2002-11-18. Måndag.

Vi har landat. Nu har vi katedralen om styrbord, Delicias-bron om babord och Club Náutico i nosen. Möjligen kommer detta att ändras, vi är i valet och kvalet om vi ska vända båten och lägga aktern mot bryggan.  Det som talar för detta skifte är att det blir säkrare (svårare för sjöburna busar att ta sig ombord), lugnare (vi kommer att få mindre trafikbrus från andra sidan floden) och mindre vindkänsligt. Nackdelarna är att vi får mer insyn i sittbrunnen, eventuella problem att laga mat på akterdäck (då vi stör våra grannar) och sämre utsikt över floden. Vånda.

I övrigt våndas vi icke. Vi har nått Sevilla.

Vägen hit var törnekantad på sluttampen. Men först fick vi en semestervecka i Lagos (Portugal), där det var varmt och skönt. Latade oss mest. Ann tog tåget till Algarvekustens huvudstad Faro och det var en fin stad med billiga skor. Vi åt mest hemma i båten eftersom det var så nära till en stor matvaruaffär. Där var det full julskyltning och julmusik, vilket kändes lite märkligt i 25 graders värme. Vi hade ett par grillfester ombord på Olivia, med Sagittarius besättning som gäster. Sista kvällen gick vi på en billig och enkel men trevlig restaurang och blev sedan bjudna ombord på en motorkatamaran i hamnen. Den holländske kaptenen Bert och hans fru Lisbeth bjöd på gott vin och visade stolt upp sin akterkajuta med dubbelsäng på podium. De hade fem duschar ombord men ingen verktygsbänk så det var inte riktigt vår typ av båt. Men trevligt hade vi.

I söndags, 10/11, startade vi den sista havsfärden för säsongen. Vädret var strålande och längs hela hamnpromenaden i Lagos vajade blågula flaggor (Lagos Marina-flaggan, men vadå..) och det satt gubbar och spelade munspel och trummor till vår ära (vi har god fantasi). Sjön var lugn och Mats badade fötterna, sittandes på badbryggan. Det finns bildbevis. Vi såg massor av delfiner, många stannade för att dansa runt Sagittarius. Senare lade vi ut metreven, utan lycka, men Anita på Sagittarius fick upp en halvmeters näbbgädda!

Mitt i natten fick vi god användning av vår strobelampa i masttoppen.  En trålare som med god fart girade ner på oss med kollisionskurs fick äntligen syn på oss när vi tände det blixtrande monstret. Den gjorde en skärrad 360-gradersgir och passerade akter om oss i nattmörkret. Det är sådant som håller en pigg och alert klockan två på morgonen. Allt frid och fröjd i flera timmar, tills oljetryckslarmet ljöd vid 5-snåret. Ingen olja under motorn - men ingen i den heller, fem och en halv liter motorolja hade pumpats ut i havet. Vi fyllde på en dunk till och konstaterade att vi skulle kunna köra i åtminstone 10 minuter. Så fick vi då äntligen segla... (i 2-3 knop) ända in i hamn. Precis vid pirnocken startade vi motorn och kunde ta oss till receptionsbryggan i Chipiona Marina.

Vi fick en plats nära motorverkstäderna men ingen kunde hjälpa till så det blev till att ringa Yanmar i Sverige och beställa ersättningsdelar för vår trasiga oljekylare. Svärsonen Anders såg till att den skickades med "overnight express" och vi satt hela onsdagen och väntade över en och annan flaska vin. Det är helt och hållet UPS fel att vinförrådet i båda de svenska båtarna tömdes denna dag och att vi hade ont i huvudet dagen efter... Då fick vi bekräftat att UPS hade lämnat paketet till Bar Paco - inte till hamnkontoret som vi ringt och stört hela kvällen. Vi förstår inte hur, för Bar Paco var sedan länge stängd och inredningen riven. Efter samtal till chefen i Sverige dök paketet så småningom upp. Själva hade vi varit uppe sedan tornadon strök över hamnen vid åttatiden på morgonen. Först hördes den, som om ett expresståg skulle köra över oss. Sekunderna senare krängde båten kraftigt och alla de tomma vinflaskorna som stod i pentryt föll på durken. I övrigt klarade vi oss prima, det var bara livbojsflaggan som vek sig. Sagittarius "supstuga" - sittbrunnskapellet - blåste i småbitar och hittades lite varstans i hamnen senare. Vi var uppe på hamnplanen och skådade förödelsen, flera stora segelbåtar hade vält och master och kölar var vikta. Vi sprang runt i hamnen och knöt fast båtar som höll på att slita sig från sönderblåsta fingerpontoner. Hamnchefen verkade mest tycka att det hela var lite skojigt. Stormen fortsatte hela dagen med vindar på ca 20 m/s och tydligen var det tre tornados som drabbade Andalusien. Hela området blev strömlöst och Chipiona blev en spökstad. En del affärer höll öppet och framåt kvällen blev det småmysigt med tända stearinljus och handskrivna kvitton - tur för oss att macken hade öppet för vi behövde byta olja fem gånger i motorn efter oljekylarlagningen. Hela motorn hade fyllts av saltvatten.

