvius hotar fortfarande med utbrott och de som idag bor i byarna på vulkanens sluttningar har erbjudits flyttbidrag på 30.000 euro, men väldigt få har nappat på det.
Kulturmatade och stelfrusna åkte vi vidare mot Sorrentohalvön, med en halv idé om att övernatta på södra sidan. "Ska vi ta kustvägen eller gina över berget?" Vi enades om att det nog skulle vara enklare att åka runt, men det var lika många hårnålskurvor på kustvägen och vi var väl aldrig närmare havet än 75 meter. Lodrätt. Vi förstår varför vi kommer ihåg de här namnen från turistbroschyrerna; Sorrento, Positano, Amalfi... bedövande vackert är det. I Positano hittade vi inget öppet hotell men vi ringde till ett i Amalfi som lät bra i guideboken. Det var till och med bättre i verkligheten. Ägaren mötte oss när vi körde in i Amalfi, tog hand om bilen och ledde upp oss i de smala gränderna till hotellet, där vi fick stora rum med havsutsikt, bubbelbadkar, och italiensk sockerfrukost. Vi stannade kvar ett par timmar nästa morgon och utforskade byn som var mycket fin men bar alltför många bevis på att den överbefolkas av turister på sommaren. Januari var nog en bra tidpunkt för ett besök, inte minst med tanke på att hotellpriserna är de dubbla på sommaren.
Sedan trixade vi oss hemåt, via Gaeta där vi åt lunch och letade efter seglarkamraterna på Walkabout som övervintrar där. De var bortresta men vi träffade trevliga norrmän som gav oss ett bra tips - gå med i Lega Navale, en italiensk seglarorganisation. Då får man ligga gratis i deras hamnar upp till fyra dagar. kan vara något för sommaren. Efter oräkneliga felkörningar hittade vi till slut hem till Ostia och våra båtar.
*
Ann satsade 32 euro på en Sverigeresa tur och retur. Inte klokt vad billigt det är ibland när man hittar rätt i lågbudgetdjungeln! Det blev röjning hemma i huset på Ljusterö för nu skulle det hyras ut. Det blev också tid - fast alltför kort - för träffar med mamma, Åse & Anders och alla barnen och några goda vänner. Och ett besök på Microsoft som kändes som rena julafton. Våra inofficiella sponsorer vet hur man gör ett par långseglare lyckliga, nu har vi nytt och fräscht på datorn! Stort tack, Per och Bosse!
Och tack för älgsteken, Pär och Anita. Den ligger i frysen och väntar på Bill och Lindas återkomst från USA. They are thrilled! Vi ska följa receptet noga och är mycket tacksamma för att ni åtgärdade de första två momenten: skjut en älg och slakta den på vanligt sätt!
Det blev mycket bagage att ta med tillbaka till Ostia, säkert en 10 kilos övervikt (a 60 kronor) men en fattig långseglare har inga skrupler. Ryggsäck under jackan, peta tunga handbagageväskan åt sidan bakom incheckningsdisken så den inte syns för incheckaren, väga resväskan och se glad och oberörd ut.... pust. Väl i Rom blev det ett evigt baxande och efter tre byten med buss, tunnelbana, pendeltåg och buss igen var det skönt att Mats kom och avlastade vid vår lokala busshållplats. Ann höll bara inte på att komma av bussen för en tantj-vel skulle absolut tränga sig in - över väskorna. Välkommen tillbaka! Att vårt ord ragata härstammar från italienskans ragazza förvånar oss inte ett dugg! Det betyder i och för sig ung kvinna här, men takterna sitter i...
Mats hade under solodagarna parats ihop med australienaren Jerry för att laga förrätt till senaste cirkelmiddagen. Vanligtvis är det Ann som handlar maten (behärskar en aning italienska vid det här laget) men Mats bevisade att det går bra med kroppsspråk och djurläten också för att köpa fårost.
Vi har vårdagar här! Dagarna börjar bli långa och solglasögon anbefalles. Vi har precis fått besök av Ulf och Sara, vännerna från Sevilla och ska göra Rom några dagar tillsammans med dem. Livet är härligt!