Nyhetsbrev nummer 132

2 juni 2005. Torsdag. Piraeus, Grekland, 27 grader, sol.

Många kluvna känslor har vi för Grekland. Vi har rest här förr utan båt. Mycket. Och trivts väldigt bra en vecka om året.

Som charterflygturist slipper man konfrontera myndigheter, Vi drog öronen åt oss under de senaste åren när det kom rapporter i seglingstidningarna om hur illa utländska seglare behandlas i Grekland. Även EU-båtar skulle betala enorma avgifter för nöjet att få klarera in och segla i landet. I år skulle det vara stopp för det men ryktena gick. "Avgiften är omvandlad till sopavgift" och alla möjliga teorier. När vi kom till Preveza fick vi rådet av svenska långliggare att inte själva kontakta myndigheterna. Varför väcka den varg som sover, sas det. Vi höll med. Men när vi kom till Galaxidi i Korintgulfen och blev ombedda att komma till Port Police-kontoret var det dags att bita i det sura äpplet. Vi stegade upp med alla våra papper till den minimala kiosken ovanför en lilla hamnen och blev sittande i en halvtimme med en fantastiskt trevlig ung man, Panayotis, som pratade fotboll (heter man Ljungberg så står man MYCKET högt i kurs här!), pilgrimsfärder till Mount Athos, lämpliga restaurangbesök och annat världsomvälvande samtidigt som han fyllde i sin liggare för hand och försedde oss med en transitlogg fylld av stämplar. "Ni vill stanna två dagar här? Jag skriver EN dag så slipper ni betala så mycket! Välkomna till Grekland!". Vi betalade 30 euro för transitloggen (lägre än vi hört berättas - och den gäller i tre år)  och 4 euro för att stanna i hamn 2 nätter. Helt OK.

Cirkeln är sluten i vår EURO-parlör!

Sverige - evro
Tyskland - ojrå
Holland - öörå
Frankrike - öråå
Spanien - e-uurå
Portugal - e-öörå
Italien - euro (ung. som vi säger Europa)
Grekland - evro

men på engelska säger man jorå (och i Sverige blev det nejrå!)

Galaxidi var vårt femte grekiska stopp. När vi varit i land och bottenmålat på trista Clepoatra Marina stannade vi några dagar på "svenskbryggan" i Preveza, där vi bland annat hade oförskämt skojigt tillsammans med nyfunna vännerna Mai och Nils som skulle lämna sin båt där ett tag. Sedan gick vi igenom Lefkaskanalen och ankrade i en fastlandsvik - Pandelimon - där vi var omringande av kossor, getter och olivträd. Därefter fortsatte vi in i Patrasbukten, första delen av passagen mot Korintkanalen, och beslutade oss för att övernatta i Messalongi. Färden upp mot denna lilla stad gick genom en smal grävd ränna mellan tunna landtungor kantade av fiskarhus på styltor, mycket exotiskt. Sedan stämde inte pilotboken (Greek Waters Pilot - Rod Heikell) det minsta. Enligt den skulle man ankra i bukten eller lägga till mot stadskajen. De hade börjat bygga en "marina" i stadsviken, pontonerna fanns på plats men av el, vatten och hamnkapten syntes intet. Ännu ett havererat EU-projekt? Vi lade till långsides längs en pontonbrygga,  vårt favoritsätt att förtöja om vi inte ankrar. När vi knallade upp till stan gick vi förbi tjusiga och helt omotiverade paradboulevarder utan vare sig bebyggelse eller trafik - där flera skyltar prisade pengarna från EU. Man undrar ju varför så mycket påbörjas och aldrig blir klart. Vi har sett varianter av detta under 15 års resor till Grekland, ett land som prisar bidragen men helst håller sig till sina regler och vanor. Finns det ingen uppföljning från centralt håll, inga krav på fullföljande och avrapportering? - tänker vi samvetsgranna svenskar...  En fiskebåt kom in till hamnen och vi skyndade oss dit för att försöka handla fisk, fastän vi hört att det blivit så dyrt här. Fiskaren gav oss tre finfina makrillar - gratis. Ännu en sida av Grekland.

