Nyheter
17 september. Fredag. Pula, Kroatien. 20 grader varmt, mulet, blåsigt och regnskurar.
Dags för ett längre nyhetsbrev, nu när vi äntligen kommer i närheten av ett internetcafé. Tack alla ni som håller ut och kommer in och kikar här ibland. I sommar har det varit lite svårt med uppdateringarna. Eftersom vi aldrig ligger i marinor nu för tiden är vi noga med att spara ström, så det blir inte så mycket datortid.
Den senaste månaden har vi trasslat oss långsamt norrut i Adriatiska havet, två steg framåt och ett steg bakåt. Många ställen ville vi återse. Sedan senaste uppdateringen i Vela Luka har vi nästan uteslutande besökt gamla bekanta platser - som Drvenik och Skradin, efter några korta stopp på Hvar.
I Uvala Sv. Ivan på Hvar fick vi oväntat och otrevligt besök mitt i natten - en man som kom roende i en liten eka och ville kliva ombord hävdande att han tillhörde kapitanija eller policija. Det trodde vi inte ett dugg på, han verkade onykter och var nog mer ute efter att tigga sprit. Inget kul sätt att bli väckt på när man ligger för ankar mitt ute i en vik.
I Drvenik lade vi för ovanlighets skull till vid en av kajerna istället för att ankra. Det utlovades blåst och kändes tryggare att vara fast förtöjd. Det fick vi ångra. Vi lämnade Olivia för att hjälpa svenska båtvännerna Stanley och Margareta på s/y Cie (som också återkom till ön och ankrade i byviken) att lägga en lina mot land. Mitt i manövern kom blåsten, oväntat och med full kraft. Cies ankare släppte och propellern fastnade i en annan ankartamp så att motorn lade av. Turligt nog kom en motorbåt, som vår vän Marinko ropade till. -Ta en lina! De skulle kunna dra ut Cie som började slå mot båtarna vid kajen. Det gjorde de, men tappade linan. Många verkar tro att man kan stå och hålla i linan utan att knyta fast den någonstans - inte så lätt när man drar tunga segelbåtar! De fick tag i linan igen men då fastnade Cies jolle i en annan båts ankarkätting (vi fick senare veta att ankarspelet gick sönder!) och de fick skära av jollelinan. Räddningen av segelbåten gick dock bra, de kunde ankra på nytt. Mats satt i vår jolle och hjälpte till att skjuta på. Under tiden började det regna och Ann som stod i land rusade tillbaka till Olivia för att stänga luckor. Och möttes av en hiskelig syn, hela havet var på väg in mot vår lilla kaj och Olivia slog våldsamt emot den. Tack och lov hade ett par fiskare, Marinko och några andra båtägare redan hunnit dit och stod och höll emot. Mats anslöt. I nästan en timme stod vi 5-6 personer och höll ifrån med all kraft vi kunde uppbringa. Sedan slutade regnet, blåsten avtog och havet lade sig platt och oskyldigt igen. Pust. Inga skador uppstod, bara lite trötta muskler dagen efter. Underbart att se hur alla hjälper till i sådana här situationer. Cies jolle lade någon snäll upp på bryggan och de fick dykarhjälp för att lossa tampen från sin propeller. Själva fick vi tips av fiskargubbarna att ta deras plats på andra sidan bryggan nästa morgon när de åkte. Där var det betydligt lugnare och när det började blåsa igen framåt eftermiddagen kunde vi själva ge tillbaka genom att hjälpa andra båtar i nöd.
När vädret lugnat ned sig fick vi göra lite nytta på land och hjälpa Heljä med fikonplockningen. Heljä och hennes man Marinko driver (som vi berättat tidigare) atelje och konoba på ön och har dessutom 18 hektar land med utpridda olivträd och fikonträd. Det var synnerligen trevligt att vandra runt med henne igen och få veta mer om ön. Dessutom fick vi uppleva när de blev farföräldrar för första gången. Visserligen på distans, sondottern med föräldrar bor i Sverige, men det var kul inte minst för att hon ska heta Olivia. Vi stannade nästan en vecka på ön, igen. Trivsamt. De hade ett stort gäng besökare från Sverige med helpension och vi kunde hänga med på en del av de varierade och jättegoda rätter som Marinko anrättade. Som vanligt rekommenderar vi Atelje/Konoba Tramontana varmt!
Vår amerikanska båtkompis Linda - säkert välkänd av alla som följer våra resebrev - hade önskemål om att fira sin födelsedag på Konoba Vidrovaca utanför Skradin så där möttes vi åter den 27 augusti. Vi lade till vid Vlatkos och Anas bojar och firade med tårta ombord på Possessed och sedan en god bläckfiskmiddag på konoban. Nästa morgon drog vi iväg i svinottan - tillbaka till Drvenik! Vännerna Pär och Anita var på väg med flyg till Split för att mönstra på ett tag. Flygplatsen ligger i själva verket närmare Trogir, och Heljä och Marinko väntade gäster med samma plan så de hjälpte oss att arrangera gemensam skjuts ut till Drvenik. Det fungerade smidigt, gästerna anlände intakta och medförde pepparkakor, lingongrova och annat som vi försöker leva utan. Men det är ju dumt att inte passa på när man har chansen! På kvällen blev det en sista middag hos Tramontana, vi hade förbeställt peka, en typisk kroatisk rätt som tillreds på stenspis i en karott med lock som täcks med glödande kol. Nästa dag reverserade vi kartprogrammets rutt och autopilotade tillbaka till Skradin. Vi låg två nätter på Vlatkos boj, helt OK med honom fastän vi bara åt på konoban en kväll. Återsåg vattenfallen och hade ett par mysiga dagar. Pär och Anita passade på att bada i vattenfallen, det såg kul ut!
