2003-07-13 Söndag.
Malaga - Caleta de Vélez - Cartagena
Ni har kanske sett i nyhetsinläggen att vi kommit till Cartagena på spanska ostkusten. Den senaste loggboken slutade lite avhugget i Malaga. Vi hade inte tid att skriva mer för vi hade så mycket roligt. Här är det mer roligt på danska, dvs lugnt, så vi försöker rekapitulera händelserna lite.
Måste börja med färden från Ceuta till Malaga. Så många delfiner har vi aldrig sett förr! Det ena gänget avlöste det andra och hoppade runt fören i de mest akrobatiska krumbukter. Det var riktigt sorgligt när de försvann puts väck efter drygt halva sträckan.
Efter 67 sjömil var vi framme i Malaga där vi tänkt ankra utanför Saras lägenhet på Malagueta-stranden. Det blåste fortfarande kraftigt och vågorna gick höga mot playan så det var för osäkert, men en bit av hamnen är utbyggd mot ostsidan och där gick vi in. Vi fick vänligt mottagande av vattensopgubbarna - de åker runt och plockar upp skräp i hamnar och längs stränder med specialbyggda båtar - som menade på att det gick bra att lägga till i den tomma hamnen. En kort stund senare kom en hamnvakt som höll med. - Men det är dyrt, sa han. 50 euro, första natten. Det finns ingen vatten eller el. Och vi stänger grinden på kvällen så ni kan inte komma ut härifrån... men ni kan gärna ankra mitt i hamnen, det kostar inget!
Sagt och gjort. Där låg vi skyddade mot alla vindar och jiddret med jollen vidtog. Vi byggde ju inredning i jollestuvfacket i vintras så prylarna är lättare att få fram nu, men det tog ändå några timmar innan allt var klart - det var första gången vi skulle blåsa upp den ombord på Olivia. Tidigare har vi haft tillgång till släta bryggor. Mycket kan man säga om Olivia men slät är hon inte.
Mats tog första provturen och hämtade upp Ulf och Sara som kom ombord med kall Cava. När solen stod lågt över horisonten satte vi oss alla fem, Tommy var med också, i Lill-Per och sköt iväg över det nu lugna vattnet till ostligaste änden av Malaga. Vi landade på stranden, nedanför sardingrillen och ett halvt stenkast från det bord som blev vårt på en typisk chiringuito - strandrestaurang. Här åt vi underbara råa musslor - conchas fina -, grillade sardiner, ljuvligt vitlöksstekt rosada, och annat fräscht från havet. Det var en riktig sammetsnatt och vi tittade då och då ner på jollen som låg vid strandkanten. Det här, tänkte vi, är ju drömmen om långsegling.
Vi upprepade i det närmaste den goda måltiden nästa dag, fast hemlagad i Saras lägenhet. Ann och Sara handlade godsaker på saluhallen och det blev en kanonlunch. Sara lärde oss hur man noggrannt rengör conchas fina (detta skall bliva vår melodi tänkte vi, men troligtvis är säsongen redan slut för vi har inte lyckats hitta dem senare) och även bolas, en annan typ av musslor som man också kan äta råa. Till och med godare än ostron, med klart tuggbar konsistens. Den lunchen varade till klockan 20. Es normal.
Från lägenheten, på nionde våningen, hade vi en strålande utsikt över Olivas ankarplats. Och över Lill-Per som låg förtöjd vid ett solparasoll som vi hyrde på stranden i utbyte mot att strandvakten skulle hålla ett öga på den.
Färden mot en ny hamn nästa dag var rullig. Alltför rullig för att baka födelsedagstårta till Sara, tyvärr, men vi hade fått chansen att sjunga för henne ombord på Olivia strax efter midnatt kvällen innan. Och denna söndag fick vi åter äta lunch tillsammans på ännu en chiringuito i mysiga och anspråkslösa (nästan turistfria) byn Caleta de Velez. Där blev vi kvar några dagar för att kunna fortsätta umgås med Ulf och Sara. Vi var bland annat hemma hos dem i Nerja och grillade, väldigt mysigt! Stort tack till er, Ulf och Sara. Vilken gästfrihet och vilket gott sällskap!
Vi fick BARA ligga EN natt i hamnen, sa marineron när vi först anlände til Caleta de Velez. Nästa dag, när vi frågade på kontoret, fanns det en ynka plats ledig som vi BARA kunde få ligga vid EN natt. När vi sedan bad att få stanna en natt till gick det bra, på samma plats. - Ska ni BARA stanna EN natt till? sa de då.
Det skulle vi för sedan var det dags för östlig förflyttning. Vi avgick i gryningen onsdag den 2 juli och satte kurs mot Almerimar, längre bort på sydkusten, dit vi skulle anlända på kvällskvisten, men vindförhållandena var så goda att vi fortsatte hela natten. Redan innan solen gick ner rundade vi Cabo Gato, Spaniens sydöstligaste udde, och vindarna gäckade oss vid varje liten klipputsats - växlade mellan 0 och 17 m/s. Under natten blev det kav lugnt och vi tuffade på med vaktskift. Två uppe, en sover. Byte varannan timme. Strax efter soluppgången anlöpte vi Cartagena.
