2003-08-22 Fredag.

13 juli - 22 augusti 2003. Från Cartagena till Norra Sardinien

När vi lämnade Cartagena, den 13 juli, var det fuktvarmt som i en ångbastu. Det var skönt att komma ut i friska luften på havet. 

Det är drygt en månad sedan nu, och sedan dess har vi levt badliv.

De 139 sjömilen till Formentera var vår första segling på tu man hand sedan vi kom till Sevilla, vi har ju haft gäster ombord. Det var en hyfsat händelsefattig segling med lite vind. Vi korsade noll-meridianen - och drack upp presentflaskan från Oceanseglingsklubben eftersom innehållet såg ut att vara sådant som skulle ha passerat sitt slutdatum innan vi hinner över ekvatorn (vilket drickinstruktionen anbeföll att man skulle vänta till...). Vi hade rätt, men ännu var det riktigt gott! Vi fick delfinbesök strax efteråt, de hjälpte oss att fira! 

Tidigt på måndagmorgonen kom vi fram till sydligaste ön i Balearerna - Formentera - och ankrade i en fin vik. Som vanligt efter nattseglingar gick den dagen sedan i ett töcken.  

Sedan blev det baddagar, med dryga 27 graders vattentemperatur och ett kristallklart vatten med många sorters fiskar. En naken inföding simmade ut och önskade oss välkomna. Det visade sig att han var fransman som köpt hus på Formentera, men han var nog ändå ett typiskt inslag på ön. 

Vi umgicks flitigt med andra båtägare. T.ex engelsmännen Peter och Angela, som tidigare heltidsseglat men nu byggt hus i södra Portugal där de tillbringar vintrarna. Eller svenskarna på segelbåten Felicia som seglar kring Balearerna hela somrarna och lämnar båten i sydspanien när det är dags att åka hem och jobba. De visade oss gyttjebaden på en liten ö norrut, Espalmadora. Ann provade på och blev len som en barnrumpa. Tack Bosse och Vivi för det äventyret! 

På kvällarna jollade vi in till dyra men gemytliga strandbaren, ett litet träskjul sprängfyllt med spritflaskor. Där träffade vi långseglardrömmande spanjorer som nästa dag seglade runt oss och överlämnade sitt kort in en utsträckt håv. Utsträckerskan hade inte en tråd på kroppen men mottagande kapten på Oliva hade ändå sinnesnärvaro nog att lägga ned vårt kort i håven. 

Precis när vi hade tänkt lämna Formentera dök några av våra båtgrannar från Sevilla upp - Gannet med John och Nicole. Så vi blev kvar lite till! Och när det väl var dags att segla vidare till Mallorca fick vi utökad besättning ombord, Felicias besökare Magnus och hans barn skulle flyga hem från Palma så det passade bra. Det var kul med sällskap och att få sova lite längre på nattvakterna när vi kunde dela upp dem på tre personer!

I Palma låg vi i hamn några dagar. Det svider. 52 euro per natt. Men vi hade saker att fixa - köpa vattenmakarpöjtor för rengöring och konservering, fixa reservdel till ankarspelet som pajade i Formentera, bunkra och hitta någon som kunde sy vårt solskydd över sittbrunnen. Vi hade ju tänkt sy det själva men behöver utrymme för tyget vilket inte fungerar när man ligger för ankar. Det visade sig billigare att få den uppsydd än att ligga i hamn där och sy själv. Den skulle bli klar en vecka senare så efter uträttade inköpsrundor drog vi ut till en ankarvik utanför Port de Andraitx på Mallorcas västkust. Där var det säkert jättefint för hundra år sedan. Nu är varje kvadratmillimeter bebyggd och i viken tävlade spanska, tyska och engelska motorbåtsdårar om vem som kunde bete sig mest hänsynslöst. Engelsmännen vann.