I fredags var det verkligen lugnet efter stormen. Stan levde igen och vi kunde fortsätta att byta olja tills den åter såg ut som den borde, inte som en vit gröt. I lördags morse lämnade vi Chipiona och drog ut till havs en kort bit innan det var dags att äntra floden Guadalquivir. Vi offrade lite av vår bästa Whisky till havsgudarna så att de skall vara fortsatt snälla mot oss när vi kommer ut igen. Och tackade Olivia.

Flodturen tog ca sex timmar, genom fågelrik nationalpark. Vi slussade in i Sevilla tillsammans med en lastbåt och fick sedan vänta i tre timmar till på att bron före marinan skulle öppna, Kändes lite fånigt att vara ca 200 meter från målet, skulle vi nånsin komma fram? Anita och Ann knatade iland och gick bort till hamnen, Club Náutico för att kolla läget. Vi fick fina platser och ett hövligt mottagande och strax efter 20.00 öppnades bron och vi kunde förtöja för vintern.

Club Náutico i Sevilla hör till kategorin "osannolika ställen". Här finns två sociala grupperingar; vi som långseglar och övervintrar här och de som är medlemmar i klubben.

Den senare gruppen har betalat mest och förtjänar förmodligen att omnämnas först. Det är de som ger klubben sin icke-nautiska prägel - äldre män och kvinnor som kommer hit för att spela tennis, kort, domino, sitta i mjuka soffor och läsa kulörta tidskrifter, ha syjunta och/eller ta sig en liten rackabajsare. De syns aldrig på bryggorna men gärna i den lummiga parkanläggningen eller kring poolerna, såvida de inte påträffas i baren. De förfasar sig över våra fleecetröjor.

Sedan är det vi långseglare. Flera amerikanska och kanadensiska båtar, någon fransman, ett par holländare och ett par engelska båtar ligger längs bryggorna. Några av våra nya grannar har vi redan pratat med. Det blir knytkalas den 28 november då amerikanerna firar Thanksgiving. Nu måste vi lära oss en massa nya namn, tur att de flesta heter John. Själva heter vi Don Mats och Doña Ann enligt korten vi fått från hamnkontoret. En av de amerikanska snubbarna heter således Don Don. Torbjörn fick heta Karl Arne för på hamnkontoret använder de gammeldags skrivmaskiner och orkar inte anteckna alla namn som står i passet.

Personalen på hamnkontoret tillhör den tredje gruppen här på klubben, de som servar de båda betalande grupperna, och säger "hola" lika glatt till alla. Till denna grupp hör också bar- och restaurangpersonalen, tvättmannen, marinerosarna (de som vet nåt om båtar...), sophämtarmannen, tennis- & paddelinstruktörerna, boulebanekrattarna med flera. På hamnkontoret talas spanska, punkt. En kvinna på restaurangen talar lite engelska och hon har just serverat oss en utomordentlig paellalunch med gratis välkomstefterrätt från klubben. Vi hade förväntat oss att det skulle vara dyrt på klubbrestaurangen men den är klart prisvärd. Medlemmarna betalar 30.000:- för att komma in i klubben och får sedan valuta för pengarna med billig mat och dryck, samt fina faciliteter. Vi långseglare åker lite snålskjuts.

Av själva Sevilla har vi inte sett mycket ännu. Ann har cyklat runt och åkt vilse i Santa Cruz-kvarteren medan Mats har lagat motorn igen. nu gick den nämligen så bra att den inte gick att stänga av. Kabel i kläm, relä uppbrunnet, nu lagat.

Även om vi går i ide nu så gör inte hemsidan det.  Vi har massor av saker att utforska här som vi nog vill skriva om. Till att börja med har Mats fixat så vi får låna kajaker av klubben, så en flodexkursion i Sevilla står på agendan. Och så måste vi se lite flamenco!