2003-04-13 Söndag.
Först vill vi lyfta fram några av månadens hjältar. Thomas Skoglund på Ljusterö som fixat plåttak på vår bod hemma på Hammarbacken - tackar! Och Lars Wessling på Simrad som skickat vår lagade radar och ställt upp med allehanda telefonkonsultationer. Och svärsonen Anders som skickat plintar och bistått vid bilförsäljningen och Anns mamma Vivi som sett till att vi fått hit symaskinsprylarna utan att behöva anlita en tullagent. Tack ska ni ha! Så fint att ni finns och hjälper till fast vi är så långt borta!
Att kriget i Irak satte igång har inte gått oss förbi, även om vi håller en glättig ton i nyhetsbrev och nedanstående loggbok. Vi vet inte hur mycket det har framgått i svensk media att spanska regeringen är för kriget och att regeringspresidenten Aznar är högst allierad med Bush och Blair. Opionionen är dock starkt emot och det har varit massor av demonstrationer i spanska städer, främst riktade mot den inhemska regeringen. Vi ser många "No a la guerra" (Nej till kriget) -skyltar på balkonger och i fönster. Nyheterna är här, som säkerligen hemma, fulla av krigsbilder. Flera av våra amerikanska båtgrannar har rullat in sina flaggor och oroar sig för att åka till Marocko eller Turkiet. Även kanadensarna är oroliga. "Vi låter ju som amerikaner." I denna internationella miljö försöker alla hitta på alla möjliga andra samtalsämnen, det räcker med ett krig. Sålunda låter vi ändå alla andra intryck ta överhanden.
Efter fem månader i Sevilla börjar vi känna oss hemma. Vi trivs så bra och det är ett ställe vi skulle vilja återkomma till. Det är väl långseglarens dilemma. Vi får se.
Trivseln har med flera saker att göra. Trevliga båtgrannar. Vänliga "infödingar". Roliga utflykter runt om i landsbygden. Sevilla är en utmärkt utgångspunkt för att se mer av Andalusien. Vi har ju gjort en hel del utflykter på egen hand, till Cordoba, Malaga, Jerez mm och nu har vi också börjat åka med på Anns spanskaskolas utflykter. Den första (22/3) var till Aracena och vi tog med oss Bill och Linda, våra amerikanska båtvänner. Läraren Ignacio körde en halvskruttig minibuss med oss och tre tyska elever. Aracena är en vacker vit by i bergen nordväst om Sevilla. Under byn, i kalkstensmarken, fanns en grotta med de mest skiftande formationer i olika salar. Vi fick inte ta bilder, de ville sälja sina vykort. Vi tittade lite på byn också och köpte picnicmat som vi sedan åt upp i en lummig park ännu högre upp i bergen. Sedan blev det skogspromenad som tog hårt på benen. Vi är vana att gå mycket. men Sevilla är platt och nu fick vi använda backmusklerna också.
Mats har länge önskat sig en slangbella. Sådana fanns till salu utanför grottan och under skogspromenaden försökte han prova olika ammunition. Kottar och frön är för lätta. På hemvägen stannade vi vid en bar och tog en öl samt klappade tama hjortar. Himla trevligt att bli runtkörd såhär.
Båtjobbet har fortsatt och under veckorna har vi mest rört oss i närområdet.
Det är lätt att leva här, åtminstone som vi lever nu. Utanför Club Naútico har vi feriaområdet och stadsdelen Los Remedios, med alla sina barer och affärer. På gatorna ser vi alltid små grupper av människor som möts och samtalar. Många äldre som tar hand om sina barnbarn och småpratar med sina vänner. Lättsamt. Den förste vi brukar träffa på är den oförtrutet muntre parkeringsvakten som har hand om området utanför klubben. Det är ett säreget system de har här. En arbetslös kan gå till Ayuntamiento, stadshuset, och kvittera ut en bunt biljetter, som han sedan kan sälja för 0.7€ stycket till bilister som han hjälper med parkeringsplats. Det är frivilligt för bilisterna att betala denna avgift, de måste ju dessutom betala för själva parkeringen. Men vi antar att en så gladlynt och servicemässig herre som denne kammar hem sina stålar. I juletid hade han med sig en hel shoppingvagn med flaskor som han bjöd sina kunder ur i små plastglas.
