2002-10-18. Fredag.

- Vilket land e ni i nuu?, brukar Karl, 5-årigt barnbarn, fråga när vi ringer. Sedan frågar lillebror Tom samma sak. Nu kan vi berätta att det dröjde länge innan vi kom ett skvatt längre från spanska Baiona för där blev vi inblåsta och låg kvar i elva nätter. På en lokalbussutflykt till gränsstaden Tui fick vi i alla fall se Portugal på avstånd. Gräset såg verkligen ut att vara grönare där, på andra sidan floden. Men den lilla spanska staden Tui var en fin upplevelse, med enorma gamla gatstenar, katedral, smala gränder som lutade brant ned mot floden. Vi åt lunch på en restaurang som vi nästan höll på att gå ifrån när det visade sig att menyn var nedskuren och de inte hade något av det vi egentligen ville ha... men åh - när maten kom. Ann och Torbjörn åt underbara grillade revbensspjäll, Mats en ljuvlig galicisk grönsakssoppa och en omelett, Anita en fin fisk. Vin ingår naturligtvis i en spansk "dagens meny" - förrätt, varmrätt, efterrätt och dryck för ca 75 kr. Anita, som dricker vitt, drog dagens vinstlott, vilket vin!! Vi smakade varsin klunk och frågade genast servitrisen om vi fick köpa med oss några flaskor. Det gick bra, hon ville ha 20 kronor per flaska... Med klirrande ryggsäckar utforskade vi den lilla tysta staden. Katedralen hann vi bara få en kort glimt av innan den stängde, något slags renoveringsarbete pågick och en av de obligatoriska jesusarna-på-kors hade fått en yvig peruk.

Senare på eftermiddagen stod vi och kliade våra huvuden framför en liten bar. Vi var nog lite vilse, tyckte barägaren och rusade ut med kartor och goda råd. Han hade rätt förstås, vi hade irrat runt i samma gränder och missat en del av stan. Men eftersom vi slutat att ha bråttom frågade vi om det gick bra att komma in och få en öl. Egentligen hade han bara öppnat för att ta emot en leverans - av just öl - men han ville inte missa denna chans och släppte såklart in oss. Det var den gulligaste lilla bar vi varit på. Vi fick precis plats, det fanns fyra stolar. Vår värd, Manuel, kunde bara tala spanska, men vi lyckades konversera ganska bra. Han hällde upp fyra fatöl och sa att vi måste ju ha lite musik. Ögonblicket senare strömmade smäktande blues från högtalarna i den lilla lokalen - på spanska. Bra! Det var hans son som sjöng. Hela familjen hade flyttat hem till Spanien i våras efter många år i Argentina, där Manuel och hans fru drivit resebyrå. Vi har ju hört hur ekonomin rasat samman där och anade kanske en dröm som gått i kras, men det han hade här var fint. På övervåningen, som han stolt visade upp, hade han en liten smörgåsservering med fyra små bord och tydligen var där fullt av folk på kvällarna när diskoteken runt kvarteret drog igång. - Det här tyckte jag mycket om, sa han och tog oss alla i hand när vi gick därifrån. Vi kunde bara hålla med. Med hans kartor i beredskap såg vi resten av staden och tog sedan taxi hem till Baiona. Taxichauffören skällde ut oss - hur kan ni vara så dumma att ni tar buss i två timmar när man kan åka taxi i en halvtimme??!!!

Men vi gillar våra bussutflykter. Det tar tid, men man får se mycket av såväl landskap som folkliv. Hur byborna hämtar vatten i den lokala brunnen, hur vågorna bryter mot klipporna, hur trafiken funkar i ett lugnt tempo trots att reglerna tycks vara tänjbara (filer, vadå...). I tisdags tog vi bussen till storstaden Vigo, med två mål; att äta på McDonalds och att köpa en CD-brännare (Torbjörn o Anita behövde en). Mission completed.

Stefan Bystam undrade nyss i gästboken hur vi träffat våra seglarvänner. Vi träffar seglare hela tiden, i alla hamnar. Med de flesta har vi mycket gemensamt och utbyter erfarenheter. Torbjörn och Anita, på s/y Sagittarius, träffade vi redan i Kristianopel och vi har med några få avvikelser seglat tillsammans sedan Kiel. Det är himla trevligt med trevligt sällskap! I Cherbourg anslöt Sverker på Avatara och han hade några besättningsmedlemmar av och på, först sonen Tobias, från La Rochelle till Pedreña och sedan Bengt från La Coruña. De drog vidare från Baiona till Madeira för en vecka sedan - hoppas det gått bra! (Hör av dej!).

Själva har vi kommit till ett nytt land - Portugal. Helt nytt för oss, vi har varit på Madeira som tillhör landet men det är väl ungefär som att åka till Gotland och tro att man sett Sverige...

Första intrycket, efter ett dygn, är att detta är ett kontrasternas land. Marinan med tillhörande byggnader är supermodern, och engelska är självklart. Även i många av de butiker vi besökt talas engelska. Gatorna är rena, barnen glada, tiggarna fler än i Spanien. På marknaden, den mest exotiska hittills, säljer småbönderna pinfärska grönsaker och levande höns och kaniner. I gathörnen, mitt bland modebutiker och internetcaf'éer, står tandlösa tanter och säljer fisk från kärror.

Torskfisket, och rikedomarna som följde av det på 1700- och 1800-talen, byggde denna stad. Det syns på palatsen och kyrkorna som är ståtligare än vad man kan vänta sig (som svensk) i en liten stad. Vi kommer att bli inblåsta här också, i helgen skall det blåsa upp till 25 m/s, så vi ser fram emot att se mer av staden och bygden. Ikväll ska vi lyssna på fado, den portugisiska bluesen som handlar om smärta och saknad. Precis vad vi känner när vi längtar efter er alla! Återkommer med rapport.

Jolletävlingen får anses vara avgjord nu. Jollen heter Lill-Per. Kolla upp er Karl-Alfred (seriefiguren - och ha överseende med att den av internationella skäl inte fick heta Lill-Pär) så förstår ni. Vi tackar för alla inlämnade bidrag, det ena roligare än det andra! Hedersomnämnande får "Karl den Gustav-Per", det känns hemlängtansfullt och bra. Karl T som lämnat bidraget vinner en resa till Sevilla, och tillsammans med sina bröder varsin Chupa Chups-klubbeglass. Heja!

Åse, med anledning av ditt inlägg i gästboken - spara shoppingen till Sevilla! Det lär finnas ett och annat där och Ann längtar efter att få vara smakråd i annat än i järn- och båtaffärer.

Det här med gasolvandringen kanske vi borde förklara (men Tommy vet vad det betyder!). Det är när man går med sina tomma gasoltuber x antal km till utskänkningsstället och får kånka fulla (= tunga)  hem. Det har inte varit aktuellt hittills, pga att det inte går att byta eller fylla våra svenska PA6-flaskor i något annat land än Portugal. Även här var det ett osäkert kort, men vi hade tur och medförda adaptrar (de senare inköpta på FoGas i Stockholm). I Drogarian tog de emot våra flaskor, körde iväg dem till något hemligt ställe och sju timmar senare  (under väntetiden besökte vi ett antal järnaffärer...Åse, skyll ALLT på oss!) kunde vi hämta dem för vandringen hem till Olivia. Nu klarar vi oss hela vintern!