I Andraitx hade vi flera dagar för oss själva innan det var dags för nästa sociala runda. Först träffade Mats spanske kungen Juan Carlos, som stod och beundrade Olivia, minsann. Och sedan kom Gannet igen. Tillsammans åt vi en utmärkt middag på restaurang (något vi nästan slutat med för det är aldrig lika bra som på vårt favorithak i Sevilla, men detta dög!). Svenska Josefin som chartrade båt med sin schweiziske pojkvän gav oss saltlakrits och ett veckogammalt Aftonblad. Samma rubriker som vanligt; insåg vi roat....men gåvorna var mycket populära på Olivia.

Kanvasmakaren Carmen kom slutligen med vår bimini. Försenat och lite fel, vi kommer att få sy om långsidorna. Men nu sitter den uppe och ger oss den efterlängtade skuggan.

Plötsligt larmade GPS:en, när vi fortfarande låg i hamn i Palma. Alla instrumenten var döda och expanderburken luktade bränt. Två dagar senare fick vi ett stort paket från Simrad med utbytesinstrument, tackar! Det visade sig så småningom att det blivit kortslutning i kontakten till vindgivaren, högst uppe i masttoppen. Och just vindgivare var inte med i detta paket men det skickades till Mahon på Menorca och låg och väntade på oss när vi kom fram dit.

Under överfärden från Palma hamnade vi mitt i kungens kappsegling och höll på att få närkontakt men Juan Carlos igen. Sedan fick vi motorlarm - allt kylvatten borta! Efter påfyllning gick den som en klocka igen men lite nervösa blev vi.

Vi behövde ligga förtöjda vid kaj i Mahon för att laga en skada i nosen som vi fick i Palma - vi rände (i låg fart) rätt in i betongkajen för att det inte gick att backa. Nylonlina runt ett av propellerbladen, som inte ens vår kära propellerkniv kom åt. Mats var tvungen att dyka i det outsägligt äckliga vattnet i Palma hamn. I Mahon var det fullt vid stadens kajer men det fanns en ponton mitt ute i vattnet som vi kunde ligga vid. I tre dagar låg vi där och fixade allt möjligt ombord. Vi kunde inte ens komma iland för det var så trångt mellan båtarna att vi inte kunde sjösätta jollen. Dagens glädjestund var när brödpojken kom varje morgon med färska baguetter och kall mjölk.

Svensk-kanadensiska paret Ann-Christin och Dean, som vi träffat bl a i Gibraltar, kom förbi i sin jolle och berättade om en fin vik där de låg. Vi flyttade dit när vi var klara med noslagningar och vindgivarinstallationer. Vilken idyll! En skyddad lagunliknande vik omringad av gröna kullar och ingen privat bebyggelse. Av de militära anläggningarna som fanns där såg vi bara murarna som passade väl in i miljön. Dessutom låg idel gamla bekanta båtar där; Mark och Winnie som vi träffat i Sevilla, Bodil och Ole såg vi senast i Cartagena, och så Dean & A-C förstås. Vi frekventerade varandras sittbrunnar flitigt och utbytte intressanta saker på CD. Nu har vi MYCKET blues ombord!. Och med Mark och Winnie hade vi grillkväll och besökte ginfabriken i Mahon - med fri provsmakning. Mest var det en massa klibbiga och fnitterframkallande likörer. Det blev många trevliga dagar i glada vänners lag. Vi lärde också känna Björn och Gerd på Twilight. De hjälpte till att fira Ann på födelsedagen - himla trevligt. Nu har vi pratat så mycket engelska på sistone att det är god övning att få prata svenska igen.(Vårt eget språk ombord är en lätt uppblandad sörja...) Vi fick även tillfälle att fylla på biblioteket genom utbyte av böcker och filmer, Björn och Gerd var välförsedda. Flera roliga diskussionskvällar blev det med Twilights besättning - och sena. Vikens tyske självutnämde polis var nog nöjd att han fick något att klaga över. Svenska båten Ewelina hade vi också ett kort umgänge (och bokbyte) med innan de drog vidare mot Barcelona. Tack ALLA för trevligt sällskap! Happy sailing!

Gamla bekanta båten Darjeeling låg på boj i närheten, i Cala Llonga och såg ut att må bra trots att besättningen var hemma i Sverige på visit.