En av våra närmaste (det finns många!) restauranger är vår favorit Sancho Panza, som vi skrivit om förr. Det är flera saker som gör att vi tycker så mycket om den. Maten är alltid god. Vi får ett välkomnande och igenkännande bemötande. Personalen är helt suverän i sitt sätt att alltid ha koll på var kunderna befinner sig i ätprocessen. Vi ser att alla andra runt omkring oss trivs lika bra som vi. Och vi är förstås lyckliga över att ha blivit inbjudna till Sevillas största fest Feria de Abril av restaurangägaren Paco.
Den börjar om några veckor, och arbetet för att få allt i ordning är febrilt. Motsvarande tjugoåtta stadskvarter ska fyllas med tält, s k casetas, vart och ett med bar och dansgolv. Det ska bli kul att vara med om! Redan nu är det kul att gå omkring och beundra arbetet och imponeras över vilken möda de lägger på tält som skall användas i en vecka. Pappersblommor och lyktor i innertaken, kakel på golven i vackra mönster, kakel i köksutrymmen och toalettbås, smidesjärn för fönstergluggarna osv.
För ett tag sedan skrev vi om att vi, med Saras och Ulfs hjälp, hittat till en kräftfabrik. Nu var det dags att besöka den igen, för att ordna fest för alla båtboende. Torbjörn stämde möte med Seafood Sevillas svenske chef Kaj Jägmo och så reste vi ut, ett gäng på sju personer. Vi fick en fantastisk rundvandring i fabriken, där vi fick lära oss hur det går till att producera paketen som vi hittar hemma i frysdisken.
Vi fick med oss 24 kilo hem och tillsammans med de andra svenskarna bjöd vi hela båtförsamlingen på fest. Alla fick kurs i hur man äter en kräfta och så fick de säga "sjuksköterska" för att komma in i svenskklubben. Det blev mycket uppskattat och festen pågick i 13 timmar för dem av oss som höll ut längst.
Några kilo var kvar dagen efter så de åt vi upp tillsammans med Ulf och Sara och ett par tyska grannar till dem (i Nerja) som fick genomgå ovanstående procedur. En sådan dag måste avslutas med flamenco. Vi gick med Bill och Linda till vårt favoritflamencoställe och såg en laddad show med uttrycksfylla dansösen Maribel Ramos, två duktiga gitarrister och en handklappare som försökte sig på både sång och dans. Ett besök på vår gemytliga stammisbar i Arenal, vars balkong vi skall få stå på när en procession passerar under Semana Santa (påskveckan) fick fullborda kvällen. Nästa morgon, söndagen den 30 mars, klev vi upp tidigt för att följa med Ulf och Sara till stadsdelen Macarena. Där skulle "churrosfrukost" intagas.
Man köper s k "Churros" (lättsaltade avlånga friterade wienerbröd, typ) som bakas i ett stånd på gatan och tar med dem till närmaste bar där de äts tillsammans med etablissemangets kaffe. Baren var en av de vackraste vi sett, med snidade träarbeten och målat kakel. Och personlig service av en man som säkert jobbat där i sextio år.
Sedan vidtog stadsvandring genom uråldriga Macarena (en av Sevillas alla stadsdelar). Vi började med den berömda Macarena-kyrkan, som har en av Sevillas populäraste helgonbilder, en gråtande kvinna. Hon kommer att bäras runt i procession under påskveckan, precis som alla andra kyrkors helgon, ackompanjerad av musik, fåniga hattar och religiösa dräkter som för oss för tankarna till Ku Klux Klan. Under vandringen såg vi femtielva kyrkor till och en och annan silversmed som jobbade söndag för att tillverka ljusstakar till påskveckan. Vi förstår att denna är mycket viktig för sevillanarna. På gatorna blir det trångt och känslosamt. (Ikväll ska vi gå och titta på ett par av de första processionerna, bland annat ska det bli sång från de båda tornen på Plaza España.)
