2002-09-21.  Lördag.

Bahia de Santander blev vårt nya hem. Santanderbukten. Där stannade vi i nästan två veckor i vår lilla oas; Marina Pedreña. En lite osannolik hamn på ett lite osannolikt ställe. Hamnen finns inte upptagen i någon av våra pilotböcker och vi undrar väl litegrann vad de lever på. Vi var de enda gästande båtarna (4 svenska långseglare) och vi betalade mindre än i en normal svensk hamn - vilket är helt exceptionellt på dessa breddgrader. Samtidigt har de en fantastiskt tjusig anläggning med restaurang, kontor med två anställda, flera grabbar som går och ser till båtarna och säljer diesel och bensin. Alla är vansinnigt trevliga och servicemässiga. En av kontorsflickorna pratar bra engelska och har hjälpt oss att boka vinterhamn söderöver. Om vi nu kommer dit... Ägaren, som har skrivit ner sitt namn men vars namnteckning vi inte kan tolka (han kanske har hoppat av ett lukrativt läkaryrke?),  kommer från Madrid. Hans fru är danska och deras tatuerade son driver den lokala Harley Davidson-butiken.

Tvärs över bukten såg vi staden Santander. Betoningen ligger i sista stavelsen, låter som något slags avstamp, en språngbräda - SantanDER. Men känns mer som ett ställe att stanna på.

Det här är Pedreña: I ena änden av byn ligger marinan där vi bodde. Bukten utanför påverkas kraftigt av tidvattnet och torrläggs nästan helt vid lågvatten. Där lägger sig de lokala båtarna och fiskar på sandbankarna. Marinan har plats för ca hundra båtar, de flesta ungefär hälften så stora som Olivia och vår "barco enormo" fick mycket uppmärksamhet. En av seglarna, Rafael, ger sig ut varje dag och vinkade glatt både vid avgång och hemkomst. Efter några dagar kom han och pratade med oss, det blev mest franska, lite spanska och mycket kroppsspråk. Han ser ut som Hemingway, går oftast i badbyxor och duschar av såväl båten som sig själv och hunden nar han kommer in i hamn. Vi fick en inbjudan att följa med på hans dagtur.

I land går en huvudväg förbi marinan, och på andra sidan vägen ligger golfbanan. På väg in mot byn passerar man (om man inte är långseglare för då går man IN i ) två båttillbehörsaffärer. Den ene drivs av en vänlig motormekaniker som bl a hjälpte oss med olja till aktersnurran. När hans sura mamma stod i butiken fick man sköta sig...  Längre bort längs vägen ligger piren där färjan till Santander avgick varje halvtimme. Ett trevligt sätt att ta sig till stan, speciellt när vi hade turen att få åka med den sjungande kaptenskan.

Tvärs över vägen ligger två restauranger vägg i vägg. Den ena var alltid full, där serverades grillade sardiner och annat gott av en bjässe till grillmästare. Vi satt ute och åt, i en kraftigt trafikerad kurva med grillos runt öronen och trivdes förträffligt. Från uteserveringen syntes en oansenlig skylt - Fiesta de mariscos - skaldjursfest på lördag. Handritad pil ner mot fiskehamnen som låg nedanför ett par gräsligt fula höghus. Dit gick vi såklart i lördags. Det skulle börja halv sju på kvällen men vi har börjat vänja oss vid spansk tideräkning och kom dit först framåt niosnåret. Till vår förvåning var det mesta slut men vi kikade in i ett av de garageliknande betongrummen under höghuset och blev glatt invinkade - kom och ät! Ur en enorm gryta serverades en ljuvligt doftande och smakande skaldjurs- och potatisgryta, av en glad farbror. En annan fyllde vin i plastmuggar åt oss och vi satt bland fiskeredskap  tillsammans med ett stort gäng spanjorer, log och mmmmm-ade åt den goda maten och försökte konversera på vanligt stapplande sätt (det ska bli såååå kul att lära sig mer spanska!) Vad vi kunde förstå var detta en årligt återkommande fest som fiskekooperativet stod för. Fiskehamnen och höghusen var deras.För att visa vår tacksammet mot gubben som lagat den goda grytan sjöng vi. Anita, Torbjörn, Sverker, Mats och Ann i en stämningsfull "Helan Går"... Sedan blev det musik med orkester ute på gården. Typisk Santander-musik sa de och vi häpnade för den lät rent keltisk, med flöjt och säckpipa. Kom tillbaka nästa år, sa de när vi gick. Härlig kväll.