För det är ju så, de allra flesta människor vi möter här är vänliga, personliga, hjälpsamma och inte minst intresserade av att prata med oss. Som barägaren på lilla ön Trizonia i Korintgulfen, som ägnade mycket tid åt oss fastän vi satt på grannbaren. Det var för övrigt en charmerande ö. Man få försöka bortse från att det är så groteskt skitigt överallt, sopor, sopor, sopor .... och titta på naturen bortom. Här växte vildtimjan på bergssluttningarna, och små färgglada fiskebåtar låg vid kajerna. Här kunde vi ha stannat ett tag, men vi var i bråttomfasen - att komma vidare mot Egeiska havet. Så kom vi till ovan nämnda Galaxidi och blev liggande i dagar. Det berodde på vädret, regn och åska, och dessutom var det ett utomordentligt trevligt ställe. Vi kunde förtöja långsides vid stadskajen, det finns ett par platser för det. Annars gäller det att ankra och lägga för eller akter emot kajen. Vi undviker det i det längsta.

Här passade vi på att besöka det lokala sjöfartsmuseet och förundras över stadens historia. Galaxidi var en av Greklands största skeppsbyggarhamnar - först när ångfartygen tog över marknaden förlorade staden sin maktposition och föll i glömska. Det syns inte ett vitten av skeppsvarven, alla fartygsritningar utom EN har gått förlorade och det finns få foton som visar tiden före 1870. Många av fartygen var dock avmålade (helst med Marcus-platsen i Venedig i bakgrunden) och tavlorna ihopsamlade till museet från bygdens alla hushåll.

Vår vän hamnpolisen Panayotis tipsade om en trevlig restaurang runt viken och dit var vi på väg när vi träffade ett trevligt norskt par, Stig och Anne, i en härlig träbåt - en kopia av en gammal torskfiskebåt som användes i Lofoten på 1800-talet.. Vi tillbringade en trevlig kväll med dem och skippade middagen, men det tog vi igen med råge dagen därpå när vi tillsammans intog frukost på Pension Ganymede (omskrivet i våra guideböcker) och middag på restaurangen som vi hade fått tips om. På frukosten, som bl a bestod av färskpressad juice, omelett, 7 sorters hembakt bröd och hemlagade sylter och pastejer, frukt ost mm mm, stod vi oss större delen av dagen, men framåt kvällen var det dags för en vandring till resturangen runt viken. Ägaren är konstnär och stället var verkilgen fint, ett gammalt stenhus vid strandkanten. Ägarens farfar hade haft råd att bygga det när han jobbat några år som cowboy i Californien i början av seklet. Vi beställde en massa smårätter och det blev en afton i Fawlty Towers' anda där vi fick helt andra saker än vi bett om och ägarens mor hela tiden försökte plocka undan våra vinglas, men deras dolmadas var utsökta och vi blev injagade i huset för att beundra konsten. Tavlorna var intressanta och konstnären kunde, med stenansikte, visa upp många foton på sig själv tillsammans med notabiliteter - presidenten, exilkungen i London, OS-generalen osv. Vi rekommenderar verkligen ett besök till detta festliga ställe. Maten är god, men rusta er med en smula tålamod med ägarens konstnärskynne.

Vi blev pga av vädret kvar i fyra dagar i Galaxidi. Här fanns ett café med GRATIS internät och en köttaffär med goda lammkotletter så det gick ingen nöd på oss. Vi bidade en extra dag för att slippa gå igenom Korintkanalen på en söndag, då lägger de nämligen på 30 % på den redan hutlösa avgiften. Istället gick vi vidare och inspekterade några ankarvikar som enligt pilotboken skulle vara lämpliga. Men de var inget att ha, för djupa, för nära land. Till slut hittade vi en ankarplats i Aliki och somnade gott utan att blåsa upp jollen och gå i land.

