2002-11-03. Söndag.
Visst låter det härligt, det här att sluta jobba och bara segla runt, ta dagen som den kommer, bestämma själv över tillvaron. Det ska vi inte förneka. men faktum är att vi fått en ny chef; en ombytlig, nyckfull och diktatorisk sådan. Som sällan kommer i tid men ibland överraskar oss och kommer för tidigt. Som inte bryr sig om medarbetarsamtal och projektplaner. Som betalar ut lönen sporadiskt och i oväntade summor.
Den nye chefen heter VÄDRET. Förra helgen var det "pay-day"; vi fick ett ganska lugnt hav, sol och klarblå himmel, men vinden var det fortfarande lite snålt med. Vi har inte lyckats med löneförhandlingarna riktigt bra när det gäller vinden, under hela resan har vi fått antingen för mycket eller för lite. Men vi tog tacksamt emot denna lucka i höststormandet och flyttade oss 190 sjömil från Viana do Castelo i norra Portugal till Cascais som ligger strax utanför Lisabon.
En dryg vecka hade vi stannat vi i Viana. Lågtryck på lågtryck passerade med starka vindar (upp till 25 m/s) och hög sjö (10-metersvågor). Det var märkligt varmt, 20-25 grader, och regnade då och då. Vi höll oss en hel del inne i båten. Läste, tittade på TV, lagade mat och vanliga båtfixandet.
Eftersom vi för tillfället har gott om gasol kan vi använda ugnen med gott samvete. Under en av de stormiga dagarna ugnsstekte vi en vitlöksspäckad rostbiff. Till vintern kommer vi nog att köpa en elplatta för att spara på gasol och utnyttja det faktum att el ingår i hamnavgiften. Vi lär få byta ut gasolsystemet vad det lider ( till CampingGaz vilket är vad som går att få tag på i Medelhavsområdet) men skjuter det problemet framför oss så länge det går.
Trots vår vitlöksdiet blev vi båda rejält förkylda i Viana. Möjligen kom vi i kontakt med baciller när vi gjorde en tågutflykt till storstaden Porto. Men det var en trevlig utflykt, med stadsvandring i gyttret av färgglada hus och med obligatorisk portvinsprovning. Vi kom hem med lite klirr i ryggsäcken, både rött och vitt föll på läppen.
Här i Portugal tittar vi en del på TV. De dubbar inte utländska program, och portugiserna är följdaktligen mer språkkunniga än tyskarna, fransmännen och spanjorerna. Tyvärr är deras eget språk ganska obegripligt för oss men vi har lärt oss säga tack (obrigado eller obrigada beroende på kön!), ja (sim), nej (naõ), goddag (bom dia på förmiddagen och boa tarde på eftermiddan) och skål (saúde), så vi klarar oss hyfsat. Är man förkyld låter uttalet dessutom ganska bra, nasala diftonger hör till.
Under fadoaftonen i Viana önskade vi att vi kunnat språket, texterna verkar ha stor betydelse i de sorgliga sångerna som utfördes växelvis av två sångare; en allvarlig svartklädd ung man och en dam med stort utspel. De kompades av gitarr och mandolin, vackert.
Det blev många promenader i Viana do Castelo. Aldrig har vi varit i en stad med så många "Drogarias", dvs små affärer som kanske skulle kunna jämföras med järnffärer med ett särdeles brett utbud. Det fanns en i varje kvarter ungefär. Vi fyndade små plastburkar, krokar mm. För övrigt har i stort sett alla affärer, oavsett vad de säljer, alltid några lådor av den typiska torkade saltade torsken eller kabeljon - bacalao - till salu. Det är Portugals nationalrätt. De stenhårda utplattade fiskarna vattnas ur och tillreds på otaliga vis och kan påminna lite om lutfisk.
Kyrkor var det också gott om; många byggda i den marängsöta portugisiska barockstilen. Högst uppe på berget, med utsikt över staden och havet låg en slottsliknande kyrka som vi också besökte, men vi tog taxi dit. Det var illa nog att gå nedför de ca 650 trappstegen sedan. Varmt var det också, men portugiserna har bestämt sig för att det är höst så de ikläder sig läderjackor och varma skor.
Den fina men ganska trånga marinan låg under en kombinerad väg- och järnvägsbro vars buller vi så småningom vande oss vid. Den var konstruerad av Eiffel, han med tornet, och likheten syntes. Flera svenska båtar låg i hamnen. En kväll blev det trevligt födelsedagskalas på s/y Christina. Tack, Ulf och Christina!
