Loggbok 24 augusti - 23 september 2003. Från norra Sardinien till Tiberns utlopp.
Vår ambition att träffa infödingar hindras enbart av språkförbistringar. Här i Italien finner vi dock fler som talar lite engelska och dessutom vänligt gärna hjälper till och lär ut ord på italienska. Ordet för is, som vi lärde oss i en bar häromkvällen, låter som en nysning - ghiaccio. På vår senaste ankarplats träffade vi dessutom en halvinföding som flyttat hit från New York och som lovade att peka ut traktens sevärdheter. Där i Santa Marinella, fick vi veta, låg vi ankrade utanför det som en gång var Ingrid Bergmans och Roberto Rossellinis villa. (Det toppas förstås av att vi såg Errol Flynns gamla segelbåt på Elba.) Vi skulle ha fått veta mer i går kväll, då Rose skulle kommit ombord på Olivia medförande väninna, vin, trebent pudel och dragspel. Det gjorde tydligen havsgudarna förtrytna. Det blev en vådlig sjögång på ankarplatsen och vi var tvungna att dra vidare mitt på dagen.
Annars har vi mest umgåtts med andra seglare i sommar. Dag frågade i vår gästbok härförleden vad det är för ena typer egentligen. Det har vi funderat en del över. Det finns förstås en gemensam nämnare - kärleken till båtlivet - men det kanske skiljer lite mellan sommarseglare och sådana som bor på sina båtar på heltid. Framförallt brukar sommarseglarna här nere i Medelhavet vara mer solbrända än längeseglarna, som gärna sitter i skuggan under sin bimini. Sommarseglarna har ibland barn med sig och måste för det mesta åka hem och jobba när det höstas. De flesta längeseglarna är medelålders, tidiga pensionärer som haft möjlighet att förverkliga en gammal dröm, men vi har också stött på flera yngre par som stuckit iväg på en flerårsresa innan det är dags att åka hem och stadga sig. De allra flesta längeseglare vi träffar har inga konkreta planer på hur länge de skall vara ute. De som möjligen har haft det har i många fall ändrat sig under tidens gång. Många försöker göra det så hemlikt för sig som möjligt. TV, tvättmaskin, riktigt porslin, dator osv hittar vi i många båtar. Ett gemensamt drag hos nästan alla seglare vi träffar - oavsett kategori - är att de är väldigt trevliga och bjuder på sig själva. Vårt sociala umgänge har aldrig förr varit så intensivt!
Senaste loggboken slutade på Sardinien. Vi rekapitulerar.
Skärgården runt Sardiniens nordöstra udde är vacker och välbesökt. Vi seglade från Cannigione i ottan den 23 augusti för att undvika att bli omkullvälta av alla motorbåtsmonster som susar fram och tillbaka i de smala sunden under dagtid. De trivs här i närheten av Aga Khans "Costa Smeralda" - en lekplats för de mycket rika. Vi seglade en kort sträcka tillbaka till viken söder om Capo Testa som vi lämnat några dagar tidigare. Det är som att segla genom moderna museet. Alla blivande Picasso och Dali bör kunna få inspiration av skulpturerna som naturen format längs kusten. Med lite fantasi var de enkla att namnsätta; Sittande Hunden, Falkeneraren, Potatisplockaren, Badande Pingvinen, Mångubben mm. I ankarviken blev det bad och vila en dag innan vi drog vidare rakt norrut mot Bonifacio på Korsika.
Dit hade vi bara 12 sjömil och det blev ännu en tidig avgång. Vi tycker det är bäst att komma in i hamn på morgonen, när andra båtar lämnar och det finns gott om plats. Då kan man i lugn och ro titta på eftermiddagsspektaklet när alla ska försöka lägga till. I Bonifacio var det extra spektakligt för dit kom många charterbåtar, som skulle brotta sig fram bland alla turisttursbåtar (vars styrmän måste ha rektyrerats från lokala biltjuvsförbundet). Första dagen hade vi tur, för det låg andra båtar runt omkring oss som skyddade Olivia från faror. Andra dagar fick vi då och då rycka in och knuffa bort båtar som tappade kontrollen i vinden i den trånga hamnen. ETT kraschat vindroder räcker...