Det var fullt i hamnen så vi fick lägga till vid en hög och otäck stadskaj. Men mitt på dagen gav sig de flesta båtarna av, i Cartagena-Ibiza-regattan. Det var enbart spanska båtar i regattan, med väldigt spansk avfärd... Vi var glada att vi inte fått plats inne vid pontonerna för det studsades glatt mot alla båtar. Men när vi höll på att sjunka in under stadskajen ville vi gärna flytta - marinerons utlovade "om några minuter" hade utökats till ett par timmar och till slut måste vi säga ifrån, med påföljd att vi fick en ganska utsatt ytterplats. Det svallar ordentligt varje gång lotsbåten åker förbi.
- De är tillsagda om om och igen, säger vår engelske båtgranne som tillbringat mycket tid, inklusive en vinter, i Cartagena. Det håller i fem minuter, sedan är de igång igen.
Det finns en stor kommersiell hamn men lotsbåten, som ska hjälpa de stora fartygen in, ligger ändå längst inne i fritidshamnen. Lotsen har närmast hem då.
Tommy skulle åka hem. Alicante ligger inte så långt härifrån men där var det fullt på flyget, eller jättedyrt. Från Malaga fanns en billig flight med SAS Snowflake, bekräftade SAS i Sverige efter 27 minuters telefonkö med dyra mobiltelefonen. Däremot gick det inte bra att boka biljetten i Sverige. De ska skrivas ut, gubevars. Tips till SAS om ni nu vill göra en lågprissatsning: gör som Ryan Air eller Easyjet och ge kunden ett bokningsnummer som han talar om vid incheckning. Sparar massor av administrativa kostnader och gör kunden glad. En dag och många telefonköer senare hade vi lyckats boka via spanska kontoret. Telefonräkningen får avgöra om biljetten blev prisvärd...
Det spanska bussnätet är anmärkningsvärt bra. Till och med från avkroken Cartagena kan man åka direktbuss till de flesta spanska metropoler inklusive Malaga. Vi bestämde oss för att följa med en bit på vägen, för att få en utflykt i bergen. Nu blev det inte så mycket berg, förrän i den lilla stad där vi tänkt oss kliva av, Guadix. Efter fem timmars färd kom vi fram till en enorm canyon där Guadix sväller i dalen och över några kullar. Vid nedfarten till centrum såg vi mängder av grottbostäder som verkade bebodda. Här tog vi farväl av Tommy och klev av för att strosa runt lite och äta lunch.
Om någon har sett Tommy tryggt hemkommen till Sverige kan ni väl höra av er. Själv har han inte gjort det, men vi är ju vana vid att han råkar ut för äventyr.
Vi fick fyra timmar i Guadix och hann se utsidan av den stängda katedralen, lördagsmarknaden och många fina gamla palatsliknande hus uppe på höjden. Lunchen intogs på ett ställe med gastronomiska utmärkelser. Kocken hade nog en dålig dag. Hemfärden med högljudda tonåringar och spyende småbarn glömmer vi helst. Fast afrikanskan som hade "Helan går" som rington på sin mobiltelefon kommer vi gärna ihåg. Vi satt bakom och sjöng med varje gång det ringde.
Här i Cartagena är det också mycket ljud. Varje morgon vid soluppgången hörs revelj med tillhörande kanonskott. På kvällarna tutas tapto och solen skjuts ner med kanon. Lotsbåten tutar "La cucaracha". Diskona håller på hela helgnätterna. Det gör oss inte så mycket, vi sover som stockar. Kan vara värmen. Och den spanska myggsprayen.
Våra trevliga engelska grannar Glenn och Leslie har hyrt en bil. Glenn har skjutsat oss till segelmakaren för att köpa material till bimini (solskydd över sittbrunnen) och vindsäck. På kvällarna sitter vi i varsinn sittbrunn och berättar historier för varandra över det korta avståndet. Vi har inte riktigt samma åsikter vad gäller Gibraltar, EU, Euro och sådant vilket gör att diskussionskvällarna blir långa och frejdiga.
Några stora händelser denna vecka.
Vårt barnbarn Karl fyllde 6 år i måndags! Han fick en hamster som han kallar Sotis. Och dagen efter fick han och hans två bröder Tom och Hampus en lillasyster - Hedda! Stort grattis till hela familjen Teiner! Mamma Åse och lilla Hedda mår bra och pappa Anders har fått in snitsen på påklädning hörde Ann på telefon. Hedda pep bara lite, fast klart och kraftfullt.
Tom, 4 år, är helt på det klara med varför mamma inte får bada i sommar med sitt kejsarsnittsärr. Det kommer förstås blod som lockar till sig hajarna - och blir man då biten får man "vächta köttsåjet".
Dessutom har vi äntligen lyckats få radiokontakt med Sverige. Eskil, som är vår meste kommunikatör (radio, mail, fax, telefon - slå det!) har med sin stora antenn lyckats fånga upp oss. Detta ska provas mer när vi kommer ut till sjöss. Vilket vi förhoppningsvis gör snart. Nu vill vi ligga i någon fin ankarvik och bada! Ni läser rätt - så varmt är det!