2003-03-17.Söndag.
Temperaturen kravlar sig över 30-gradersstrecket på eftermiddagarna och apelsinträden blommar. Efter en ganska kylig februarimånad (bara 10+ ibland) känns årstidsväxlingen tydligt.
Båtjobb och språklektioner har präglat senaste månaden. Det har hjälpt oss att få lite mer kontakt med spanjorerna. Till båtjobbet fick vi hjälp av klubbens allfixare Bernardo, som hämtade hit sin kompanjon Antonio att göra plastjobbet för att förstora vår ankarkättingsbox. Han gjorde också lite plastjobb i akterstuven och berättade sedan (antingen för att vi inte skulle klaga för att han inte var proffs, eller för att vi inte skulle våga klaga) att han var polis på dagarna. Dykare i Guardia Civil. Plockar upp folk som råkat köra ner i floden när de druckit lite för mycket Rioja... Han verkade trivas rätt bra nere i vårt stuvfack, lite trångt men torrt och fyllofritt. Kommunikationen med dessa herrar skedde med hjälp av lexikon, mycket kroppsviftande och några av Anns nya ord.
På kursen fick Ann lära känna lärarna Carmen, Lola och Ignacio. Konversationslärarna Carmen och Lola hänföll aldrig till att tala engelska, även om de behärskade språket mycket väl. De var så duktiga på att förklara sig på spanska så att alla elever begrep. Grammatikläraren Ignacio ville dock ibland briljera med sina språkkunskaper och gjorde tidvis utvikningar på engelska, tyska, franska eller japanska, beroende på klassammansättningen. Nu kan han också säga "jävla skit" och några andra nyttiga ord på svenska. Kulturutbyte förnöjer.
En fredag tog vi ledigt från båtjobbet och åkte på tågutflykt till Cordoba, tillsammans med amerikanerna Bill och Linda. De har långseglat i 12 år och vi har mycket att lära av dem. Fast de har fortfarande inte lärt sig att gå långsamt. Till vår besvikelse var det kraftig dimma större delen av resvägen, men när den lättade fick vi valuta för pengarna. Aprikosträden stod i blom. På bladlösa grenar växte stora, skira rosa blommor, och träden stod i hundratal på åkrarna.
Kaffe med konjak har blivit Mats favorit. Här serveras konjaken i kaffet, bara en gnutta för aromens skull. Även i Cordoba kunde denna ädla dryck avnjutas, på en trivsam bar, innan turistmåstena tog vid. I Cordoba skall man se katedralen. Ni som följt vår resa vet att vi fått vår dos av katedraler och det var nästan så vi tvekade inför att besöka denna som t o m tog inträdesavgift. Men vi gick in, och ångrar det inte. Katedralen är ett vidarebygge av en mycket gammal morisk moské och den hade fler tecken av det moriska, med relativt låg takhöjd, pelare och valv, än av det tröttsamma katolska guldet. Byggnaden var enorm, flera fotbollsplaner stor, med en sval och lugn atmosfär. Vackert.
Sedan minglade vi med köande bröllopspar på stadens Alcázar (moriskt kungapalats, finns på många ställen i Andalusien) Det var ett populärt ställe att gifta sig på och verkade gå i Las Vegas-tempo. Vi njöt mest av den fina trädgården och de labyrintiska gångarna till det gamla badhuset. Trädgården i Sevillas Alcázar lär ska vara ännu finare men den sparar vi tills vi får besök i april.
Lunchen gick inte av för hackor. Intogs på Bodegas del Campo, ett tjusigt ställe som också frekventerades av ovan nämnda bröllopsgäster. Här serverades, till våra svenska plånböckers förnöjelse, fördrinken gratis. Och efterrättsdrinken. Resten fick vi betala (rejält) för. Men det var gott. Fiskcarpacchio, fylld lammrygg, fluffig natilla. Sedan var det dags för kulturen igen.
Vi besökte konstmuseet med sin stora samling av uråldriga religiösa tavlor där helgonen var jättestora och konstnärens sponsor, t.ex kungen, var pytteliten. På tjurfäktarmuseet försökte de imponera på oss med blodiga skjortor och uppstoppade tjurhuvuden med avskurna öron (öronen brukar tydligen matadoren kasta ut till publiken efter utfört "hjältedåd"). Tjurarna såg väldigt stora ut och matadorerna verkade vara i 155-centimetersklassen, av de utställda kostymerna att döma. Ja, ja, de ser säkert modigare ut då, gossarna...