Resan till Cascais tog 30 timmar och gick bra fast vi båda var ganska risiga. Vi hade massor av delfiner i sällskap och lyckades t o m fånga några på bild! Väl framme var vi däckade i ett par dagar, med feber och diverse krämpor. Mats drabbades värst och var knappt i land. Ann tittade lite på Cascais som var en utpräglad turistort av det snofsigare slaget, och gjorde en utflykt till Lissabon tillsammans med Torbjörn och Anita. Den staden var för stor att greppa på en eftermiddag men vi hann se kastellet, katedralen och Alfamakvarteren där vi åkte de klassiska spårvagnarna.
Efter fyra nätter i Cascais fina marina (proffsig personal, bra service och rimliga lågsäsongspriser) gjorde vi en etapp på ca 50 sjömil till Sines, i solsken, 3-metersdyning och utan vind. När vi kom fram hade det precis mörknat och vi var lite osäkra på om vi skulle hitta in till någon plats i hamnen, men det stod 3 man på kajen och visslade; hamnkaptenen, tullaren och passpolisen. De hjälpte till med förtöjningen och var hur trevliga som helst.
Vi har hört talas om att det ska vara besvärligt i portugisiska hamnar, med all byråkrati och formulär som ska fyllas i, men vi har upplevt att det fungerar mycket smidigare här än i norra Spanien där de vill att man själv skall fylla i oändliga formulär. Här i Portugal ställer hamnpersonalen ett antal frågor och skriver in svaren på datorn och distribuerar till alla berörda. Enbart i Sines har vi själva varit i kontakt med någon myndighetsperson. I Spanien och Frankrike kom tullare eller polis ombord ett par gånger. Alla har varit ytterst artiga och vänliga. Vi är dock missnöjda med vårt registreringsbevis från Sjöfartsverket som saknar mycket väsentlig information och ser patetiskt hemmagjort ut, inte ens ägarens namn finns med. Med tanke på hur mycket information de ville ha från oss för att utfärda det kan man undra vad det är vi betalat för. Det verkar som om Sjöfartsverket numera är bemannat av byråkrater och knappast av folk som har någon kunskap om vad sjöfarten kräver. De kommer att få ett undrande brev.
Mörkt var det när vi avgick från Sines nästa mycket tidiga morgon så den staden såg vi inget av. Vi hade en längre etapp framför oss, 77 sjömil med befarad otrevlig sjö runt Portugals sydvästra udde, Cabo de Saõ Vicente. Att gå för motor i mörker bland alla fiskepinnar och nät nära land är ingen höjdare men det gick bra även denna gång. Farligast är nog trasiga nät som flyter på ytan och kan fastna i propellern. Nästan alla vi pratat med har fått nät, trossar, plastpåsar eller andra otrevligheter i propellern men vi har (peppar, peppar) klarat oss. Det kan bero på att vi installerade en propellerkniv som kan skära av såväl tross som vajer. Undrar hur hårt den har fått jobba?
Efter tre timmar gick solen upp över en ovanligt stilla Atlant. Dyningen var nästan omärkbar, himlen klarblå och det vanliga diset som brukar ligga över kusten var borta. Vi stöttade med storen, det gör vi alltid för att slippa rullning, men det var förstås ingen vind så vi gick för motor. När vi närmade oss Cabo de Saõ Vicente var det helt stilla så vi vågade oss in nära de mäktiga klipporna och njöt av storslaget natursceneri. Höga klippor i rött och gult med stora grottor.. Några skulle nog Olivia fått plats att segla in i. Vi tog massor av bilder, ni får se dem när vi kommit till ett internetcafé så småningom. En digitalkamera med teleobjektiv står på Anns önskelista nu.
På eftermiddagen i fredags, 1:a november, kom vi fram till Lagos på Algarvekusten. Här är Medelhavsklimat och vi har mer än 25 grader varmt på dagarna. Söker skugga. Marinan är enorm och nästan helt intagen av engelsmän, men vi har träffat några holländare också. För en gångs skull ligger en stor supermercado (livsmedelsaffär) i anslutning till hamnen, så det är en lättsam vandring. Staden är en typisk semesterort och det verkar vara en hel del chartergäster här, av de ljusrosa ansiktsfärgerna att döma. Vi åt på en riktig turistfälla igår kväll där de lyckats förstöra maten duktigt och dessutom tog bra betalt, och längtade tillbaka till Philips krog i Viana där man fick en tvårätters GOD lunch med vin för 3 ejöro.
Nu har vi bara 110 sjömil kvar (knappt 20 timmars segling) till inloppet i floden Guadalquivir och skall försöka lista ut när det är dags att vara där, med tanke på tidvattnet. Vi vill ha skjuts av det upp för floden till Sevilla, vår vinterhamn. Det ska bli jätteskönt att ligga still ett halvår och smälta alla intryck från resan.