2003-07-01 Tisdag.
Chipiona - Gibraltar - Ceuta - Malaga - Caleta de Vélez
Detta är ett resebrev med ovanligt gnälliga inslag. Vi har varit i Gibraltar och längtat tillbaka till Spanien. Till slut kom vi dit, slutet gott allting gott.
Vi träffar mycket folk på den här resan. I Chipiona anslöt inte färre än tre gamla bekanta båtar från Sevilla; Gannet, Kodó och Agur. Och vi träffade nya också, några svenskar, några engelsmän. Joaquin från Madrid träffade oss extra hårt och skoningslöst. Inom loppet av två timmar lyckades han ramma oss i aktern två gånger. Efter den första uppskakande krocken var vindrodret skadat. Efter den andra var det skrot. Vi låg förtöjda i Chipiona och han hade precis sjösatt sin splitternya 35-fots motorbåt som naturligtvis måste provas. Det var en blåsig dag. Han var helt oerfaren. Vi har inte godtagit det som ursäkt.
Försäkringen var det problem med också, inga papper klara. Men efter hot om polis hostade han upp kontanter för ett nytt vindroder, inklusive frakt och montering. Det underlättade verkligen, och verkade inte vara något större problem för honom, av Rolexen, guldkedjan, Mercedesen och den nya båten att döma. När han hade köpt på sig lite linor, sådana fanns inte ombord, lärde Mats honom att knyta en pålstek. Det är mycket han behöver öva på, vår gode Madridbo.
Det blev några dagar för länge i Chipiona. De sista delarna till biministällningen levererades på måndagen den 9/6, men naturligtvis saknades fyra fästen som måste beställas från Barcelona. Det skulle ta fem dagar och så länge ville vi inte vänta så Mats ändrade lite i konstruktionen med ett par iroccobitar för att sätta fast solcellspanelerna över de båda aktre bågarna och det tog någon dag till. Samtidigt fick vi besked att Tommy kunde komma ner och mönstra på så vi beslöt oss för att stanna kvar i Chipiona och vänta på honom. I väntetiden började vi sy på biminin och den mest komplicerade biten i aktern är klar.
Tommy anlände lördag morgon och i söndags den 15 juni, ett år efter att vi lämnat hemmabryggan på Ljusterö, kunde vi kasta loss. Först fick vi hjälpa dem på hamnkontoret att räkna ut vad vi skulle betala för det tyckte de var svårt. Deras främsta förmåga verkar vara att be om ursäkt för alla misstag, utan att för den sakens skull ge kunden rätt. De kan säkert få jobb på vilken svensk myndighet som helst.
Vi hade en mission - att så snabbt som möjligt fixa ett nytt pass till Tommy, för det gamla hade försvunnit på vägen. Konsulatet i Jerez var stängt över helgen så han ringde till passpolisen hemma i Stockholm för att få råd om hur han skulle gå tillväga. Deras käcka tips var att polisanmälan var onödig och att konsulatet i Gibraltar borde kunna hjälpa oss.
Till Gibraltar kom vi redan på söndagkvällen. Vi fick tidvattnet med oss genom "straitet" och loggade 12 knop. Hisnande! Vattnet kokade som en häxkittel på sina ställen, av alla strömvirvlarna. Vi såg Afrika - ett högt berg stack upp över molnen.
Väl framme visade det sig att alla marinor var fulla och att det skulle vara Holiday på måndagen. Drottningens födelsedag. Vi ankrade brevid landningsbanan till flygplatsen och lagade till några chuletas. Fullmånen gick upp bredvid Gibraltars mäktiga klippa.
Svenska konsulatet var naturligtvis stängt på måndagen. Vi fick en urusel förtöjningsplats i Marina Bay och beställde nytt vindroder från USA. Och upptäckte att i Gibraltar är allt dubbelt så dyrt som i Spanien. Ett besök på Burger King kostade 25 Euro för 3 personer. Inte var det gott heller.
Att konsulatet var öppet på tisdagen hjälpte inte mycket - det skulle ta 6 veckor att få ett nytt provisoriskt pass! Vi ringde till Malaga - där skulle det gå att fixa på dagen, men de krävde att polisanmälan var gjord. Det gick inte heller att göra i Gibraltar så Ann fick smuggla - eller iallafall prata - Tommy över gränsen till Spanien och gränsstaden La Linea. Där kunde vi efter besök på två polisstationer och samtal till en tredje kvittera ut en anmälan som Tommy fick signera i åtta exemplar. Sedan stärkte vi oss med en öl innan det var dags för tillbakasmugglingen av den illegale resenären. Vid det här laget var vi inte så imponerade av svenska passpolisens tips, men å andra sidan är det ju alltid kul att komma tillbaka till Spanien.