Spanjorerna har ett uttryck som vi finner en aning störande. Hacerse el sueco - att uppträda som en svensk. Innebörden är att inte höra/förstå/låtsas om vad som händer. Det härstammar från 60-talet när svenska tjejer inte orkade besvara alla propåer, men nu tycker vi mest det är andalusierna själva som beter sig så. Folk som står och hänger på båten och inte hälsar fastän vi gör det, utan pinnar iväg som om de aldrig varit där. I vissa serviceyrken är det också vanligt, t.ex bland allehanda biljettförsäljare, men efter ett milt hot om "libro de reclamaciones" lyckade vi få tågbiljetter även för hemresan till Sevilla efter Cordoba-utflykten.
Sedan blev det mer båtjobb igen. Lastrummet i fören är äntligen färdiginrett. Alla durkar, stormluckor, tampar osv har fått egna fästen och jollen kan vi nu dra in i utrymmet med hjälp av ett block. Framförallt kan vi få ut den utan att behöva lyfta ut precis allting annat så det blir nog trevligt att ligga för ankar framöver.
Vi har fått en anledning att stanna kvar i Sevilla till ferian i början av maj, eftersom vi fått en inbjudan till en "caseta", ett av alla tälten som byggs upp på ett område stort som Gamla Stan. "Feria de Abril" är en av Sevillas största begivenheter. Ursprungligen var det en hästmarknad för zigenarna, som fick en plats att samlas på inne i Sevilla. Med tiden har det vuxit så pass att festen fått ett helt område i närheten av Club Nautico. Folk hyr tältplats på årsbasis på området som bara används en vecka om året. I alla tälten möbleras det fint, med sittplatser, bar och konst på väggarna. Alla klär sig i flamencoutstyrsel och på kullerstensgatorna trängs hästkärror, det enda tillåtna färdmedlet på feria-området. Från tidig morgon till sena natten är det musik, sång och dans i alla tälten. Det ska finnas några få tält för allmänheten men de allra flesta är privata och kräver inbjudan. Vi känner oss mycket hedrade som fått en inbjudan av Paco, ägaren till vår stamkrog Sancho Panza. Det är tydligen inte helt lätt för "guiris" (utlänningar) att få tillträde. Tricket verkar vara att bli stammis hos någon som har ett tält.
Vi går till Sancho Panza minst en gång i veckan och senast behövde vi inte beställa någonting. 30 sekunder efter att vi satt oss började maten komma in och två timmar senare hade vi ätit oräkneliga rätter, det ena godare än den andra. Han gillar att testa saker på oss, Paco. "Om ni tycker om det här ska jag tala om vad det är", sa han om några små bruna fyrkantiga bitar. Vi gissade på lever, och det var mycket gott, stekt med timjan och vitlök. Det visade sig vara kycklingblod. Men mest får vi skaldjur och fisk.
Ulf och Sara på s/y Dyning har varit här i några omgångar under månaden. En kväll bjöds vi på ost och vin i kajutan och fick lära oss om "señoritos", vilket väl kan översättas som extremt bortskämda unga herrar. Ett ganska vanligt fenomen i Andalusien. Vi kan se 8-åringar skedmatas av sina mammor, båtägare som skriker order till förbipasserande "sätt på vattnet, stäng av vattnet" med den största självklarhet och utan att tacka. Osv. Intressant.
För att hålla spanskan igång har Ann lånat veckotidningar av Sara. Texten är ganska lättläst i dem, och det roligaste är att de till och med översätter namn. Svenska kungabarnen heter Carlos Felipe och Magdalena och engelske prins William har döpts om till Guillermo.
På Club Náutico är det livat. På helgerna kommer alla medlemmarna och äter tapas på terrassen och det är nästan omöjligt att få beställa vid bardisken. Efter varsin rejäl magsjuka har vi blivit lite försiktigare med vad vi beställer.
