2002-08-18. Söndag.
Vi lämnade som sagt den lilla ön Marken i IJselmeer och kom till Amsterdam måndag den 5 augusti. Här finns en mängd hamnar att välja mellan men vi hade blivit rekommenderade Sixhaven, som ligger mittemot centralstationens baksida. Men kom i tid, hade de sagt, här blir det fullt! Vi var på plats redan vid 11 och hade tur eftersom ett par båtar var på väg ut. Vi fick de sista platserna mot brygga. Det finns 60 platser. Mot kvällen ligger nog ca 200 båtar i hamn och alla besättningar kan ta sig torrskodda över hela hamnen. På morgnarna var det cirkus eftersom många måste flytta sig för att några båtar skulle kunna komma ut. Vi låg kvar tre nätter. Den första morgonen måste vi flytta oss men sedan låg vi så långt in att vi inte behövde röra oss förrän det var dags för oss själva att åka, men vi var såklart uppe och tittade på cirkusen på morgnarna. Trots kaoset gick det lugnt till, alla var mycket hjälpsamma och trevliga.
Tyvärr är första anblicken av Amsterdam, när man väl kommit över från segelbåtshamnen med gratisfärjan och gått genom centralstationen, inte den trevligaste. På stationsplan börjar knarkträsket. Längre ner längs kanalerna är det lite mysigare. Vi tog en båttur längs kanalerna och fick höra lite om stadens historia. Men skitigt var det. Gatorna med röda lyktor och flickor i skyltfönstren besökte vi icke.
Vi låg mellan en trevlig belgisk familj på en stor segelbåt och ett kosmopolitiskt par i en stor motorbåt. Olivia är ganska liten här. Torbjörn och Anita på Sagittarius har vi fortfarande sällskap med och de låg också i närheten. På Anns födelsedag blev hon mäkta uppvaktad. Förutom alla som ringde så blev det stor flaggning över topp på båda de svenska båtarna. Vi började med en liten champagnefrukost, vilken späddes på av motorbåtsparet ( det kosmopolitiska) Charles och Zora som hann öppna tre flaskor skumpa till innan klockan blivit lunch. De erbjöd sig också att laga mat åt oss alla på kvällen. Vi hade planerat att slå på stort med besök på restaurang, men det här var ju skojigt!
Efter den blöta frukosten åkte vi för att köpa födelsedagspresent och få telefonen lagad. Vi var tillbaka lagom till att middagen skulle börja. Zora och Charles underhöll oss hela kvällen. Tjeckiska Zora hade lagat grekisk köttfärssås. Hennes man Charles, schweizare uppfödd i Mocambique, boende i Tyskland och med båten i Holland stod för den muntliga underhållningen på flytande engelska. Många historier blev det! De bjöd verkligen både på sig själva och förplägnaden. Efter huvudrätten trollade de fram bakelser och cigarrer, och slutligen en femliters öltunna. En oförglömlig dag, så kul att träffa så varma och generösa människor.
Vi bestämde oss för att ta oss ut i Nordsjön igen från Amsterdam istället för att fortsätta söderut genom kanalsystemet - för att spara lite tid och få känna havsluften igen. En kort och bred kanal leder ut i havet och efter slussning stannade vi i hamnen i IJmuiden. Ett märkligt ställe. Här fanns en fantastisk strand, 500 meter bred och milslång, men kantad av sjaskiga strandfik och malplacerade vräkiga hotell, som ett 'rivieran' som fått en klump i halsen. Ödslig, svårdefinierat otrevlig stämning som toppades av högsta hamnaviften hittills. Dessutom höll de på att bygga ut hamnen så vi låg mitt i en ljudlig byggarbetsplats. Här stannade vi inte länge. Tidigt nästa morgon motorerade vi vidare mot Scheveningen, hamnstad till Haag. Här finns samma strand, men med mer naturlig bebyggelse.
Vi träffade på tre svenska båtar i Scheveningen. Den första båten hade blivit inbogserad på morgonen, och paret ombord visade upp en riktigt grov bit fisknät som suttit fast i propellern, De hade lämnat Ystad en knapp vecka tidigare och hade bråttom söderut så vi hann inte bli mer bekanta. En annan båt, Darjeeling med Arnold och Barbro ombord, hade hållit nästan samma lugna tempo som vi. Arnold bjöd på norrländsk saft och visade upp bastun som han byggt i båten. Han hade byggt hela båten själv, för övrigt, och det var en ombonad skapelse med många personliga lösningar. Den tredje båten seglades av en man som vi kom att stöta på senare. Nu är vi alla på väg åt samma håll så det blir säker fler möten.