Nästa morgon var det dags igen. Vi hade väckarklockan på nollfemnollnoll och lämnade båten i god tid för malagabussen från La Linea. Att det skulle bli besvär vid gränsen var ju givet. Dock hjälpte det spanska polisanmälanspapperet så vi hann med en Fuel Injector Special (kaffe med en anings konjak) på busstationen innan avresan.
Bussen gick längs kusten och stundvis var det fint att titta på men mestadels totalt överexploaterat. Spanska solkusten känns inte så spansk. Mer tüsk.
Passet var snabbfixat och fånigt gris-skärt. Tommy skäms lite.
I Malaga passade vi på att träffa Ulf och Sara, våra vänner från Sevilla. Kul som vanligt. Vi åt en kanongod lunch med dem och beslöt att snart träffas igen när vi kommer till Malaga med båten.
Vänta, vänta, vänta på det nya vindrodret. Under tiden fick vi bogsprötet sabbat då hamnens akterförtöjningslina släppte från botten. Stor buckla som inte går att laga. Marina Bay är verkligen den sämsta hamn vi legat i under hela resan. Otäcka höga kajer i kombination med en smula tidvatten och otillförlitlig förtöjning. Vi har träffat folk som legat här hela vintern och vi förstår inte ett skvatt. Visst, de pratar engelska i Gibraltar, det kanske kan vara en förmildrande omständighet. Men de har också lagt sig till med den mytomspunna "mañana-mentaliteten" som vi inte märkt av alls i Spanien. I mataffärerna säljer de importerade smaklösa holländska tomater till hutlösa priser. Allt är dyrt här. Tydligen är det ganska lätt för engelsktalande att få jobb - svart - men lönerna lär vara låga i förhållande till kostnaderna så vi får inte riktigt ihop det. Vi ska se aporna, montera nya vindrodret och dra. Återkommer knappast, såvida inte Gibraltar återlämnas till Spanien så det blir lite ordning och reda...
Midsommarmaten inhandlades på saluhallen i gränsstaden La Linea. Utom sillen för den hade vi med oss från Sverige på burk, och gjorde egna inläggningar. Några björkruskor stod inte att finna men vi hade trevligt ändå.
Midsommardagen var arbetsdag. Mats och Tommy demonterade det gamla vindrodret och Ann tog cykeln till La Linea för att handla ännu mer mat. Lite mer jobb blev det på söndagsförmiddagen också då vår stege började förvandlas till landgång - två hjul monterade i ena änden. Sedan fick vi åka på utflykt.
I Gibraltar ska man ju se aporna. Vi ratade den dyra kabinbanan och tog en taxitur med infödde gibraltarbon Joseph. Han var kompis med både aporna och Arne Domnerus. Den senare hade också åkt på utflykt med honom. Det gjorde för övrigt aporna med, vid tillfälle. I var och varannan kurva hoppade en liten makak in i fönstret på förarsidan och tiggde mat. Vi fick möjlighet att fota de små krabaterna, som gärna (helt oombedda) hoppade upp på oss och poserade. Grottan och tunnlarna i berget ingick i utflykten så nu har vi "gjort" Gibraltar.
Vi följde med spänning vindrodrets färd från Californien till Gibraltar via DHLs spårningsfunktion på Internet. Sista uppdateringen angav att paketet lämnat Heathrow klockan åtta på söndagmorgonen så vi antog att det kommit fram med något av de tre plan som landar dagligen i Gibraltar, bara 100 meter från vår Marina. Någon avisering fick vi inte men vi ringde och frågade på måndagsmorgonen och visst - det hade kommit fram. Efter en vandring över landningsbanan till DHL-kontoret, där vi fick papper som skulle stämplas hos tullen - ytterligare en liten vandring - kunde vi kvittera ut en jättelåda. Vi hade redan betalat för varan och frakten och här i Gibraltar behöver man inte betala tull och moms om försändelsen är skickad till "Yacht in transit". Det är ju åtminstone EN anledning att besöka Gibraltar! På eftermiddagen denna måndag den 23/6 var det nya vindrodret monterat på båten, exakt en vecka efter beställning. Helt OK!
