2002-09-21

Efter en nattsegling brukar vi vara ganska trötta. Vi har inte kommit in i något vettigt vaktsystem ännu och det blir inte mycket sömn under natten. För det mesta sitter vi nere i båten, en vilar och en håller utkik genom att titta på radarn då och då, och gå upp i sittbrunnen och kika med jämna mellanrum. Vi byter av varandra,  läser, dricker kaffe och hux flux är det soluppgång. En sådan natt, med ljumma, svaga vindar och mild sjö hade vi på väg till Ribadeo. Den följdes av en lika lugn dag till sjöss. Inte förrän vid femtiden på eftermiddagen var vi framme och då var vi rätt mosiga men ville ändå se byn så det blev en kvällspromenad.

Ett sådant märkligt ställe. Här finns mängder av gamla palats men de flesta står i komplett förfall. Så vackert här måste ha varit en gång i tiden, med de smala gränderna som vätter brant ned mot hamnen. Det är fortfarande fint men känns sorgligt att de vackraste husen inte tas om hand. Vi åt en dålig middag, serverad av en snipig tant på ett litet bakgatehak och somnade snabbt när vi klättrat nedför pirens svajiga lejdare (lågvatten!) till Olivia.

Väckarklockorna, dubbla för säkerhets skull, skrällde klockan sex nästa morgon. Tillsammans med Avatara hade vi tänkt gå vidare mot La Coruña eller längre, men en ny väderleksrapport ändrade planerna. Det fick bli en dag i Ribadeo. Nu skulle vi ta reda på vad som har hänt här i staden, varför alla palatsen byggdes och sedan fått förfalla.

Det blev lite 'mission impossible'. Hamnkaptenen hade några broschyrer men de sade lika lite som han. Det skulle finnas ett turistkontor som vi så småningom hittade, efter att ha frågat på apoteket som verkade ha sett likadant ut i hundra år med porslinsburkar på hyllorna. På turistkontor brukar de kunna svara på det mesta och hittills har vi alltid funnit någon som kunnat prata engelska. Så icke här. Den första tjejen vi tilltalade, på spanska, visade sig vara stendöv men hon hade tränat in några fraser om var hotellen och restaurangerna låg. Hennes kollega ville också visa oss hotellen, då talade vi om att vi kommit med båt. Aha, sa hon och ritade in vägen till hamnen på kartan. Så praktiskt. Om stadens historia fick vi intet veta. Eftersom vår spanska uppenbarligen inte räcker till för att få svar inriktade vi oss nu på att hitta någon som pratade engelska. Vi provade på telefonbutiken, ett par av hotellen och barerna, kyrkan (präster brukar ju vara lärda män men här var det stängt), bokhandeln. Folk såg mest rädda ut. Vi gick till och med till klostret och bankade på biktluckan men ingen öppnade. Biblioteket var stängt. Väldigt stängt, för det låg i ett av de förfallna gamla palatsen... Till slut gick vi på ett gäng i 20-årsåldern på gatan och bingo - en ung man pratade bra engelska och kunde förtälja att palatsen byggts av en handfull rika (i broschyren framgår att borgarna var framgångsrika på 1700-talet) som sedan lämnat byn. Varför de gjort det vet vi inte ännu - Franco, krigen, pengarna slut? Får nog plugga lite spansk historia i vinter, när språkstudierna är avklarade.

Vi saknar vänligheten i Pedreña/Santander. Den var nog lite för bra för att vara allmängiltig. Här återfinner vi "fluktarna", de som stirrar på båten men ignorerar oss. Vår teori är att de, pga bristande språkkunskaper, inte vill ta kontakt. Vi hälsar glatt på spanska. För det mesta funkar "hola" (hej) men ibland är vi mer formella och håller reda på klockslagen. Buenos dias före kl 13, buenas tardes före kl 21 och sedan buenas noches. Mats har tränat hela veckan.

Förutom våra två svenska båtar (Olivia och Avatara) är det en gästande båt i hamnen, med ett ungt tyskt par som båda ser ut som Pippi Långstrump. Han har flätor, hon olikfärgade strumpor och för övrigt ser båten ut som Villa Villerkulla i rött och gult med många utstickande detaljer. De ser hemmastadda ut här. Här är billigt men lite spartanskt. Det finns inga flytbryggor utan vi ligger förtöjda direkt mot stenpiren med långa tampar så vi inte blir hängande när vattnet sjunker. Det är fortfarande drygt tre meter tidvatten. Det knastrar i hela båten men det lär bero på de små fiskarna som knaprar vid avloppen. Det får de gärna göra. Vi har fått en hel del beväxning på botten redan. Nu när vi har provat jollen har vi ett uppdrag nästa gång den kommer i sjön - att skrubba skrovet så långt ner det går. Även ovanför vattenlinjen märks en del av långseglingens vedermödor, de långa episoderna i skitiga hamnar.

Nu har vi varit ute i mer än tre månader. Vi har kommit till vårt sjunde land på resan. Vi har lärt oss en hel del om segling i tidvatten, nya ord (speciellt matord!) och Olivias beteende i nya situationer. Nya lukter, smaker, syner, ljud och känslor fullkomligt omsluter oss. Världen bortanför vår närmaste har vi ärligt talat inte brytt oss om på länge. Har det hänt något? Vi vet att det har varit val och blivit höst efter den tropiska sommaren hemma men annars har vi inte mycket koll. Bara på det som är riktigt viktigt, som att hamnkapten Sven-Erik i Kristianopel har nytt sällskap i valpen Spiff, att barnbarnet Karl lärt sig hoppa från båten, att hans storebror Hampus nu kan knyta rosett och att lillebror Tom slipper blöjorna. Sånt viktigt. Vi kommer kanske ifatt i vinterhamnen, där vi ska ligga still i sex månader.

Men först skall vi fira vår 17-åriga bröllopsdag. Köttfärssåsen får anstå till i morgon, ikväll blir det restaurang tillsammans med Sverker!