2003-06-01 Söndag.
För första gången på över en månad har vi fått lite regn på oss. Ganska skönt. Det blåser mycket kraftigt men temperaturen håller sig ändå runt 28 grader i skuggan så regnet svalkade lite igår. Här vid kusten, i Chipiona, är luften lite friskare än i Sevilla - och nya resan har påbörjats.
Senaste loggboksinlagan slutade ju med att vi var på väg att lämna Sevilla den 17/5. Några dagar till blev det. Bonusdagar. Vi hade sagt farväl till de flesta, betalat sluträkningen på kontoret och var på väg för att äta vår sista lunch på Sancho Panza fredag den 16/5 då vi träffade Oscar, den unge marineron som skulle följa med oss nedför floden nästa morgon. Han var bekymrad. Mormor hade blivit mycket sjuk och han kunde inte följa med oss, ville åka och besöka henne. Vi bestämde oss omedelbart för att stanna några dagar till. Vi väntade på post från Sjöfartsverket som inte dykt upp ännu och tidvattnet skulle bli bättre några dagar senare. Och så skulle vi ju hinna med en lunch till! Den här fredagen gick den inte av för hackor. Paco satt med oss vid bordet nästan hela lunchen och ritade, pratade och överöste oss med gåvor och lyxiga skaldjursrätter. Nästan överdådigt, men vi betalade samma pris som vanligt. Hans fru Maribel kom förbi och kysste oss farväl. Vi hade gjort en liten T-tröja (passande till medhavd cava-flaska) med hälsningar från oss på framsidan och bilder på Paco och övriga kyparna tillsammans med den sedvanliga notan på baksidan. Uppskattat, den står på trof'éhyllan i baren nu.
Efter lunchen (som varade fyra timmar) gick Mats hem för välbehövlig siesta i värmen och Ann åkte in till centrum för att köpa paraffin till lampan och fotogenköket. Kära Sara satt på bussen på vägen hem och att få sällskap med henne är alltid roligt. Att dessutom få följa med hem till hennes mamma och träffa flera av syskonen var extra kul. Sedan blev det öl och mera prat i sittbrunnen på Dyning, hos Ulf och Sara, och det kändes väldigt bra att få några dagar till i älskade Sevilla.
Nästa dag var några av båtgrannarna uppe tidigt för att vinka av oss! Jäklar, vi hade missat att tala om att vi inte skulle åka! Men alla var överens om att det var en ljuvlig morgon att vakna tidigt på (innan den värsta 37-gradershettan börjat sätta in) med hög blå himmel och fräsch luft. Ann tog bussen till Macarena-kvarteren för att leta blomlådor och beundrade alla jakarandaträd vars blålila blommor slagit ut på bladlösa grenar. De kantar mängder av Sevillas gator och är höga, men först nu ser vi dem, när apelsinträden står utan vare sig frukt eller blom. Varje säsong har sin skönhet.
Alla blomlådor var slutsålda i Macarena, men i saluhallen dansade och sjöng försäljarna - Sevillanas förstås - och på de trånga gatorna fläktade sig kvinnorna med solfjädrar. En vanlig dag i Sevilla i maj.
Nicole på amerikanska båten Gannet hade tipsat om en bokaffär i Santa Cruz-kvarteren som säljer begagnade böcker. De hade ett stort utbud av engelska och också några svenska romaner så nu kunde vi fylla förråden lite. Det blev en lång och härlig promenad för Ann denna morgon. Under eftermiddagen försökte vi bara stå ut, i hettan. På kvällen var det flamencodags och vi latade oss och tog en taxi. Den kunde bara åka till katedralen, sedan var det stopp och vi klev ur. En procession, liknande de som försiggick under Semana Santa, blockerade vägen och den var helt fantastisk att se. Lite mindre glitter, men med helgon på och svettiga huvudklutade bärare under som löste av varandra. Orkestern bakom var magnifik med sina typiska kornetter med dissonans. Så nära kunde vi aldrig komma ett följe under den välbesökta påskveckan och det var en upplevelse. Efter kom en mini-flotte, i 3:delsskala, buren av barn.
Vår favoritflamencolokal, La Casa de Memoria, var full av turister. Fastän vi var ovanligt tidiga kunde vi inte få förstaradsstolar. men föreställningen var ändå givande och vi kunde en sista gång njuta av vår favoritsångare Jerome Segura som är mycket suave. Vid en öl på närliggande baren efteråt träffade vi franska paret Sohpie och Frederic som var på samma föreställning. De var ett mycket språkkunnigt par som träffades när de jobbade i Amsterdam och nu bor i Barcelona. Efter några fler ölar och skinkportioner gjorde vi följe till baren La Carboneria där vi skådade den bästa flamenco vi någonsin sett. Två explosiva, vackra och uttrycksfulla danserskor, en själfullt ylande sångare och en gitarrist med minst tjugo fingrar - total ståpäls, och tänk att vi skulle ha åkt denna morgon! Så det är klart att vi bjöd in Sopie och Fred på lunch nästa dag.
