2002-09-04. Onsdag.

- Är det några människor kvar i Sverige? undrade vår engelske båtgranne en morgon när det låg fem svenska båtar i hamnen i Cherbourg. Förutom Olivia och hennes följeslagare Sagittarius hade Linjett 35:an Avatara med Sverker & Lena, och stålbåten som seglades av Micke & Pernilla med barnen Lina och Rasmus anlöpt. Dessutom fanns en svenskflaggad Swan 65:a med blandad leveransbesättning i hamnen. De höll ett helt annat tempo än vi - hade kommit direkt från Stockholm på en vecka och nästa stopp skulle bli Gibraltar... Svenska flaggan var hissad på hamnplan redan när vi kom. De hade nog förresten alla EU-ländernas flaggor, men den grekiska satt upp och ner.

Nu har vi båten full av barnteckningar. Lina (nästan 10) och Rasmus (6) var mycket kreativa med Anns stora pennskrin. Nästa kväll kom de underfund med att vi har video ombord och lyckan var fullkomlig eftersom de hade en film med som de inte kunnat titta på. Det var roligt att höra berättelser om seglingen ur barnperspektiv. Jättegulliga barn!

Cherbourg var också ganska gulligt, med smala gamla gränder och en bra mataffär. Engelsmännen tipsade om att man skulle handla när det är högvatten. Då blir inte klättringen från bryggorna upp till kaj så brant!

Vi blev tre båtar som seglade vidare tillsammans söderut. Sverkers Lena skulle hem och jobba så han seglar själv ett tag nu. Olivia och Sagittarius går först in i hamn så vi kan hjälpa till med förtöjningen. Nästa hamn blev Lézardrieux i Bretagne. Vi seglade förbi hela norra Bretagnekusten, där det ska finnas mycket fint att titta på men om vi stannar överallt kommer vi att få tillbringa vintern på något kallt ställe och kyla börjar vi få nog av.

Vi hade faktiskt en fin segling med reacher, cutter och stor (utan motor!!) men fick ett mindre rigghaveri på vägen när skothornsinfästningen på bommen brast. Nödreparation utfördes i grov sjö. När vi närmade oss land satt vi båda stumma av förtjusning över det dramatiska landskapet med spretiga klippformationer som reste sig ur vattnet. Infarten till Lézardrieux, som ligger en bit uppe i en flod, var hänförande. Här ville vi stanna och se mer.

Vi kom fram ganska sent på kvällen och ville inte sätta igång med någon större matlagning så det fick bli ärtsoppa (Soldatens på burk) som är en av några nödvändiga saker vi bunkrade i Sverige. Dit hör också bruna bönor, pepparkakor, lösté och knäckebröd. Och förstås lite punsch till ärtsoppan. Annars är vi nyfikna på nya matvaror och äter färskt för det mesta.

Återigen grusades utflyktsplanerna av att båten som låg innanför oss skulle avgå mitt på dan så vi måste finnas på pass för att flytta oss. Det var ett gäng engelska gubbar, riktigt trevliga, som var med i en seglingsklubb där de fick låna båt, och de tipsade om bra utflyktsmål så det var OK ändå. Vi passade på att titta lite på byn som var söt med naturstenshus, massor av blommor och en kyrka med säreget torn. Och en bra järnaffär.

Dagen efter skulle vi segla vidare men det var en extrem dimma och med tanke på klipporna vid flodinloppet bangade vi. Det fick bli utflykt med lokalbussen istället. Först kom vi till en liten stad som heter Paimpol där det fanns massor av skaldjursrestauranger och ett fungerande ånglok. Det var för tidigt för lunch så vi tog en öl på ett av alla hamnfiken och åkte sedan vidare nedför kusten. Naturen var vacker tror vi, den visslade förbi i oerhörd fart eftersom bussföraren hade rally-bråttom. Roligast på hela dagen var när en tant kom ombord och skällde ut honom för att han inte stannat vid en hållplats där hon hade stått. Hon hade kommit ikapp bussen med bil sedan. Han skällde lika mycket tillbaka och de skrek åt varandra den närmaste kvarten samtidigt som han körde ännu fortare - utom när han demonstrativt tvärbromsade vid varje busshållplats för att konstatera att ingen väntade där, minsann... Vi utökade vår franska vokabulär med många nya nyttiga ord på den resan.