Vi bunkrade lite udda engelska varor, som Rose's Lime Cordial, kakmixer och annat som inte finns i spanska affärer och firade vår sista kväll i Gibraltar med vitlöksräkor och Cava. Tidigt nästa morgon kastade vi loss och tog det korta skuttet över sundet till den afrikanska kontinenten, i sällskap med ett 30-tal delfiner. Rakt söder om Gibraltar ligger den spanska enklaven Ceuta som tack vare sin utomordentliga försvarsposition i sundet har eftertraktats av många nationer genom åren. Vi fick en bra plats i hamnen. För att komma till staden måste man forcera en hinderbana av gamla båtar och mångsidigt skrot, samt ett flashigt motorvägsbygge finansierat av EU. Men det var förstås lika svårt för andra att komma ut till båtarna så det kändes lugnt och säkert. Vi åt ankomstlunch på en strandrestaurang med festlig prägel, en busslast spanska turister och lika många svettiga byggjobbare dominerade stället.
Hamninloppet stoltserade med den största spanska flagga vi någonsin sett, och staden hade väldigt kolonial prägel. Bland de vanliga mobilpratande spanjorerna såg vi många traditionellt klädda marockanska kvinnor, mörka män som sålde klockor och plastdromedarer och en och annan turist. Vi fick ett erbjudande om att göra en utflykt till Marocco och det lät intressant men först ville vi få våra gasolflaskor fyllda. Vi ägnade hela tisdagseftermiddagen åt att ta reda på VAR man skulle kunna fylla och till slut fick vi ett tips som verkade bra. Om man kunde få en taxichaufför att gå med på att köra gasolflaskorna, för det var en bra bit bort. Nästa morgon satsade vi på att det skulle fungera. Ann stoppade en taxi och Mats och Tommy kom fram med varsin flaska så att taxichauffören blev lagom överumplad. Han verkade dock van, visste precis vart han skulle köra oss. På Cepsas stora anläggning utanför centrum var de också väl förberedda på den här typen av förfrågningar. Det fanns till och med ett väntrum där vi satt och läste spanska fisketidningar medan de glada gubbarna försvann med flaskorna. Vi fick två 6-kilostuber fyllda för ca 8€. Strålande! Synd att det ska vara så svårt på andra ställen - det är inte tillåtet att fylla flaskor i EU, men några undantag har vi lyckligtvis stött på.
Resten av dagen ägnade vi åt att besöka Ceutas enorma saluhall (ca 40*250 meter i fyra våningar), leta efter utflyktsmannen, bunkra öl, prata med båtgrannarna och slappa lite. Vi bokade en utflykt till Marocko med Abdul, en ganska påflugen man. Han kom och hämtade oss nästa morgon. lite tidigt, så medan vi fortsatte med hushållsbestyren ville han låna vår mobiltelefon för hans batterier var slut. Märkligt nog fungerade hans telefon jättebra sedan när vi åkte iväg utan vår... Dock fungerade det inte att komma in i Marocko, gränsvakten godtog inte Tommys rosa "emergency passport". Då hade vi ändå kollat med svenska konsultatet som menade att det skulle fungera både i Marocko och Tunisien. Abdul tyckte att vi skulle vänta ett tag på "the big bus" vilket vi snart förstod var en boss och inte en buss, men någon sådan dök inte upp. Vi stod där i ingenmansland och såg marockanska polisen puckla på folk med knytnävarna, helt oprovocerat, och kände oss inte så sugna på att komma in. Som tur var fick Tommy komma tillbaka in i Spanien!
Vi åkte hem till båten och grillade istället. Och köpte snorklingsutrustning. Och frågade hamnmacken om öppettiderna.
Översättning av spansk dialog:
- Vi öppnar klockan sju.
- Klockan sju på morgonen?
- Ja, klockan sju på morgonen.
- Vad bra, då kommer vi klockan sju.
Klockan sju nästa morgon låg vi förtöjda vid macken och läste skylten som bara syntes från sjön. "Öppnar klockan tio"... Ringde mobilnumret och hänvisade till ovanstående dialog. Svaret: Ni har misstagit er.
Så någon diesel blev det inte. Vi kastade loss och seglade till Malaga. Där träffade vi åter Ulf och Sara som vi sedan umgåtts med både i Malaga och Caleta de Veléz där vi ligger nu. Men det får ni höra mer om en annan gång, annars blir detta avsnitt nog aldrig klart.