Söndagen den 11 augusti halade vi den holländska och hissade den belgiska gästflaggan under Olivias styrbordsspridare. Det finns inte så många hamnar på den korta belgiska kuststräckan men vi hade fått tips om att Blankenberge skulle vara trevligt. Första anblicken var avskräckande - en lång sandstrand kantad av en ogenomtränglig mur av 11-våningshus. Vi blev dock mötta i hamnen av en trevlig hamnkapten i gummijolle som anvisade plats. Vi låg bredvid ett par som genast tipsade om restauranger och utflyktsmål, ett perfekt emottagande. När Torbjörn och Anita kommit i hamn någon timme senare gick vi tillsammans till en hangarliknande byggnad där det serverades alla sorters skaldjur och fisk. Mats åt rocka, Ann frossade i ostron, snäckor av olika slag, musslor, räkor och krabba. Våra bordsgrannar instruerade villigt hur man häller upp belgiskt öl på rätt sätt
Nästa dag hade vi tänkt göra en utflykt till Brugge, men den grusades av att en båt innanför oss skulle gå ut med tidvattnet klockan 13. Vi kunde inte flytta Olivia innan för hon stod väl nedkörd i dyn. Under natten hade det varit extra lågt tidvatten och Anita hade sett hur lervallen växte runt Olivia! Vi sov gott och märkte ingenting, men fast satt vi, rodret gick inte att rubba. Så vi fick börja dagen med en liten rundvandring i Blankenberge (uttal ungefär Blånkebärse). Det var förunderligt att upptäcka att det bakom 11-våningsfasaden fanns en riktigt mysig stad, med marknad, små barer, slakterier, fantastiska fiskaffärer. Vi introducerade ölet Kwak för Torbjörn och Anita. Ölet serveras i ett glas med kupa i botten och en träställning håller glaset på plats. När luften når kupan får man allt öl i ansiktet och det säjer kvack. Kul öl. Klockan 13 var vi punktligt (svenskt) tillbaka vid båtarna för att flytta oss. Vi fick nya platser av hamnkaptenen - i en något djupare del av hamnen, och hann äta lunch innan vår belgiske kommendör flyttade sin båt. Eftersom det var en hel del kvar av dagen hann vi göra vår utflykt till Brugge i alla fall, och det var verkligen värt resan, en mycket välbevarad gammal hansestad med imponerande katedraler och kanalsystem. En Kwak till fick det bli, för nu hade vi kamerorna med oss. (Vi kommer att lägga in bilder så småningom, det tar lite för lång tid över GSM så vi letar internetcaféer med möjlighet att ladda upp bilder).
Efter denna korta men synnerligen trevliga sejour i Belgien var det dags att byta gästflagg igen. På tisdagen, 13/8, anlöpte vi franska Dunkerques hamn. Här fanns en väntbrygga där man skulle förtöja och anmäla sig hos hamnkaptenen, men den var full så vi följde råd från ropande svenskar på kajen och tog platser inne i hamnen. Hamnkaptenen var på lunch, en lång fransk sådan, så vi hade kommit riktigt tillrätta innan han dök upp på sitt kontor. Han kunde inte acceptera att vi självsrådigt tagit platser och flyttade oss på pin kiv till andra änden av hamnen. (De platser vi hade tagit blev aldrig upptagna). Men men, det är bara att gilla läget. Vi tränar oss på att smöra istället för att bli upprörda, en nyttig övning.
Dunkerque hade en modern stadskärna, ganska tråkig, och museet om stadens historia hann stänga innan vi kom upp på land, men staden hade visst betydelse under världskrigen. Den lockade inte till några större utflykter så vi kastade loss tidigt nästa morgon för en riktig långsegling till Cherbourg, ca 200 sjömil. Vi fick genast tjock dimma med en sikt på under 50 meter. Sagittarius höll sig nära oss eftersom vi har radar. I sådant här väder är den guld värd, även om det blir extra läskigt att se att vi har en massa fartyg i närheten som inte syns med blotta ögat. Dimman lättade när solen tog styrka och vi hissade segel men fick som vanligt stötta med motorn. Efter Calais avtog fartygstrafiken allt eftersom vi vek ner i Seinebukten för att undvika trafikzonen i Engelska kanalen. Vi såg nästan inga fartyg förrän mitt i natten..