Den långa morgonpromenaden slutade i våra hemmakvarter Los Remedios där vi gick på hästkärremuseet och tittade på vackra vagnar. Liknande kommer att synas på ferian. När vi skulle gå informerade personalen om att ett evenemang med riktiga hästar pågick utanför och vi fick turen att beskåda en ryttartävling genom staden. Ännu roligare var det senare på eftermiddagen när alla hästarna packades ihop för att köras hem. Tänk er en lastbil med väggar runt flaket, men utan tak, där tjugo hästhuvuden sticker fram och ser nyfikna ut. Rolig syn.
Då var vi på väg till Tapas-ferian, ett tiodagarsevenemang med ett femtiotal restauranger som inhyst sig i tält i en park och serverade sina bästa tapas. Detta var sista dagen, vi hade inte hunnit med tidigare, men nu fick vi chans att prova den tapa som vann första pris på festivalen. Genomstekt tonfisk. Den var inte så god, men vi fick i oss några andra också, Skaldjursfyllda zuccini. Grillspett med olika sorters kött. Tapas är som ni säkert vet smårätter, dock inte att jämföra med plockmat. Vid vårt sista tältstopp, där vi åt tårta och drack Fino (torr Sherry) träffade vi ännu en Paco.
Han pratade fotboll och blev genast kamrat med Mats som inte förstod ett ord av vad han sa, men som log på rätt ställen. Innan vi visste ordet av hade denne vänlige man bjudit oss fyra (Bill och Linda var också med) på sin dotters bröllop den 11 april. I katedralen. Vi blev väldigt glada men undrade lite om han verkligen menade det. Vi kom överens om att höras senare på telefon.
Förra lördagen (5/4) var det åter dags för utflykt tillsammans med Anns spanskaskola. Sevillas närmaste omgivingar är platta men sedan kommer frodiga kullar med rutnät av olivträd, och sedan höga berg. Vi kom till byn Ronda som ligger högt uppe i bergen och avdelas av en djup ravin med en dramatisk bro över. Hisnande utsikt åt alla håll, tyckte vi och alla andra turister som var där. Mindre turistkrylligt var det vid nästa stopp, en romersk ruinstad med en någotsånär bevarad teater. Men utsikten var det inget fel på här heller. Eftersom det var väldigt blåsigt sökte vi lä bakom en mur. På fel sida av en mur som skyddade området från ett 75-metersstup, men vi hade ändå ett par meter till godo och där hade vi picnic. Vi hade med oss vin, ost och grillade revbensspjäll. På denna skräckinjagande lilla plattform bevisade Mats sin tes för flamencodansens uppkomst. Teorin utgår ifrån att alltihopa har med hundskit att göra. Något som förekommer frekvent på Sevillas gator.
1. Dansaren kommer in på scenen och ser förbannad ut. (Det stämmer, speciellt de kvinnliga dansarna har en bister uppsyn med hoprynkad näsa) Orsak: hundbajslukten.
2. Extremt snabba fotrörelser. Orsak: undvika att kliva i hundhögarna
3. Tåhävning. Orsak: hundbajs under klacken - sätt inte ner hela foten!
4. Fot upp i luften bakåt, titta på skosulan. Orsak: undrar om inte....
5. Viftar foten fram och tillbaka. Orsak: jo jäklar...
Nästa stopp på utflykten var bergsbyn Setenil med sina grotthus. Under uthängande klippor har människorna byggt såväl vägar som bostäder och utnyttjat berget till väggar och tak. Några trevliga ölbarer hade de också. (Perfekt att göra utflykt med chaufför!)
Vi stannade också vid en gammal fästning där vi kunde klättra upp och beundra ännu mer utsikt. Ignacio har verkligen hittat bra rutter för sina utflykter och vi åker gärna med på fler.
Väl hemma på Club Náutico igen dök bröllops-Paco upp. Han säljer vin och mat till barer i Sevilla och hade arbetat på ferian med att sälja till casetorna så han fanns i närheten. Jojjemänsan, visst skulle vi komma på bröllopet! Vi hade en trevlig kväll med honom i Bill och Lindas sittbrunn och några dagar senare tog han med oss till en cash-stormarknad där han var medlem så vi kunde storhandla billigt. Eftersom vi var så många, 6 personer inklusive Bills syster och hennes make som var på besök några dagar, hade Paco tagit med sig glade vännen Jose-Luis som körde ännu en bil. Vi fick också besöka Jose-Luis bar i San Juan utanför Sevilla, där han bjöd på öl och skänkte oss en 5-litersdunk olivolja. Vi träffade hans fru, och dottern vars orkester skulle spela på bröllopet. Toppen, nu kände vi lite fler innan festen!