Gamla stan i Bonifacio hänger på kalkstensklippor högt över havet. Hamnen ligger i en smal fjord som sticker in bakom klipporna. Hit kom både Gannet och Walkabout, grannbåtar från Sevilla, och en morgon knackade även Bill och Linda på Olivias bogspröt - de var på bussresa från Porto Vecchio på östkusten. Det blev en rolig återsamling! Alla fyra besättningarna åkte "nörd-tåget" upp till gamla stan och gick runt och myste i de smala gränderna innanför ringmuren. Efter en god lunch gick herrarna på bar och damerna på shopping. Damerna kom hem iförda likadana kreationer till herrarnas odelade förtjusning.
Olivia seglade sedan vidare till Porto Vecchio där Possessed låg för ankar. Bill, som springer varje morgon, hade rråkat springa på en restaurang uppe i skogen utanför staden så dit gick vi tillsammans på kvällen. Ett osannolikt ställe - en marockansk restaurang i en korsikansk bondgård. Med katter runt fötterna och getter bakom ryggen åt vi couscous med smaskiga tillbehör.
Nästa dag kom Gannet också till viken. De hade drabbats av bombhot mot hamnen i Bonifacio. Förmodligen var det Korsikanska frihetsrörelsen som var i farten.
Tre besättningar tog tidiga morgonbussen över bergen till huvudstaden Ajaccio. Fågelvägen var det nog inte mer än 50 km men resan tog dryga tre timmar över det ena berget högre än det andra på en smal och minst sagt kurvig väg. Här gick det inte att köra med stora bussar. Vår var en minivariant och det var skönt att ha en van chaufför på dessa vägar så vi själva kunde beundra den hisnande sköna utsikten och de vackra byarna vi åkte igenom. Men dyrt blev det, vi kunde förmodligen ha hyrt en bil var för samma pris. Fast kanske inte på Korsika för här är allt dyrt för oss besökare.
Våra vägar skildes igen. John och Nicole styrde sin Gannet söderut mot Tunisien så dem lär det dröja innan vi återser. Possessed tog vänstervarv runt Korsika medan Olivia låg kvar ett par dagar och laddade upp inför segling på Korsikas östkust. Vi tänkte att det kunde vara skönt att få några dagar för oss själva, men det stod inte länge på förrän vi satt i en skotsk sittbrunn eller en camparstuga hyrd av en tysk familj. Och det var ju också trevligt!
I nästa hamn, Solenzara, som var ett ganska dystert ställe en bit upp längs kusten träffade vi en dansk, Jörgen, i sin egenhändigt konstruerade båttyp Great Dane, 27 fot. Den byggdes senare i 700 exemplar. Ett par svenskar, Jan och Agneta på Harmoni, dök också upp och vi hade en trevlig pratstund.
Sedan blev det en lång och lugn dagstur till Elba. Det mest spännande var att vi fick radiokontakt med Eskil och Helena hemma i Sverige. Det höll en stund innan våra instrument började konstra. Nästa höjdpunkt var att vi skymtade ön Montecristo på vägen. Den med greven, ni vet. Vi fick ganska bra med vind på sluttampen och kom till Portoferraio i god tid före solnedgången. Vid stadskajen skulle det vara gratis men det verkade komplicerat med ankarförtöjning och inbackning så vi ankrade i den stora viken utanför staden. Självklart anslöt Bill och Linda nästa dag. För en gångs skull var det nu vi som kunde tipsa om var mataffären låg, och annat som är nödvändigt för en anlöpande långseglare.
