2003-02-09.Söndag.
Nu är nätterna kyliga. Temperaturen har varit nere i ynka 2 grader och tydligen snöar det runt omkring oss, men solen skiner här och eftermiddagarna är riktigt sköna om man sitter i lä.
Visste ni att alla affärsidkare i Spanien är skyldiga att inneha en "libro de reclamaciones"; ett häfte med formulär (och massor av karbonpapper) där gästerna/kunderna kan klaga? Detta är ett officiellt dokument som övervakas av myndigheterna. Vi fick anledning att använda det häromveckan. Vi hade köpt biljetter till flamenco, men det visade sig vara någon slags flamencorevy med 70% prat varav vi förstod 0%. (Men Ann hävdar malligt att hon förstod ca 4% eftersom hon börjat plugga...) Spanjorerna i publiken tjöt av skratt men vi, våra åtta båtvänner, samt flertalet av den fjärdedel av publiken som utgjordes av japaner (flamenco är "BIG IN JAPAN"!) hade inte mycket utbyte av föreställningen. Den enda dansösen var en gammal berömdhet men åldern och vikten var mer imponerande än fotarbetet.
Olivias besättning var först att lämna lokalen, och våra kanadensiska grannar Elise och John anslöt. Till vår stora lycka upptäckte vi att programmet hade ändrats så vi hade en bra anledning att fylla i klagoformuläret. Mats upphävde sin barska stämma och uttalade det enda spanska uttryck han kan, som är längre än två ord; nämligen "libro de reclamaciones"! Det tog skruv. Ann skrev på spanska, med stöd av en mycket hjälpsam och trevlig vaktmästare, och ombads komma in när biljettkontoret öppnade nästa dag. Men de förekom oss. Vi fick ett vänligt telefonsamtal på morgonen, där en ursäktande chef erbjöd oss pengarna tillbaka eller nya biljetter till oss fyra. Vi valde biljetterna, eftersom han lovade att kommande föreställning skulle vara garanterat pratfri. "Möjligen säger de godnatt", sa han försiktigt. På detta sätt slapp han nog skicka in sin klagokopia till myndigheterna.
Vi fick för övrigt en trevlig kväll ändå efter den olycksaliga flamencon. John och Elise visade oss ett par av sina favoritbarer i Sevilla på hemvägen. En var en mystiskt inredd historia, som ett gammalt badhus ungefär, med mackor i drivor bakom disken. (Åse, om du tycker detta låter bekant: javisst, det var stället du och jag besökte. Jag provade samma macka som du tog - den med olivolja, iberoskinka och tomat, smaskens!/Ann) Ett populärt ställe bland studenter men vi gamlingar var också välkomna. Nästa ställe var internationella ölbaren. men någon svensk öl hade de icke, däremot Kwak, som vi drack i Belgien, men vi hann inte prova någon för de stängde precis.
Att vandra genom Sevilla på kvällen är ljuvligt. Husen i de smala gränderna är mjukt upplysta, smutsen på monumenten kan inte anas i kvällsmörkret, det är gott om flanörer och ont om bilar. Vattnet glittrar i floden som nästan ser blå ut. Vackert är det. På dagarna är det inte fullt så tjusigt men vi trivs verkligen bra. Vi har fått en del rutiner. Bland annat har vi tagit för vana att äta lunch på vår kvarterskrog, Sancho Panza, någon gång i veckan. Nu tas vi emot som stammisar, med klapp på axeln och dryck till bordet utan frågor. Ägaren brukar sedan föreslå något som han tror att vi kommer att tycka om. Det gör vi alltid. Men ibland ser vi att andra gäster får annan mat och när han ser vår nyfikenhet sticker han till oss en liten tallrik med smakprov. Vi äter underbara skaldjur. När det serveras vitlök till är den mjuk och söt som godis; vi undrar hur de bär sig åt. Det brukar bli ett par förrätter, t.ex friterade småfiskar, bläckfisksallad eller vinkokta musslor, någon varmrätt, t.ex en stekt fisk och möjligen en natilla (typ creme brulee) eller mandelpaj till efterrätt. Kaffe förstås, Mats brukar få konjak i sin. Efter en sådan lunch står vi oss hela dagen, både till kropp och själ.
På helgerna är utomhusbaren på Club Náutico öppen och då minglar vi gärna med våra båtgrannar och äter lite tapas. Det kommer mycket folk och personalen i baren är stressad och lite förvirrad, glömmer för det mesta att ta betalt och ibland hjälper det inte ens att vi trugar. De känner igen oss nu men klarar inte av våra svenska namn som de måste skriva upp på lappar för beställningarna. Så på helgerna heter Ann numera Ana.
Andra rutiner? Mats håller på med ett manualprojekt - läser in alla båtrelaterade manualer med scanner och OCR-program och reducerar pappersmängden till ett minimum (Vi hade över 100 manualer ombord!) medan Ann pluggar spanska på förmiddagarna. Ock på kvällarna har vi haft besök av snickare/plastgubbar som byggt om vår ankarbox.