En annan trevlig bekantskap blev grevedottern Almudena som driver en stor lantegendom där de bl a föder upp tjurar. Vi gjorde en utflykt dit i måndags, tillsammans med Bill och Linda och deras besökare. Gården ligger utanför småstaden Moron de la Frontera dit vi kunde ta bussen. Almudena hämtade oss med stor bil och vi åkte förbi kilometrar av ägorna. Inne på gården bytte vi fordon till traktor med vagn, där vi stod och skakade i en timme medan vi körde runt, drack Manzanilla, åt korv och såg massor av tjurar som strövade under korkekarna. Rena idyllen. Tjurarna föddes upp för tjurfäktningar, något som vi inte är så imponerade av, men det var kul att se vilket fint liv de har innan det är dags för själva fäktningen. Almudena var noga med att påpeka att hon inte vill sälja sina tjurar till de "stora namnen" bland tjurfäktarna, eftersom de oftast kräver att tjurarnas horn ska kapas några centimeter. Det gör att tjuren missar i sin attack.
Vi åt en ljuvlig lunch under skuggande träd på gården medan Almudena berättade underhållande historier om sin familj. Hon är skolad i England och var vansinnigt rolig att lyssna på, med sin torra humor. De två bröderna ärver grevetitlarna, de fem systrarna fick istället utländsk utbildning. "My father said: in case you are stupid, it's better you learn a language so you can be of some use to your husbands". Själv hade hon varit gift med spanske ambassadören i Iran. Bill bjöd med henne till båten, så hon skjutsade oss hem och vi fick ännu fler roliga historier i sittbrunnen.
Sedan försökte vi hinna med lite båtjobb också innan det var dags för nästa evenemang - bröllopet. Det ägde rum i fredags kväll. Själva ceremonin i katedralen var föredömligt kort och trevlig, med en folklig präst som pratade med hela kroppen, och ett strålande vacket brudpar; Inmaculada ("den obefläckade") och Santiago (smeknamn Santi "Helgonet"). Inma fördes in till altaret av sin stolte fader, vår vän Paco, och Santi fördes in av sin mor, en kvinna iförd en högst iögonfallande håruppsättning med spansk sjal (Bilder kommer!) Paret marscherade ut till mäktig orgelmusik och beströddes med rosenblad och ris innan de hoppade in i den hyrda Mercan som kördes av Jose-Luis. Vi fick åka med andra av Pacos vänner i deras bilar, till festlokalen i byn Tomares utanför staden. Det var en vacker gammal bondgård som nu används för fester. Först var det tapas-reception utomhus, med massor av mat och dryck. Vi hade kunnat äta oss mätta där. Tur att vi inte gjorde det, för sedan blev det femrättersmiddag som inte var över förrän efter midnatt. Brudparet gick runt och delade ut presenter till alla 300 gästerna - cigarrer till herrarna, små cigarettpaket, broscher och silverspeglar till damerna, allt märkt med deras namn och bröllopsdatumet. Vi fick också en flaska vin per par att ta hem, med bild av brudparet på etiketten. Efter bröllopstårtan blev det groggbord och dans till orkester som spelade allt från rock till Sevillanas - en flamencoinspirerad dans som alla kunde utom vi. Det var en riktigt rolig fest där alla åldrar var representerade och vi hade många roliga samtal på någon slags spansk-engelska med de andra gästerna. Det var fyra lyckliga långseglare som tog taxi hem till båtarna halv fem på morgonen. De flesta var kvar och festade, inklusive brudparet, och orkestern spelade fortfarande för fullt när vi åkte.
Lite halvsega var vi igår. Gick upp till Sancho Panza med Bill och Linda för att bara "ta något litet till lunch" men det blev förstås som vanligt med en sex-sju rätter och goda viner. Så det blev inte mycket mer gjort.