I St Quay Portrieux hade vi blivit rekommenderade att kliva av - "fin by" - men det var mest en massa turisttjafs och trångt på restaurangerna. Till slut hittade vi ett ställe på en bakgata som kunde husera oss alla fem på terrassen och vi fick en minnesvärd skaldjurslunch. Busschauffören som vi åkte med på hemvägen hade nog också fått en god lunch med vin för han körde väldigt lugnt.

I många hamnar, speciellt på de mindre ställena, finns i regel en Yacht Club med bar.  Den i Lézardrieux hade mjuka skinnsoffor som vi sjönk ner i  på kvällen över ett glas vin. Det är så nära vi kommit ordinära vardagsrumsmöbler på ett bra tag.

På avresemorgonen var det smälldimma igen men vi hade modet uppe (radarn igång) och avgick ändå. Så snart vi kom ut i flodmynningen lättade dimman och vi fortsatte utan problem till L'Aber Wrac'h, i ännu en vacker flod. Vi var lite osäkra på djupet i hamnen där och det var hamnkaptenen också men han försäkrade att gyttjebotten var mjuk. Det fanns inga livsmedelsaffärer i byn men färskt morgonbröd är varje fransmans rättighet och det fanns förstås att inhandla på den kombinerade baren och tobaksaffären.

Vi hann inte se så mycket av floden och L'Aber Wrac'h för vi ville runda nästa udde och komma vidare till Brest. Det kändes som en riktig milstolpe att komma söderut igen nu när vi seglat västerut så länge. Men Brest blev lite av en besvikelse. Vi hade inbillat oss att det var här Biscayaseglarna utbytte erfarenheter, bunkrade och gjorde avstamp.  Men här fanns bara dagsseglande fransmän och det var flera kilometer till närmaste affär. Här började också fenomenet som vi kallar "franska fluktare" som följt oss längs kusten sedan. Det är företrädesvis gubbar som ställer sig och vrålstirrar på båtens alla detaljer, så nära som möjligt. Visar vi oss i sittbrunnen så låtsas de att de inte ser oss. Ingen hälsning. Ibland tar vi upp kikaren och tittar på deras skäggstubb för att få någon slags reaktion.

En dag fick vi dock trevligt besök av ett par RIKTIGA sjömän, Jan-Eric, befälhavare, och Mårten, chief,  på RORO-fartyget Anna Oden som låg på varv i Brest. Himla kul att träffa några som arbetar och inte bara loja långseglare som vi.

Men långsegling är inte bara att dricka drinkar i sittbrunnen. Ibland får vi ett ryck och gör nytta. I Brest polerade vi insidan av relingslisten, t.ex. Landströmmen fungerade inget vidare så vi slapp både tvätt och dammsugning...

Darjeeling, bastubåten som vi stötte på i Scheveningen dök upp igen i Brest. Nu blev vi sju personer som skulle bestämma vilken restaurang vi skulle gå på så våra promenader började bli längre. Vi hittade en utmärkt restaurang i närheten av hamnen som, när klockan väl blivit 19.00 (sena luncher kan man glömma...) serverade oss så väl att vi återvände nästa kväll. Restaurangbesöken har ökat något i antal. Måste nog fördela om budgeten lite eftersom det finns så mycket mat som måste provas hela vägen ner nu. Vi excellerar i skaldjur och creme brulée.

