Loggbok 24 november - 29 december. Ostia och Rom
Det är bara att knalla hundra meter till bussen och sedan sätta sig på tåget vid Ostias centralstation så är man i Rom på ett nafs. Det kostar 1 euro och biljetten fortsätter att gälla i 75 minuter. Så vid ändstationen Piramide kan man till exempel sätta sig på spårvagn 3 och ta utsiktsrutten förbi Forum Romanum och Colloseum. Eller 3:an åt andra hållet till mysiga Trastevere. Eller buss 23 som leder längs floden ända upp till Vatikanen. Eller tunnelbanan... Lokaltrafiken i Rom är väl utbyggd, mycket populär (dvs det är j-igt trångt ibland) och fungerar säkert nästan fem dagar i veckan, övriga dagar är det strejk. Men har man väl tagit sig in till centrum är det också mycket trevligt att promenera. Vi har hittat flera billiga restauranger med jättegod mat och kul service och frågan är väl om vi hittar tillbaka till dem igen. Men det är alltid kul att besöka nya.
I resereportagen brukar de rekommendera att hyra vespa. Det kan passa den dödsföraktande, den som hittar mycket väl i Rom och den som inte är intresserad av att se annat än monument. Det är jobbigt nog att titta åt alla håll när man går i maklig takt - i varenda port, runt vartenda gathörn finns något hänförande och häpnadsväckande. En staty, ett torn, en frisörsalong från sekelskiftet, en kolonn. Vi tycker om att bara strosa omkring och titta. Urgammalt blandas med gammalt. Vi ser knappast någon modern arkitektur inne i Rom och tur är väl det. Den finns å andra sidan ute i vår förort Ostia och kommer alls icke att bli odödlig som Colloseum eller Patheon. Det verkar som om allt som byggts de senaste 100 åren är rena fusket; rappningen faller av, balkongerna lossnar och ingen bryr sig om att klotter täcker alla fasader.
För italienaren är det en mänsklig rättighet att slänga sitt skräp på gatan. (Vi har även sett hur de tömmer papperskorgar genom fönstret!) Tyvärr finns det inga, eller alltför få, som har som jobb att plocka upp. Undantaget är Porto Turistico di Roma, vår marina. Här städas och fejas det varje dag och på söndagarna går romarna man ur huse för att spankulera på hamnpromenaden i sina stilettklackar och skinnbrallor. Då ligger parfymdoften tung i hamnen och glasskonsumtionen ökar med 97%. Det skräp som de dräller efter sig är borta måndag morgon.. Inte ens klottret har letat sig hit än. För oss seglare framstår marinan som en ganska steril och opersonlig plats men romarna verkar uppskatta fräschören.
Vi har just firat vår 3:e jul ombord på Olivia. Den första julen utan någon del av familjen närvarande, det var lite vemodigt. Vi gjorde förstås det bästa av situationen och lagade mer svensk julmat än vi någonsin tidigare gjort. Efter ett besök till IKEA här i Rom var vi välförsedda med sill, wienerkorv, rödkål, julöl, knäckebröd och lite annat smått och gott. Någon julskinka gick inte att uppbringa men vi köpte en färdigkokt (med lätt smak av vitlök och salvia!) som vi senapsgriljerade och det blev riktigt bra. Därutöver lagade vi egna köttbullar (116 stycken), kycklingleverpastej, gjorde sillinläggning, Janssons Frestelse (med ansjovis från IKEA) och hittade en nästan svenskluktande mörk limpa på lokala mataffären. Det blev en femtimmars julaftonslunch med vännerna Bill och Linda, som ju är hederssvenskar efter allt vi utsatt dem för - Lucia, kräftskivor, glögg och besök på IKEA mm. Sedan har vi tuggat vidare på julmaten hela helgen och har fortfarande massor av köttbullar och skinka kvar.
Livet här i hamnen har fortsätter med starka sociala förtecken. Ta bara julveckan: Vanlig "Monday night social gathering" på måndagkvällen, samling vid pianot för julsjungade på tisdagkvällen, midnattsmässa i Vatikanen på julafton, gemensam jullunch på restaurang på juldagen och fest med julklappar samma kväll (vi gav bort en stålkastare och fick en CD). Vi var med på allt utom midnattsmässan, pust. På annandagen flydde vi fältet och drog till Rom med Bill och Linda för att lyssna på orgelkonsert i en av alla kyrkorna.