Efter bunkring i Vodice, gjorde vi en kort etapp till Kaprije där vi stannade ett par nätter. Mera bad. Sedan seglade vi sakta genom Kornati innan vi ankrade i en vacker vik på ön Ugljan. Där har vi aldrig varit förut och det var en trevlig ny bekantskap. Vi tog jollen in till stranden för att ta en promenad och blev mötta av en man. Första tanken var att vi nog inte fick lägga till där men han var hjälpsamheten själv, ropade till sig en vän som pratade engelska och undrade vad han kunde hälpa till med. Jo, jollen kunde vi förtöja vid hans kaj, soporna kunde vi lägga i hans trädgård och ville vi förresten inte ha skjuts in till byn? Hans kompis skulle just åka in och handla! Vi nappade på erbjudandet och fick alla fyra åka bil med en trevlig sjöman som rest runt hela jorden. Han tog med oss till sitt favoritfik i en mycket genuin fiskeby med strålande utsikt över övärlden. Härifrån, berättade han, tar sig fiskebåtarna ända till Stilla Havet för att fånga tonfisk. Han guidade oss sedan på kringliga gator till affär och grönsaksmarknad. Vi fortsätter att häpna över vänligheten som möter oss så ofta i detta trevliga land.
En annan sak vi kan rekommendera här i Kroatien är tandläkarbesök. Mats bet sönder en tand i Drvenik och fick tips om tandläkare i Trogir. Vi tog morgonfärjan och knackade på doktorns dörr klockan 8. Mats trycktes omedelbart ned i stolen, men vi bad att få en kostnadsuppskattning innan han började; det var två tänder som skulle lagas. Det blir 600 kuna, sa dr Slavic, och det höll han. Han byggde en helt ny tand och lagade en annan. Höll på i nästan två timmar. 600 kuna motsvarar ca 780 svenska kronor.
Sedan sprack en tand till på ett litet lammben i Skradin. Vi hittade en tandläkare även i Vodice. Här såg det dyrt ut - nybyggt, limegrön inredning, American Express-skyltar på dörren. Lagningen, som kunde genomföras omedelbart, tog ca 20 minuter och kostade 187 kuna. Dessutom var (hon) tandläkaren snygg, tyckte Mats. En ung kvinna som mötte oss i receptionen, lagade tanden och tog betalt. Vi gissar att administrationskostnaderna är låga! Tips för nästa semester kanske!
Pär och Anita var mönstergäster som bäddade sina sängar, diskade och åt vår mat utan att knota. Ingen sjösjuka heller! Tusen tack, Pär och Anita, det var ett stort nöje att ha er ombord. Vi saknar korsorden, fiskgrillningen och baden! Och er!
De lämnade oss på ön Molat (därifrån gick det färja till fastlandet och flyget) och vi väntade in ännu ett gäng vänner. Sevillakompisarna Ulf och Sara hade mönstrat på hos sin italienske vän Luca och det blev förstås ett kärt återseende. Luca har vi pratat med i telefon en hel del den sista tiden, han har hjälpt oss att fixa vinterplats, så det var kul att träffa honom också. Vi fick ett par härliga sommardagar tillsammans på Molat och i sydändan av Dugi Otok (jo, vi drog söderut igen!). Sedan tyckte Olivias besättning att det var dags att dra norrut. Vi hade gjort slut på förråden - det är lite svårt att handla mat på öarna - så vi har senste veckan stretat vidare mot Pula. Vi stannade åter till på Molat, men denna gång på nordsidan av byn som vi sett så många gånger. Nu gjorde vi en ny upptäckt. Det fanns en mängd gamla raserade hus vars funktion vi funderade över. Knappast gamla olivpressarfabriker eller sillpackerier som på Drvenik. De såg mer militäriska ut. Så småningom såg vi en skylt där några av de kroatiska orden nästan kunde utläsas och förstås. Koncentrationsläger! Kunde detta vara sant. Vi frågade en förbipasserande äldre kroatisk man som kunde berätta på italienska att fascisterna (läs italienarna med Mussolini i spetsen) hade koncentrationsläger här för kroater under andra världskriget. Han blev märkbart glad när han förstod att vi inte var tyskar...
Nu känns det som höst. Vi har hårda vindar, hög sjö, regn och rusk mellan solglimtarna. Mycket handlat har det inte blivit ännu, vi lever på bacon med spagetti, ärtsoppa och annat vi kan gräva fram ur kylsvinet. Och tittar på gamla nötta videofilmer på kvällarna. Vi äger inte en enda rulle som vi inte sett minst fyra gånger, snart dags att komma hem och skaffa lite nytt!
Uppdaterad: 2006-06-04 .