2002-09-11. Onsdag.

Det tog en dag till innan vi slutligen tog skuttet över Biscaya från La Rochelle. Vädret ville inte. Men det blev som en bonusdag, då vi kunde läsa (Mats), promenera in till stan (Ann) och vila ut efter ett mycket tidigt uppstigande då vi konstaterat att det var fel vind att ge sig ut i. Vi beslöt att dra iväg på kvällen istället, om vädret ville. Det ville det inte.

Klockan fyra nästa morgon, den 6 september,  ringde väckarklockan klockan igen. Och nu var det dags att lämna Frankrike, där vi tillbringat tre veckor. Vad fint det har varit ändå, med mycket ögon- och mungodis. Det ger verkligen mersmak att komma tillbaka, kanske på en kanaltur någon gång i framtiden. Då får vi inspektera om de svenska skorporna och knäckebrödet slagit igenom stort. Nu var det häftiga reklamkampanjer för dessa stapelvaror, både på TV (Claes Månsson pratandes franska!!) och i butikerna. Knäckebrödsreklamen var dock anpassad enligt det franska "åh-vad-gott-konceptet". Ni vet han som bränner vid sitt rostade bröd och misslyckas med att steka fläsk till frukost och istället blir erbjuden knäckebrödsmackor av sin äckligt fräsche rumskamrat? I svensk TV tackar han nej och äter sina brända bitar, i fransk TV blir han jätteglad...

Jätteglad blev också restauratören som vi hann besöka en andra gång innan vi lämnade La Rochelle. Han gick och mös hela kvällen och vi smällde i oss ännu en fyrarätters (självklart med Creme brulée). Au revoir!

Det var mörkt när vi lämnade hamnen, och inte mer än 15 grader varmt. Hett starkt té, radarn igång, lanternorna på och rutten utlagd i sjökortsprogrammet på datorn med autopiloten inkopplad - då är både skeppare och 1:st mate nöjda med tillvaron. Vi fick väja för några färjor och trålare i början men sedan dröjde det många timmar innan vi såg andra båtar. Utan sällskap var vi dock inte. Massor av sjöfåglar vilade på atlantdyningen och när vi passerat 100-meterskurvan (markerar vattendjup på sjökortet) kom de äntligen - delfinerna som vi tittat efter vid varje längre segling. Vilket skådespel! Smidiga och pilsnabba tog de sats från ena änden av båten, dök under och kom upp med ett hopp på andra sidan. I bogvattnet samlades några som simmade lite på sidan och tittade upp på oss. Så vackra med sina grå ryggar och ljusare bukar. Hämta kameran! skrek vi båda men ingen ville gå ner i båten och riskera att missa detta. Så ni får nöja er med bilder på lite mer stillastående motiv sålänge.

Hur lycklig får man bli på en dag? Bäst som vi satt och njöt av delfinsouveniren blev vi varse att det är valår i år. Helt nära Olivia passerade ca 15 valar (vad heter det nu, valflock, valstimm, valdistrikt?) De hoppar i ultrarapid, ser det ut som. Svårt att bedöma storleken men vi gissar att de var en sex-sju meter långa, mörkgrå eller svarta med det typiska blåset och svajiga ryggfenor. Mäktigt! (Nej, ingen ville hämta kameran nu heller. Ett slott, någon?)

Strax innan solnedgången åt vi middag i sittbrunnen. Mörkret och kylan kom snabbt. Nu börjar vi vänja oss vid att det går att vara inomhus under nattseglingar och vi bytte av varandra hela natten för att hålla utkik. Ungefär 100 sjömil ut på Biscaya kom vi fram till något som liknade ett vägarbete på Essingeleden, massor av roterande gula lysen. Det visade sig vara trålare, som vi fick hålla gott avstånd till.

Så mycket segling blev det inte, i vanlig ordning. Storen hade vi hissat så snart det ljusnade efter avfart, men den hjälpte mer till att staga upp Olivia så hon inte rullade så häftigt i dyningen. Lilla kutterfocken hissade vi också och då och då kom en vindpust, ganska hyggligt under natten, men vi hade motorn igång på lågt varvtal hela färden. Vinden nådde knappt över 2 m/s.

Till vår förvåning visade vattentermometern på mer än 21 grader hela vägen över Biscaya. Även där det var över 2000 meter djupt (vi mäter förstås bara på 1,7 m men ändå...)