PLASK!! Där drullade Frederic i vattnet när han skulle kliva ombord på Olivia. Han räddade gåbortflaskan med Manzanilla och sina flytande sandaler men glasögonen sjönk och försvann. Vi kunde inte ens få upp dem med vår megamagnet som klarar 63 kilo. Efter provisorisk slangavduschning av kanaldränkt fransman blev lunchen ändå mycket trevlig och vi har en inbjudan att besöka detta gulliga par i Sitges utanför Barcelona. Synd bara att hamnavgiften där är 62 € per natt (här i Chipiona betalar vi under 8€).
Samma kväll kom bröllops-Paco på kärt besök. På tisdagen åkte vi tillsammans med honom och hans fru till vännen Jose Luis bar, La Bodeguilla, där vi åt goda tapas och umgicks med bröllopsparet Santi och Inma och Jose Luis' fru och dotter. Ingen av dem pratar engelska, men som Paco säger - vi kommunicerar med hjärtat! (Och den lilla spanska som Ann pratar...och Mats förstår en hel del nu!) Paco blev överlycklig över den T-tröja vi gjort till honom med dottern i brudstass och texten "Mi hija" (Min dotter!). Han är så grymt stolt över sina döttrar.
Och det blev fler bonusdagar, inklusive gratislunch på Sancho, men på onsdagkvällen den 21/5 lossade vi förtöjningarna och gick ut under bron - med Oscar i sällskap. Han pluggar till kapten och behöver praktik. Vi övernattade, gratis, i Marina Yachting bara ett par sjömil ner för floden och klev upp tidigt nästa dag för att slussa ut klockan sju. Oscar var ambitiös och skev anteckningar vid varenda boj vi passerade, men floden är ganska intetsägande. Det blev lite spännande när vi mötte fartyg på den smalaste passagen och när vi kom ut i havet och det gungade lite. När vi kom fram till Chipiona, efter åtta timmar på floden, var vi alla trötta. Värmen var pressande. Vi fixade sen lunch och Oscar tog bussen hem till Sevilla för att fixa banklån till huset han håller på att bygga. Kanske ses vi om ett år, han gifter sig den 22 maj 2004 och vi har en inbjudan till bröllopet.
I Chipiona fick vi först höra att det var 22 båtar före oss i kön till traveliften, fastän vi ringt och bokat plats i väntelistan och då var nummer 9... Beskedet från officinan var att det nog skulle ta 10 dagar innan vi kom upp. Vi tänkte att det väl var lika bra att åka vidare. Men plötsligt kunde vi komma upp redan på lördagen! Typiskt nog blåste det som attan och vi skulle backa in i en fålla med hård sidvind - värsta scenariot. Vi fick hjälp av vänliga holländare och engelsmän att dra i alla tampar så vi inte hamnade på snedden och det gick ändå väldigt smidigt. Sedan jobbade vi från gryning till skymning (ca 7-22) i fyra dagar och Olivia blev väldigt tjusig. Det blev inte vi, med bottenfärg over hela kroppen, men huvudsaken att Olivia blev fin. Äntligen har hon en fungerande vattenlinje! Det var mycket hårt jobb med att slipa, polera, vaxa och måla så vi var ganska slut efteråt. På tisdag eftermiddag kom vi i sjön igen och beslutade oss för att ha en vilodag nästa dag. Det blev flera, för vinden ökade, från fel håll. Vi träffade ett par på en norskflaggad båt, men kaptenen, Lucien, var fransman och hans sällskap Kasia var polska så vi pratade engelska som vanligt. Vi har nog förbättrat vår engelska avsevärt båda två under den här resan.
De hade tillbringat vintern i Gibraltar och inte fått i sig något av den spanska kulturen. Det måste ju åtgärdas! Ann och Kasia gick förbi turistkontoret dagen därpå (på väg till marknaden) och fick reda på att det är feria i grannstaden Sanlúcar de Barrameda, med gratis flamencouppträdanden. Vi lyckades övertyga våra kaptener om att denna måste besökas. På kvällen tog vi taxi den korta biten till staden, och vandrade in under en feria-portal som var söt men lite futtig i jämförelse med den i Sevilla. Hela ferian var för övrigt lite futtig jämfört med den i Sevilla, men alla ingredienser fanns där. Casetor där det dracks Manzanilla och dansades Sevillanas. Kvinnor och småflickor i fantastiska flamencoklänningar. Tombolastånd och tivoli. Vi uppehöll oss större delen av kvällen i den kommunala casetan där flamencouppträdandena avlöste varandra. Riktigt roliga shower med duktiga medverkande, bl a en sorts flamencobalett med barn, men de använde förstärkare på så hög volym att ljudet sprack. Enligt vår erfarenhet är flamenco bäst utan elektronik.
Ända sedan vi kom hit till Chipiona har vi försökt få tag på någon som kan tillverka en rostfri bimini-ställning till oss. Beskedet har varit att det är omöjligt, men bäst som vi satt och väntade på bättre vindriktning i fredags kom en biminitillverkare ut på vår ponton för att titta på grannbåten. Vi högg som kobror och om allt går väl har vi ställningen klar nästa fredag! Det blir ganska dyrt men förhoppningsvis bra, han verkar veta vad han pratar om. Så vi blir kvar här en vecka till. Vi har gott sällskap några dagar i en av grannbåtarna från Sevilla, John och Nicole på Gannet som kom hit i fredags - så igår kväll det bli grillparty och kortspel.