Vi gjorde en del på egen hand också, på Menorca. Som alltid i Spanien finns ettt väl utbyggt bussnät och vi reste över hela ön till den västliga kuststaden Ciutadela där vi åt en smarrig lunch. Landskapet på Menorca var kanska platt och med små jordlotter avdelade av oändliga stenmurar. Småland i kubik..

Efter 10 dagar i Mahon var det dags att byta land igen. Nu kära vänner ska ni få följa med på en långsegling - 30 timmarsöverfarten till Sardinien.

12 augusti

Vi var ovanligt utvilade efter den resan. Lunchen hos våra gamla Sevillavänner Bill och Linda satt perfekt, en riktig italiensk historia med mozzarella och tomater, "musica"-bröd, skinkor och korvar mm. Till kvällen hade de bokat ett bord på en restaurang där vi åt ljuvlig pasta. Kul att komma till ett helt nytt land och bli så väl omhändertagna. Nästa dag anslöt, helt slumpartat, Barbara och Stewart som också spenderade vintern i Sevilla och vi hade en riktigt rolig dag med hela gänget, med pizzalunch, långpromenader och ölrundor.

Vi behövde handla lite och tog Olivia in till staden Alghero, där vi ankrade utanför marinan. Mats passade båten medan Ann försökte handla men det blev ganska dålig utdelning. Det mesta var stängt pga Maria flygardag, en katolsk högtid. Vi borde vetat bättre, det var ju likadant i Cherbourg den 15 augusti förra året. Vi gjorde ett nytt försök nästa dag och fick även tag på nytt telefonkort - så nu har vi italienskt nummer: +39 338 995 1347. Under en månad framåt kan vi koppla upp oss på internet med GPRS gratis mellan kl 22-07. Det är telefonbolaget TIM som har den kampanjen. Att komma igång var ganska jobbigt dock, med instruktioner på italienska och supportpersonal med tomma löften.

De sju sjömilen mellan Cala Tramaglirio och Alghero gjorde Olivia ett otal gånger under dessa dagar. Vi gick tillbaka till calan för att fylla vatten - med jolle och 25-litersdunk ett antal vändor. På kvällen återvände vi till Alghero för att beskåda fyrverkerierna. Vi hade en gäst ombord, holländska Anna, vars föräldrar med hänsyn till hunden Lantz inte ville närma sig bullret. Fyrverkerierna var maffiga och vi hade första parkett, tillsammans med hundratals andra ankrade båtar. På lördagsmorgonen fick Anna göra ett snyggt hopp över till sin båt från Olivia och vi fortsatte norrut, till fd tonfiskebyn Stintino som nu lever på turism. På vägen dit åkte vi förbi en strand som var så full att det var ståplats ända ut i vattnet.

Även i Stintino träffade vi ett trevligt svenskt par, Kerstin och Bengt-Åke som seglat mycket i Medelhavet. Och som hade mycket böcker ombord så nu blev det bytardag igen, perfekt! Vi låg båda kvar ett extra dygn och väntade på ett åskväder som skulle passera. Det kom inte som utlovat, men vi fick ett kul restaurangbesök tillsammans.

Nästa natt kom åskvädret och det första riktiga regn vi haft sedan påskveckan i mitten av april. Vi låg förtöjda i Stintinos nybyggda hamn som fortfarande är gratis. Kvällen innan regnet blev vi inbjudna till en italiensk båt med två trevliga par. Giovanni och Salvatore och deras fruar Piera x 2. De ville gärna visa oss sina smultronställen på Sardinien så nu har vi pilotboken full av noteringar. Morgonen efter drog vi österut mot Capo Testa, där vi återigen kom ikapp Bill och Linda. Med dem har vi vik-hoppat några dagar, till det ena stället blåsigare än det andra. Vi har tagit långa morgonpromenader i den fascinerande naturen, klipporna här ser ut som om en jätte knådat i lera och sedan jonglerat runt med sina alster. Goda middagar tillsammans, mycket skratt. De drog vidare mot östra Korsika i morse.

Idag varnar Navtexen för en drivande död ko. Vi ligger still, ankrade utanför lilla staden Cannigione.

Utseglad distans från Sevilla: 1109 sjömil.