Går man förbi höghusen och följer kurvan upp i backen kommer det ännu fler restauranger. Vi hann inte ens besöka alla. Ett magnifikt men sorgligen övergivet hus med stor sjötomt gav upphov till många idéer för mer landbaserade projekt. Bar i sjöboden, konvalescenthem med landstingsbidrag i huset, vilken potential... Tvärs över gatan snickeriet, där en glad farbror bygger inredningar till färjorna. Han visade upp sin samling av extra fint virke och vinkade alltid när vi gick förbi. Målet på denna branta promenad var livsmedelsaffären, ett liten men välsorterad butik med en mycket trevlig innehavare. Tyvärr har vi inte tagit bilder på allt detta men vänliga Pedreña kommer definitivt att leva kvar i våra minnen.

Det var dags att packa upp jollen, för första gången. Vilket meck! Först måste ALLT lyftas ur i främre lastrummet eftersom jollen låg längst ner och sedan vidtog montering och pumpning. Elpumpen la av efter några sekunder, säkringen gick. Fotpumpen funkade bra och den som pumpar får dagens dos av motion. Durkarna satte vi förmodligen i uppochner och hela projektet tog en halv dag. Det går nog snabbare nästa gång. Men det var verkligen värt besväret för nästa dag gjorde vi en utflykt uppför floden. Sverker pumpade upp sin jolle också och Torbjörn och Anita kunde mönstra på i respektive gummibåt. Darjeelings snurra lade av så de kunde tyvärr inte hänga med. Efter att vi blivit totalt dränkta av den strittiga sjön kom vi in i en smalare och mer "djungelliknande" del av floden och stannade inte förrän vattnet tog slut. Det blev väldigt grunt, tur att aktersnurran kan tiltas. Där drog vi upp jollarna på lena runda stenar och lyfte ur lasten; grill med tillhörande korvar, bröd, ost och vin för nu skulle det bli picnic.

Även i floden är det tidvatten. Vi fick flytta jollarna, grillen och oss själva åtskilliga meter upp i land under eftermiddagen. Men vädret var härligt varmt och maten och vinet smakade ljuvligt så det var ett förnöjt sällskap som navigerade ut till marinan framåt kvällen. Landskapet här är vi väldigt förtjusta i, högt och grönt. Vi måste arrangera ett sätt att ha jollen mer lättillgänglig, för såväl utflykter som att ha en landstigningsmöjlighet i ankringsvikar.

Några dagar tog vi färjan in till Santander. Staden ligger fint i bukten men kan knappast kallas vacker. Arkitekturen är lite väl diversifierad, för att uttrycka sig diplomatiskt, och trafiken hektisk och bullrande. Här fanns det mesta, internetcaféer, supermercados, sjökorteaffär och massor av restauranger. Nu börjar vi lära oss, den hårda vägen, vad alla ord på menyerna betyder. (Lena, du får väl förhöra Sverker sedan!)

Här hade vi kunnat stanna. Ett ställe där man kan komma folk lite inpå livet. Men det lär vara kallt och regnigt på vintern  så vi drar vidare söderut. Klockan 17.15, torsdag den 19 september vinkade vi farväl till Pedreña ( och marinaägaren som bjöd på en färdknäpp) och precis ett dygn senare lade vi till i Ria de Ribadeo, 150 sjömil västerut. Här är naturen också hög och grön med branta flodvallar. Byn växer sig upp på berget och är vacker med sin gamla bebyggelse, om än något förfallen. Nu ska vi gå och titta mer på den. Egentligen hade vi tänkt sticka vidare tidigt i morse men väderleksrapporten utlovade åska och hög sjö så vi väntar lite.