På juldagslunchen kunde man välja mellan kalkon eller spädgris. Vi valde grisen men det blev ändå en "kalkon-lunch". Det tog fyra timmar att servera de fem rätterna. Då tog vi ändå förrätten själva, en antipasti-buffé. Någon timme senare kom första pastarätten, en medioker ravioli med sur tomatsås. En timme senare kom nästa pastarätt; fettucine med samma sås. Sedan varmrätten, köttet. Den var kall. Och serverades med snålt tilltagna grönsaker. Fem personer fick dela på en liten bit zucchini och några morotsbitar. När vi nästan ätit klart kom de inrusande med fat med pommesfrites till alla bord. Vi hade redan fått två sorters potatis. Nåja stämningen blev i alla fall munter!
Redan den 15 december hade vi ett julparty i det konferensrum som vi fått låna i hamnen. Nästan alla båtar hade något slags uppträdande. Vi körde Lucia-sången. Ett par Nya Zeeländare klippte får på vers, det var sketcher och musik och riktigt roligt stundtals.
I början av december hade vi en cirkelmiddag. Varje båt tar emot fyra hemliga personer ombord för en rätt och besöker två andra båtar för de övriga rätterna. Vi åkte förstås på att göra varmrätt och lagade Boeuf Bourginon hela dagen. Det är lite för många engelsmän här för att det ska bli några storslagna kulinariska upplevelser och vi fick en snabbt glömd förrätt på en engelsk båt. Efterrätten åt vi hos amerikanerna Jude och Peter i deras pyttelilla båt utan spis eller kyl. Ironiskt nog är det förmodligen de som seglat mest och längst av alla i hamnen. De är som vi - och de flesta andra man talar med på tu man hand - lite brydda över alla aktiviteter som seglarna utsätter varandra för här. Deras teori är att det är så många arrangemang för att man inte ska hinna knyta vänskapsband med några få, men den hjälper vi varandra att spräcka. Vi har haft flera trevliga träffar i varandras båtar sedan dess.
Ann har just nu jullov från Italienska-kursen, men borde ta itu med läxorna innan den drar i gång igen 8/1. Mycket liknar spanskan och franskan så det går ganska bra att förstå vad folk säger. Att prata själv är en annan historia. Italienarna hjälper dock gärna till. Så fort man kommer till tals med en inföding är de mycket vänliga men innan dess får man passa sig. Armbågarna är vassa, kösystem har de inte uppfunnit ännu och man får vara mycket noga med att räkna pengarna när man får växel tillbaka. Och stå på sig! Vi åker inte gärna taxi längre, för då blir vi alltid lurade på pengar.
I december har det varit lite svalare, neråt 6-7 plusgrader på dagarna ibland, ganska blåsigt och en och annan dag med regn. Men så fort det är soligt och vindstilla letar sig temperaturen upp till 20 grader och livet är härligt. Ann plockar drivved, snäckor och stenar på stranden efter varje litet oväder och knåpar ihop hårspännen, bara för att det är kul. Mats har ägnat många dagar åt att färdigställa och förfina vår skeppsdatabas, som nu utökats med apoteksinventarie med länkar till FASS och journal över medicinanvändning. Vi har några stora snickeriprojekt kvar på att göra-listan, men det finns alltid något att skylla på. Typ - vi har ingen lokaaal...
Men trivs gör vi! Nu samlar vi krafter till nyårsfirandet. Naturligtvis ska det bli kalas här i hamnen. Men gissa om vi blev glada när Bill och Linda kom och berättade att de mycket hellre vill ha middag ombord med sina vänner - vi ser fram emot ännu en god måltid, och så kan vi gemensamt springa bort och fira 12-slaget med alla andra sen!
De blev förresten väldigt glada över sin julklapp, specialbeställd från Clas Olsson. Vi har sedan Sverigeresan i oktober en trådlös ringklocka på kajen, och alla har varit mäkta förtjusta i denna praktiska pryl. Det är nämligen svårt att höra när någon knackar på dessa moderna välisolerade båtar. Linda har sprungit runt och letat efter en liknande i varenda järnhandel i Rom.Vi var bara tvungna att beställa en till! Det roligaste var när Bill skulle montera den på annandagen och det ringde i vår båt hela tiden. Osynliga busringare? Det hela löste sig så småningom när Mats hjälpte Bill att byta frekvens på sändarenheten! Nu har vi verkligen bildat pakt och kommer inte att bli utröstade även om vi missar radionätet någon morgon.