I gryningen nådde oss dofter från land innan vi hade det i sikte. Nybakat bröd, frityrolja, ko-skit. Men så småningom såg vi konturerna av de cantabriska bergen. Här är kusten hög men klipporna ser förrädiskt böljande mjuka ut, inte dramatiskt spetsiga som i Bretagne. Infarten till vårt mål, Santander, var oväntat vacker. Vi har faktiskt inte en aning om hur det egentligen ser ut här på nordkusten, mer än skisserna på hamnar i våra pilotböcker, och det är något helt annat när det blir 3-dimensionellt. Det här var den typen av infart där man skulle kunna glömma att hänga upp fendrar och lägga fast förtöjningslinor i knaparna, för att det är så himla vackert att titta på. Visa av erfarenhet har vi dock slutat att glömma sådant. Långsegling är lärorikt. Så medan fendrarna knopades upp passerade vi en liten ö med en fyr. Det var inte långt från lågvatten och ön visade upp sitt helt genomborrade underrede, grottor med pelare i. Sedan ett slott. Och en fyrö med ett stort hål i. Och ett slott till. Och ett VHF-samtal från Avatara som gått tidigare och varnade för stadshamnen i Santander - skitig och bullrig. Så vi gick vidare ytterligare 2 sjömil uppför floden innanför staden och kom till en tjusig marina där vi kunde tanka diesel och fick platser utpekade. De bjöd på jollefärd till "capitanían" (hamnkontoret) där vi fick betala den absolut högsta hamnavgiften hittills, men vi kände oss ändå himla nöjda - vi har tagit oss till Spanien!! Värme! En angöringsdrink i sittbrunnen! Siesta!

Lätt mosiga och trötta tog vi oss upp på kvällen för att äta middag. Den börjar serveras kl 21.00 i Spanien. Det fanns två restauranger vid marinan. På den första var det dukat med långbord och efter lite dividerande (m h a Anns förträngda gymnasiespanska) visade det sig att det var fullt. Vi fick tips om det andra stället och där var det oroväckande tomt. Men tre glada damer ville gärna servera oss mat så vi beställde fisk och öl. Snart fylldes lokalen av högljutt fnitter och servitrisen skyndade till ursäkt, - vi har en möhippa här ikväll, det är typiskt spanskt, kan ni ha överseende? Nema problema, sa vi. All trötthet försvann när den blivande brudens underhållning, en drag-queen som mimade till spansk opera på ett ytterst uttrycksfullt sätt, inklusive vibrato i dubbelhakorna, dök upp. Han/hon charmade oss alla. Kronan på verket var tårtan som bars in till möhippans efterrätt. På den vilade en naken man gjord i marsipan och det som vanligtvis brukar vara den där rosen i mitten på tårtan var högst framträdande och det som bruden tvingades bita av först. Vid det laget var de flesta borden på restaurangen fyllda av gäster och alla engagerade i dramat. Här var det lätt att komma in i stämningen som kändes välkomnande. Det märkte vi av redan vid inseglingen då alla vinkade och hälsade oss. Vi skrattade hela vägen hem till Olivia och somnade som stockar.

Dagen efter var just dagen efter. Baksmälla. Mer pga trötthet efter den långa seglingen och framförallt den nya insikten om väderläget än något annat. Vi stod inför utsikten att bli liggande i denna svindyra marina vid flygplatsen, nästan en mil från staden och utan ens en livsmedelsbutik i närheten - nu när lågtrycken började torna upp sig över Biscaya. Vi hade lite överläggningar med besättningarna på de andra tre svenska båtarna och stämningen blev lite dämpad. Skulle vi dra vidare till en fiskeby med dålig hamn lite längre bort? Eller satsa på att vädret skulle hålla sig och gå de 90 sjömilen till Gijon? Eller gå österut (fel håll!) till en någorlunda närbelägen fiskeby med dålig hamn? Eler ankra vid flodmynningen? Eller ligga kvar och bli ruinerade? Tyvärr var vi alla svarslösa för inget alternativ var bra. Vi traskade iväg med Torbjörn och Anita till Supermercadon, en helvetesvandring på närmare 5 km genom ett industriområde och över en motorväg, bara för att upptäcka att den var stängd fastän hamnpersonalen menat på motsatsen. När vi kom tillbaka till hamnen, med taxi, kom Sverker och Tobias på Avatara tillbaka från det vi trodde var en fisketur med båten. Men Tobias hade propsat på att uppsöka en hamn han sett på kartan inne på hamnkontoret och det visade sig att den existerade - bara 3,5 sjömil bort, att de med glädje ville ta emot fyra stora svenska båtar och att det knappt skulle kosta någonting. Dessutom låg den i en lugn idyll med färja till stan. Vilka hjältar!! Vi lättade omgående på förtöjningarna och hann lägga till på detta osannolika ställe innan ovädret brakade loss. Välkomnandet vi fick var underbart, lokalbefolkningen som hade sina båtar i hamnen kom ner på bryggan och pratade med oss. Med gemensamma ansträngningar (deras engelska var bättre än vår spanska, vilket inte betyder så mycket...) lyckades vi föra en vettig konversation. Det måste vara första gången sedan Danmark som vi känner oss så nära "infödingarna". En god middag på en lysrörsrestaurang krönte känslan av att nu har vi VERKLIGEN kommit till Spanien. Det åskade, regnade och blåste så det ryste i Olivia hela natten och aldrig har vi varit gladare över att ligga på rätt ställe. Tänk om vi gått ut och ankrat, eller ännu värre, gett oss iväg mot Gijon.

I måndags förhandlade vi om ett bra veckopris med hamnkontoret. Vi blir kvar här ett tag. Nu latar oss lite och fixar med båten och diverse praktikaliteter. Ann har varit på utflykt i bergen, imponerande landskap. Tillsammans har vi också gjort en liten sightseeing inne i Santander. Lite risigt och bullrigt men med en viss charm. Skönt att komma hem till vår oas i Pedreña, tvärs över viken.