I vattnet utanför är det också livat. Roddlag från hela Europa tränar i floden och deras tränare susar runt, alldeles för nära, i små motorkatamaraner och sätter oss i gungning. Smågrabbarna i paddelkanoter har blivit fräckare och modigare och försöker paddla under våra ankarförtöjningar men en dag var Mats redo med vattenslangen, och sedan dess har vi lärt oss många fula ord på spanska. För att inte tvisten skulle trappas upp tog Ann fram kameran - ett sätt att få lymlarna uteslutna ur klubben... - så nu håller de sig på avstånd igen.
Det låter kanske som om vi klagar på spanjorerna. Alls icke, men det är intressant att kunna vara på ett ställe så länge att man hinner upptäcka små egenheter i karaktärsdragen. Mestadels trivs vi alldeles utmärkt med detta folkslag. Exempelvis räcker det med att frekventera en bar två gånger för att man ska bli igenkänd och varmt emottagen. I fredags besökte vi för första gången en bar i Arenalkvarteren och vid återbesöket på lördagen undrade barägaren om vi kommer att vara här i påsk. Då kan vi nämligen få stå på hans balkong och titta på en av de finaste processionerna som går igenom staden under påskveckan - Semana Santa. Sånt är kul.
Vi som har övervintrat här i Sevilla har haft många trevliga sammankomster. Den senaste festen där alla var med var "begravningen av sardinen". Under fastan fick folk enligt traditionen bara äta fisk och det ledsnade de på, så när fastan var över så skulle det märkas. På många ställen i Spanien har de karneval dagarna innan som avslutas med en procession där en stor papiermaché-sardin bränns, tillsammans med deltagarnas nedskrivna förtretelser. I Sevilla firas inte karnevalen, de har så mycket att stå i inför påskveckan och ferian, men vi ordnade en egen fest. Vi hade en trevlig middag tillsammans med de andra båtägarna där alla förkunnade sin "shit list" som sedan brändes samtidigt som vi dränkte sardinen i kanalen.
Recepten från detta knytkalas och andra fester vi haft kommer i en kokbok som Ann håller på att sammanställa. Det blir vår souvenir från Sevilla.
Som ni vet har vi blivit flamencobitna. En ny favorit är en dansare med artistnamnet El Choro. Vi har sett honom ett par gånger och det lär bli fler. Han har ett gäng fans (flamenco-groupisar?). Ni som har funderingar på att komma och hälsa på oss kan ju försöka tajma in en måndag i besöket, för då dansar han på La Casa Memoria, en vacker lokal i Santa Cruz-kvarteren. I fredags såg vi en arabisk konsert på samma ställe, med dans som påminde en del om flamenco. Och förra veckan var vi på Lopez de Vega-teatern, en fantastisk byggnad som uppfördes till Latinutställningen 1929, och såg en symfoniorkester spela antik musik med turkisk snurrdans. Vi har verkligen blivit kulturella. Ofta går vi tillsammans med Bill och Linda, som har lika kul som vi.
Mer kultur blev det i torsdags då vi följde med amerikanerna Don och Susan och deras döttrar Joanna och Becky till Jerez. Först gick vi på hästuppvisning, där finns en stor akademi för att träna hästar. Vi såg fram emot det för de hästar vi sett här i Andalusien är verkligen stiliga, men uppvisningen var lite av en besvikelse. Skolan för Fåniga Gångarter. Monthy Python ligger i lä. Det var kul när de hoppade och hade lite tempo men för det mesta var det långsamt tåtrippande. Säkert väldigt svårt, men inte så imponerande för amatörer som vi. Desto roligare var besöket på en sherry-bodega. Vi var på Gonzales-Byass, de med Tio Pepe, och fick en mycket utförlig rundtur där hela processen förklarades och sedan fick vi smaka på resultatet. Festligt nog var Sveriges konsulat inhyst inne på bodegans område. Vi antar att man skulle kunna gå dit och hävda besök på konsulatet och därmed slippa inträdesavgiften.
Idag tar vi det lite lugnt. Mats datorkonsultar hos Don och Susan och Ann vilar med svullen blå fot (vrickad). Bill, som är fotspecialist, har ordinerat vila, högt fotläge, is och en bra bok.