Vi lämnade Brest efter att ha bytt olja i motorn och litet annat underhåll och kom till Concarneau som var väldigt fint. Det fanns bl a en helt bevarad befäst gammal stad från 1300-talet och runt om den lite utökat småstadsliv. Visst var det mycket turister men bebyggelsen var sevärd. Vi stannade två nätter och fick tillfälle att lägga in lite bilder på hemsidan från ett välordnat internetcafé. Åt vansinnigt goda grillade sardiner som höll oss mätta i flera dagar efteråt. I Concarneau gjorde vi också vår kortaste båtutflykt, vi trodde det skulle bli en hamnrundtur men det var en elfärja som gick i exakt två minuter över till andra sidan sundet. Intressant var dock att färjetrafiken funnits här sedan stadens begynnelse eftersom en av de kungliga huvudvägarna i Frankrike gick genom den befästa staden, Ville-Close.

I varje hamn krymper Olivia lite allteftersom hamnavgifterna blir högre. Hon kommer nog inte att vara längre än 8 meter när vi kommer till Spanien. I Trinité-sur-Mer ville de ha 35 euro per natt men vi krympte så det blev "bara" 28. Och bara en natt. På nästa ställe, Pornic, hann det bli september och priserna sjönk. På vägen till Pornic provade vi de nya fiskegrejerna. Vi har köpt en stor rulle som monterats vid radarstolpen och på den lindat en lina med ett flertal krokar och ett sänkflöte som ska flyta upp när man får napp. Det dröjde inte länge innan första makrillen satt på kroken! Vi fick upp fem stycken och Mats stekte dem på fotogenköket när vi kom fram. Smaskens med sky på citron och Worschestersås.

Sagittarius och Darjeeling fortsatte till nästa hamn men vi och Avatara stannade kvar en natt till i Pornic. Vi hade turen att få övervara en keltisk festival med folkdansuppvisning och säckpipeblåsning mm. Den lilla staden var mycket söt om än alltför turistbemängd. Hamnen var jättetrevlig, vi fick ett suveränt mottagande med anvisning av plats och massor av nyttig information. Det behövs så lite för att vi ska tycka om ett ställe.

Ett himla resande är det. Precis som vi ville, men det för med sig en del oväntade saker. Som att vi saknar inte bara er därhemma utan även företeelser som vi lämnar efter oss på resan - danska väderleksrapporter, tyskt öl, sällskapet i Sixhaven... Men vidare ska vi. Känns angeläget att komma förbi Cap Finisterre (nordvästra Spanien) innan höststormarna bryter ut.

Strax före fem i måndags morse lossade vi förtöjningarna och seglade vidare tillsammans med Sverker på Avatara till La Rochelle. Vi hade god vind och fick segla nästan hela tiden med en snittfart på över 6 knop - 95 sjömil på 15 timmar. Vi fick sällskap av en liten brun fågel som satt inkrupen vid ankartampen och pustade ut i flera timmar. "Det betyder tur" sa Sverker på VHF:en och han hade rätt. Vi hade tänkt rulla in reachern och sätta på motorn för blåsten började avta men vi ville inte skrämma fågeln och det började genast blåsa bättre.

Ann lagade till en kalvgryta under de sista timmarna då det inte lutade så mycket, men den fick stå på undantag till nästa dag eftersom vi möttes i hamnen av Sagittarius och Darjeeling, med välkomstdrink och restaurangförslag. Givet! Sverkers son Tobias anlände från Sverige så nu var vi 8 som skulle hitta restaurang. Vi hittade precis rätt, ett ställe som såg ut som en turistfälla men där de verkligen brydde sig om maten. Det blev en fyrarätters med fördrink och vin, gott och t o m billigt. Eftersom vi vet att Sverkers Lena sitter hemma och läser detta måste vi förstås tala om att han och Tobias nöjde sig med en trerättersmeny som var ännu billigare. (Vi är helt omutbara.)

De senaste två dagarna har vi bedårats av La Rochelle. En riktig stad med rofyllt tempo, utan en massa turister och turisttjafs (Mats tycker det är för mycket affärer men han har faktiskt hittat radion som vi letat efter på femtielva ställen, och vi har hittat formar så vi kan göra egen Créme Brulée, så det var väl bra!). Vackra gamla hus och en fantastisk saluhall. Ikväll kanske vi gör vårt sista franska restaurangbesök (Lena - Sverker har bunkrat i saluhallen och äter ombord ikväll!) för om vädret vill är det Spanien nästa.