Vi hyrde bil tillsammans en dag. Det gav mersmak. Tänk, det är faktiskt första gången på hela resan vi gjort det, vi har varit så nöjda med lokalbussarna. Men nu kunde vi stanna precis var vi ville och Elba är inte större än att man hinner köra runt den på en dag och ändå stanna och promenera i ljuvliga små bergsbyar, äta lunch, gå på vinprovning, studera potentiella ankarvikar och köra vilse. Vi var till och med tillbaka en timme för tidigt till uthyrarfirman. Men det var OK för då hann vi hälsa på hos engelsmännen Lucas och Kirsty på Laurinkryssaren Nonsuch, som vi träffade i Cherbourg förra året.
Mer umgänge blev det med Harmoni, som faktiskt lagt sig i stadshamnen. Det var inte ankring och definitivt inte gratis. De kom ombord på Olivia med danska vännerna Sten och Lily en fredagkväll efter att de lämnat hamnen för ankarviken, och vi filosoferade om segling och livet. Tack för sällskapet och god tur till hemmahamnen!
Elba är vår favoritö av alla öar vi besökt denna sommar, men nu hade vi ändå tänkt ta oss till fastlandet. Då ringde Bill och Linda och bjöd till middag i sin nya vik på sydsidan av ön. Vi har ett gemensamt talesätt - Never Say No. Så det blev Yes den här gången också och inte mindre än ytterligare fyra trevliga dagar tillsammans i Golfo Stella. Nu ses vi nog inte förrän i november.
I vår pilotbok undrar författaren varför Napoleon någonsin lämnade vackra Elba. Det undrar vi också, men för oss var det efter tio dagar dags att segla vidare. Vi kommer gärna tillbaka, men nu har vi en deadline. Vi ska åka hem en sväng i oktober och vill vara säkra på att vi kommer fram till vinterhamnen innan höstovädren blåser in oss någonstans. Vädertypen har helt klart förändrats i september, med temperaturer under 30 grader och ett och annat åskregn.
Porto Ercole var nästa mål. I pilotboken står det att det är en "thoroughly likeable fishing port, not overrun by yachts". Pyttsan, här fanns inte minsta lilla plats för Olivia bland alla stora motorbåtar. Det var för mycket sjö för att ankra så vi såg ingen annan råd än att ta in på närliggande marinan Cala Galera. Där var motorbåtarna ännu större, men fullt var det inte. Även italienare avskräcks tydligen av hamnpriserna. I jättemarinan fanns en lång butikskantad promenad men nästan allting var stängt för säsongen. Hamnkontoret hävdade dock att det fortfarande var högsäsong hela september och klådde oss på 63 euro, värst hittills. Så följande nätter, efter bunkring, tvätt, påfyllning av vatten och laddning av batterier, ankrade vi en bit österut utanför Ansedonia. Under två dagar åkte vi inte ens in till land, trots att jollen Lill-Per alltid är redo. Han har hängt på släp oavbrutet sedan ankomsten till Sardinien nu, i mer än en månad och börjar anta en viss mognad, i alla fall har han fått hår på bröstet. Moderskeppet Olivia har också lite beväxning i vattenlinjen efter de varma månaderna i Medelhavet.
Vi hade inte tillstymmelse till vind men Olivia rullade ordentligt i havsdyningen. Det ledsnade vi på till slut, inte minst för att det uppstått ett skrammel ovanför våra huvuden, något föremål som vi fortfarande inte lyckats hitta ligger och slår i någon av kistbänkarna. Tortyren upphörde när vi sökte skydd bakom vågbrytaren i Santa Marinella. I denna semesterort för moderna romare stannade vi i flera nätter, åt bröllopsdagsmiddag (18 år!) och vinkade åt glada italienska båtägare som började känna igen oss. Under helgen hade vi ett myller av ankrade båtar runt om oss men alla försvann till kvällen, de flesta 150 meter in till marinan bara för att komma ut och ankra igen nästa morgon. Det finns olika sorters båtliv.
Avfärden blev som sagt lite förhastad, och i grevens tid. I natt har vi haft ett vådligt åskväder och det känns skönt att ligga fast förtöjd i en marina utanför Rom. Idag ska vi tvaga och raka Lill-Per.