Men senaste veckan har vi hunnit med en del utöver det vanliga också. Plötsligt började de plocka alla apelsiner här på klubben så det blev bråttom att göra marmelad. Vi pallade en kasse och följde engelska Marys recept. Efter flera timmars skrubbande, hackande, kokande och vevande blev det en mycket engelsk och mycket god bärnstensfärgad marmelad. Man använder skalen och juicen, kokar med kärnorna i tygpåse, tillsätter extrema mängder socker och får slutligen en klibbig massa med otrolig apelsinsmak. Första provsmakare (vi fick godkänt!) blev Sara som kom tillbaka till Sevilla på besök tillsammans med Ulf förra helgen.
Den här veckan har de verkligen varit våra hjältar. I måndags körde Ulf runt Mats till stans alla gasolställen föratt hitta någon som var villig att fylla våra flaskor. Tredje försöket lyckades! Men då passade inte adaptern så de fick hitta någon som kunde göra en ny del till den. Det lyckades också. Gaspåfyllaren ville inte ens ha betalt men Ulf stack till honom ett par flaskor av sitt goda vin. Ett exempel vi ska försöka följa. I tisdags hjälpte Sara till att tolka på hamnkontoret när vi inte fått vår uttalade rabatt och hon skaffade också fram tips om var vi skulle kunna hitta kräftor - något vi saknat sedan augusti! Och i onsdags bar det av på utflykt. Vi åkte med Ulf och Sara, Torbjörn och Anita hängde på i kanadensiska Greg & Joanne's bil och så åkte vi iväg söderut längs floden. I byn Villafranca del Guadalquivir skulle kräftorna finnas. Sara hade fått tips om en god och informativ restaurang så där åt vi lunch. Traktens specialiteter - rökt fisk, grillade kräftor (!) och "Arroz con pavo" (Ris med anka, en slags soppa/gryta med mycket god buljong, ris och kött - jättegott). Sedan fick vi en vägbeskrivning till kräftpackeriet - de förbereder kräftorna på svenskt sätt, sa en man som arbetat där. I ett industriområde längs floden fann vi en man som satt och fiskade. Han hade en enorm korg med kräftor som vi lystet beundrade . Han tittade lite konstigt på oss, det var ju bara betet. Ungefär som om någon hade kommit och suktat efter vår maskburk... Men strax därpå kom vi in i hjärtat av kräftindustrin.
På övervåningen i en fabriksbyggnad blev vi insläppta på kontoret och framförde vårt ärende - vi är svenskar som vill köpa kräftor. Vi fick ett oväntat mottagande. På plats fanns fabrikens svenske chef, mannen som verkar ha startat upp kräftexporten till Sverige, Han som var "mo" i Ullmo. Kaj Jägmo förestår nu varumärket Seafood Sevilla som ni säkert kommer att se i svenska frysdiskar senare i år. Hans spanske, men ytterst svensktalande partner Leo letade raskt upp några varuprover som vi fick med oss. Flera kilo kräftor, tillagade med dill på svenskt sätt, och ett paket kroketter som de vanligen exporterar till Frankrike. Nu kunde det bli fest! Dessutom fick vi löfte om att komma tillbaka senare och köpa levande kräftor som vi kan koka själva. Framåt mars får de in 30000 ton om dagen och det är så mycket kräftor i dikena runt floden att de kryper upp på vägen och blir överkörda kilovis.
Torsdagen den 6 februari var det strålande sol och 20 grader varmt. På eftermiddagen dukade vi upp på takterrassen, som får användas för picnic, här på klubben. Joanne hade stekt upp kroketterna, vi hade tinat och lagt upp kräftorna, kylt brännvinet och tagit med servetterna med nubbevisor på. Vi hade svensk ost (inte västerbotten men vällagrad cheddar fick duga). Fem svenskar, en spanjorska och två kanadensare sörplade i sig några kilo kräftor, sjöng och njöt av livet. Vi tror att dem fem svenskarna njöt mest.
På kvällen var det flamenco. Nu skulle vi nyttja våra fribiljetter. Den här gången blev det ingen dans alls men ett lysande gitarrspel och en ung sångare med makalös stämma. Vi njöt igen. Och vandrade hem via internationella ölbaren där vi fick en Kwak. Hem i den vackra Sevillanatten.
Nu tycker man ju att det kunde räcka med förlustelser ett tag. Vi har båtjobb som väntar. men inte är vi dem som tackar nej till en sittning på utomhusbaren där allehanda viktiga saker dryftas. Ann fick dessutom dryfta på spanska med Sara och Christina så det var ju lite som en hemläxa i lördags. Och idag söndag knackade våra amerikanska vänner Bill och Linda på och frågade om vi ville följa med på utflykt. Vi lämnade omedelbart disk, tvätt och förpiksstuven som skulle inredas och vandrade iväg till busstationen där vi hittade en förbindelse till Italica, lämningar efter en romersk stad en liten bit norr om Sevilla. Det var en vacker plats och mycket fanns bevarat - amfiteatern där gladiatorerna och lejonen slogs, bostädernas mosaikgolv. Vi plockade lite rosmarin som växte fritt. Lunchen intogs på en stor grillrestaurang där vi fick bästa köttbiten sedan Pedreña och ett rörande farväl från ägaren som bjöd på konjak och pussade på damerna. Den just missade bussen stannade för våra vinkningar och vi kom mycket nöjda hem till Sevilla.
Så har vi det.