Korintkanalen är spektakulär. Vi fick komma in ganska snabbt, behövde bara vänta i ca 20 minuter innan vi kunde följa ett passagerarfatryg. De öppnar visst inte bara för fritidsbåtar. Proceduren, som inte alls framgick i Heikells pilotbok, är att ropa upp kanalvakterna på VHF-kanal 11 och be om instruktioner. Vi motorerade långsamt de 3.2 sjömil som kanalen är lång och imponerades av det tunga arbete det måste varit att gräva den. Bergsväggarna reser sig ca 80 meter rakt upp längs den 25 meter smala rännan. Vi gick igenom på en måndag och såg en del stenar rasa ned från kanterna. Varje tisdag är det stängt för underhåll, t.ex att hacka bort lossnande sten och gräva ur kanalen så djupet håller sig intakt. I slutet av kanalen lade vi till vid kontoret och betalade 141 euro för nöjet att slippa gå runt hela Peloponessos. Det lär vara världens dyraste kanal per meter.

Även i nästa hamn ankrade vi utan landkänning, på ön Salamis. Därifrån var det en kort men spännande etapp till Piraeus, genom en ankringsplats för stora fartyg och rännan för alla färjor till öarna, Vi var omringade av allt från ubåtar tilll hydrofoils och stora tankfartyg. Glädjen var stor när vi helskinnade tog oss in i Zea Marina. Där blev vi mötta av hamnpersonal i jolle. "Har ni reserverat plats?" Vi förklarade att det var första gången vi var här och inte visste hur man ska bära sig åt. "Jamen, välkomna då!". Detta är en marina med mest lokala båtar, modell större, men vi fick stanna 4 dagar för en ganska modest avgift. 30 euro per natt är knappast billigt, men för att vara i en världstad som Aten tycker vi det är OK. Billigare än t ex i dammiga Riposto på Sicilien. Vi besökte Port Police där ett stort antal personer satt med lådor fulla av tippex och fyllde i blanketter och jättelika liggare. De stämplade förstrött i vår transitlogg, vi måste gå dit en sväng till innan vi lämnar marinan för att bli utstämplade. Ute på gatorna syns däremot inga poliser och trafiken är brutalt hänsynslös och bullrig.

Här i Pireaus passar vi på att bunkra och fixa grejer till båten. Efter många misslyckade försök i Italien har vi äntligen hittat en firma som kunde ge oss en exakt kopia av vår skadade mantågsvajer. Vi vill varmt rekommendera båtaffären Albatross där tvillingarna Kostas och Petros är levande uppslagsverk, mycket hjälpsamma, finurliga och trevliga. Däremot kan vi inte rekommendera besök på någon av barerna och tavernorna längs marinan såvida ni inte har onödigt mycket pengar och/eller inte har något emot att betala 2-3 gånger mer än på andra platser i Grekland. I gårkväll åt vi på en mycket enkel "restaurang" som drivs av basketklubben i hamnen. Ingen meny, några plywoodbord uppsmällda längs kajkanten. Maten var OK men det var den absolut dyraste måltid vi någonsin fått i detta land och vi är helt övertygade om att de passade på att ta ut mer pengar av oss än av sitt vanliga lokala klientel.  Sånt tycker vi är trist.

Så som sagt, litet kluvna är vi. Det är underbart att träffa hjälpsamma språkkunniga människor, kunna bunkra mat på en mycket välsorterad och prisvärd Carrefour, ta tunnelbanan till Aten, njuta av sammetskvällar. Och mindre njutbart att bli lurad på pengar, såväl direkt ur plånboken som indirekt med alla havererade EU-projekt och den enorma pappersadministration som kännetecknar grekiska myndigheter, hur trevligt de än behandlar oss.

Arkiverade nyheter.

Uppdaterad: 2006-06-04 .