Strömmarna gäckar oss. När man går ut med högvattnet borde det vara medström men den kom lite senare än vi trodde. Ett tag hade vi mer än 3 knops medström, men eftersom vi också hade motvind gick det inte så fort ändå. Sagittarius hade inte så mycket bränsle med utan valde att segla och vi förlorade ögonkontakten med dem på kvällskvisten. Vid midnatt hade vi radiokontakt, med VHF-en, för att fira korsningen av 0-meridianen. Det var mareld, en sort självlysande alger i vattnet som gjorde att kölvattnet såg ut som vintergatan. Sådant kan vi titta på i timmar under en nattsegling, det blir aldrig tråkigt. Radarskärmen hade vi ställt in på 6 sjömil och den var helt blank även om vi såg lanternor från stora fartyg längre bort. När vi passerade fartygsrännan mot Le Havre fick vi väja för två mötande fartyg men annars var det tomt. På morgonen kom vi in i ett stråk med fiskebåtar som snurrade runt och lade ut sina trålar framför näsan på oss. Vi kunde se fiskstimmen med ekolodet.
Land i sikte! Normandies kust bjöd på vackra vyer genom kikaren; slott och kyrkor, böljande kullar. Skönt att se lite höjder efter 6 veckor i plattland. Mitt på dagen, efter 30 timmar till sjöss, anlöpte vi Cherbourg. Trötta, men behövde handla mat så Ann gick upp i staden. Där var allt stängt pga någon högtid som vi inte lyckats få klarhet i. Mjölk gick dock att köpa i hamnens vinbutik som verkar hålla öppet jämt. Engelsmännen kommer hit i horder för att handla vin. De tar till och med emot engelska pund i butikerna - och naturligtvis uråå.
Sagittarius kom in ca 8 timmar efter oss, utmattade eftersom de fått mer motvind, större vågor och värre motström på sluttampen. Det blev sovmorgon för alla dagen efter. En planerad utflykt fick avbrytas eftersom Mats upptäckte att fästet till generatorn hade brustit! Det skruvades loss med hjälp av Olivias digra verktygsförråd och kaptenens osande språkbruk. Därefter uppsöktes fransk verkstad för att förklara att vi ville ha hjälp att svetsa ihop bitarna igen. Det gick över förväntan, klockan halv sex skulle det vara klart. Och det blev det! Och vi fick en vilodag!
Väderutsikterna såg inte lovande ut så vi är fortfarande kvar i Cherbourg. Utflykten gjorde vi igår, till en by som heter St Mére-Eglise. Det var den första byn som befriades efter landstigningen den 6 juni 1944 - D-day. Allt i byn kretsade kring D-day. De har t o m scener från dagen i kyrkans fönster och i kyrktornet hänger en fallskärmshoppare. Numera är det en docka, men John Steele hängde där i två dagar och låssades vara död, innan han blev tillfångatagen av tyskarna. Efter en medioker lunch med gott rosévin besökte vi krigsmuseet med många gripande reliker.
Vi hade tagit buss till byn. På lördagar går ingen buss tillbaka till Cherbourg. Ni får ta taxi, sa damen på turistkontoret. Där taxistationen skulle vara fanns enbart ambulanser och en trädgårdsmästare som förklarade att det inte fanns några taxibilar idag. Förtvivlan! På något sätt uppfattade han vår prekära situation och erbjöd sig att köra oss - i en ambulans! Det var OK, sa vi! Han körde oss till närmsta by där tåget stannar, Valogne, så vi fick några timmar där. Där var det inte lika turistigt och de hade en utmärkt järnaffär.
Nu studerar vi sjökorten för att se vart vi kan ta oss härnäst. Navigeringen är lite ovan för oss eftersom vi måste ta hänsyn till tidvatten på ca 10 meter, strömmar på upp till lika många knop som kan göra att vi backar istället för att komma någon vart, hamninlopp som torkar ut helt. Men å andra sidan, kan de bakfulla engelsmännen så kan nog vi också. Salut!